Vi lärare gör ju detta i princip dagligen i olika former. Det sker så ofta och så automatiskt att det blir svårt för mig att se hur ofta, med vem, och för vad. En elev vill helst slippa göra sin inspelning idag. Kan hen få göra den nästa lektion? Hen känner att hen inte är riktigt förberedd just idag. Jag lugnar och försäkrar att det finns många diskussionsfrågor att välja emellan. Hen behöver ju inte ta en fråga som hen är obekväm med. Det finns säkert något till dig också, på den graden som du är förberedd på idag. Eleven svarar med lättnad, även om viss nervositet ändå finns kvar. Och då vet jag att jag har gjort rätt: pressat precis lagom, hållit mig inom ramarna, men ändå mött elevens oro där den finns.
En timma senare sitter jag och rättar, och tar en elev med fusk. Kommenterar otåligt på unikum att jag har inte tid att sitta och googla vuxen-engelska från nätet, kan du vara så god och använda dig av din egen nästa gång? Eleven ber skamset om ursäkt över mejlen. Ursäkten godtas. X brukar inte göra så här, vet jag, det är inte en vana X har.
Vid slutet av dagen lyssnar jag på en elev som oroar sig över att tandställningen skall skruvas åt lagom till imorgon, då vi skall börja med muntorna: skall alla spela in under morgondagens lektion? Det brukar vara svårt och göra ont att prata dagen efter att tandställningen justerats. Nej då, alla hinner inte spela in just imorgon. Jag placerar den här eleven i måndagens skörd av inspelare.
Gränser. Hur dessa markeras beror på sådana saker som varför, mot vem av vilken anledning, och när då.
Men vad blir det för lärjungeskap av en "det beror på" - mentalitet?
Jag skulle nog säga att det är just där, balanserande på staketet, eller, som Tevje i "fiolnspelaren på taket" skulle säga, balanserande som en fiolspelare på taket, som balans och dialog skapas. Jesus önskade aldrig någon död, själ-lös laglyderi eller paragrafrytteri. Det kallade han för dårskap och hycklande. "Akta er för fariséernas surdeg". Dialogen måste vara, och är, ny varje morgon. Det Gud vill idag, vill han inte nödvändigtvis längre imorgon. Varför? För att just tvinga in oss i levande dialog istället för dövt laglydande. Hur skulle det ha gått för Abraham och hans son Isak, på Morias berg, om Abraham hade utgått ifrån att han hade hört Gud rätt och ingen vidare dialog i saken behövdes? Jag ryser.
Mannat från himmelen faller för idag. För dagens behov. Morgondagen må sköta sina egna bekymmer. Dårskap? Nej, inte om man strävar efter en dialog med en högst levande person. Vad skulle hända i mitt klassrum om mina elever tänkte "vi behöver inte lyssna på Päivi varje dag, vi hörde ju vad hon ville att vi skulle göra i förra veckan."
Av en sådan mentalitet följer död. Ingen levande undervisning sker mellan Rabbouni och Talmid, ifall eleven inte uppmärksamt observerar sin lärare varje dag, för att nu inte tala om levande, flytande konversation. Som skillnaden mellan stillastående, dött vatten och levande vatten.
Detta är skillnaden mellan levande efterföljelse och dövt laglydande. Rätt så ofta markerar Gud sina gränser för oss för vårt välmående, inte Hans. Vi kan inte skåda Hans ansikte mer än dunkelt, som i en spegel, för vårt välbefinnande, inte hans.
Det är måhända också så vi själva gör? Väl värt att tänka på, nästa gång du märker att grannen drar åt sig kjolarna och markerar sina gränser. Det är kanske för ditt välbefinnande? Men oavsett vilket, om du skall veta vad som gäller just idag, oavsett om det gäller Gud eller bästa kompisen gäller levande dialog, en dag i taget.
Barmhärtig och nådig är Herren,
sen till vrede och rik på kärlek.
Han går inte ständigt till rätta med oss,
hans vrede varar inte för evigt.
Han handlar inte mot oss som vi förtjänat,
han ger oss inte våra synders lön.
Ty så hög som himlen välver sig över jorden,
så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom.
Så långt som öster är från väster,
så långt från oss förvisar han vår synd.
Som en far visar ömhet mot barnen,
så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom.
Ty han vet hur vi är skapade,
han minns att vi är mull. (Ps 103: 8-14)