Barnen lyssnar på melodifestival-låtar i bilen, på väg till skolan. Jag får höra Europas bidrag igen och igen, varje morgon. Men den här morgonen skärps min uppmärksamhet vid Storbritanniens bidrag. Ja, de hade en sångare som verkligen kan sjunga. Men nu var det ju inte främst rösten som fångade min uppmärksamhet. Det var budskapet. Så här börjar Storbritanniens bidrag, för 2017:
No sign of weakness, it’s a sign of faith
We’ll stand tall so you don’t fall
Märker ni hur berättarrösten byts ut från första person singularis till pluralis? I första raden läser vi "jag ska ta vara på dem" och i tredje raden "Vi ska stå starka så att du inte faller". Det är så här inspirerad text låter. Det är så här hon arbetar, Heliga Ande. Budskapet är glasklart; hon tar vara på våra hemligheter - det är inte ett tecken på svaghet utan tilltro, tillit, att överlåta alla bekymmer och hemligheter till henne - hon försäkrar att treenigheten - denna entitet som bland annat poeten John Donne kallar för " the three person'd God" kommer att stå som din styrka. Du kommer inte att falla.
Så få, så få idag läser bibeln, i Sverige. Förmossade gamla texter - vad kan väl de ha att göra med din vardagsverklighet, idag? Själv ser jag ingen större skillnad mellan friandet i texten ovan, och Jesaja-avsnittet här nedan:
"For even if the mountains walk away
and the hills fall to pieces,
My love won’t walk away from you,
my covenant commitment of peace won’t fall apart.” (Jes 54:10)
Det är samma röst som talar. Förundrad lyssnar jag vidare till melodifestivalslåten; så annorlunda detta är, från alla dessa låtar som enbart handlar om att en kvinna är vacker eller har pussbara läppar. Detta berör. Detta kommunicerar, på ett djupare plan:
You’re not defeated, you’re in repair
Don’t have to call me, I’ll always be there
We’ll stand tall, so you don’t fall
If you could see how far you’ve walked
You would see that all's not lost
“Imagine yourself as a living house. God comes in to rebuild that house. At first, perhaps, you can understand what He is doing. He is getting the drains right and stopping the leaks in the roof and so on; you knew that those jobs needed doing and so you are not surprised. But presently He starts knocking the house about in a way that hurts abominably and does not seem to make any sense. What on earth is He up to? The explanation is that He is building quite a different house from the one you thought of - throwing out a new wing here, putting on an extra floor there, running up towers, making courtyards. You thought you were being made into a decent little cottage: but He is building a palace. He intends to come and live in it Himself.”
I will never give up on you
I don’t care what I’ve got to lose
Just give me your hand and hold on
Together we’ll dance through this storm
Eller som han uttrycker det, genom Jesajas röst:
Don’t panic. I’m with you.
There’s no need to fear for I’m your God.
I’ll give you strength. I’ll help you.
I’ll hold you steady, keep a firm grip on you. (Jes 41:10)
Under the surface, I see you glow
I’m right beside you, you’re never alone
Don’t let go, when you’re so close
If you could see how far you’ve walked
Vem skulle kunnat tro att en schlagervisa ekar Paulus' mest kända rader från första Korinthierbrevet?
We don’t yet see things clearly. We’re squinting in a fog, peering through a mist.
But it won’t be long before the weather clears and the sun shines bright!
We’ll see it all then, see it all as clearly as God sees us,
knowing him directly just as he knows us! (1 Kor 13:12)
This madness, we’re running through
This magic, it’s inside of you
Kungsriket finns inom oss. Tillgängligt. Väntande. Ett par första steg har jag tagit in. Världen och dess larm har jag precis bakom ryggen. Jag kan höra det, och höra också locktonerna. Det enda jag behöver göra är att vända mig om. Två steg in genom dörröppningen har jag hunnit, och världen bakom min rygg lockar än. "Nu har du kikat in. Nu vet du att dörren står öppen. Kom tillbaka, kom tillbaka, gör som andra, var inte så jobbig, att fortsätta längre in det hinner du ju sen, han har lovat att du har hela evigheten på dig, det är inte så bråttom, kom nu tillbaka hit där alla du känner är och var som folk." Jag känner mig lika osäker som en turist som precis har tagit sig igenom passkontrollen vid gränsen. Vart ska jag? Är det här landet på riktigt? Jag reser runt i Kungsrikets utkanter, jag är ännu så länge långt ute på landsbygden. Gränskontrollen är bara tio steg bakom ryggen på mig. Och det är så tyst här. Till skillnad från världens rop och larm. Som Lots fru, kämpar jag varje dag med behovet att vända mig om, bara kika lite kort över axeln. Kanske det ändå var bättre i slaveriet? Men så - en stig. Den verkar vältrampad. In i dungen, där.
Glädjen slår mot min mage. Jag är här.
Now you can see how you’ve walked,
The mountain climbed,
the oceans crossed.