Alternativt så HAR du letat, rätt så länge och på alla ställen du kan komma på. Men du hittar inte - grejen är borta. Du har gett upp. Var du ska hitta en ny, vet du inte, och du sörjer. Du gillade Grejen, och nu är den borta. Ärligt talat - skit också! För den här saken ville du inte alls bli av med, och det är förbaskat irriterande, hela alltet. Var kan den vara?!
Det gick två månader. Jag hade gett upp. Köpt nya tröjor, men ingen av dem hade blivit någon favorit-tröja. Så en dag, när min dotter skulle välja kläder åt sig kom hon traskande - med min favorit-tröja! "Mamma, den här är inte min". Nej tro fanken det! Den är MIN! Och har inget alls att göra i en 7-årings garderob! Jag blev glad. Och lättad. Kanske kan vi skjuta upp demens-undersökningen ett tag till, ändå?
Se där - en modern liknelse. Och nu över till det bibliska...
Inom familjen då? Jo men den kan jag också svaret på; om jag dör i en bilolycka imorgon kommer detta vara en katastrof för min familj. Livet, som mina barn känner det, kommer att ta slut. Jag vet, jag har gått igenom det där själv som barn. Sorgen skulle korsfästa dem fullkomligen, och det skulle ta flera år innan de var tillbaka i ett liv där de inte behöver påminna sig själva om att andas in och andas ut. Men de skulle överleva. Min tidiga bortgång skulle lämna ärr som aldrig skulle gå bort, men de skulle överleva. Jag överlevde det hemskaste som finns, som barn.
Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. (Rom 5:6-8)
Romersk korsfästelse, en detaljstudie:
Innan korsfästelsen blir du piskad med en flagellum - en piska som sliter med sig hud, muskler och vävnader med varje rapp. Något övre mått på antal piskrapp finns inte. Det normala var att du piskades tills dina inälvor och din ryggrad syntes. Bestraffningen kallades för "lilla döden". Detta för att så många faktiskt dog där och då, långt innan de hunnit upp på något kors.
Efter piskningstraumat - varsågod, vi binder fast korsets tvärbjälke över dina hudlösa axlar, du skall själv bära den till avrättningsplatsen. Därefter korsfästningen. Tre spikar, storlek - rejäl. Två genom handlederna (där du har varsin stor kroppspulsålder) och en genom båda fötterna. Om bödlarna önskar det, får du en liten fotpall. Då kommer du inte att dö på grund av andnöd. Du kommer att leva i flera dygn. När folkmassorna har fått nog av dina lidanden, går de. Soldaterna med. Ingen kommer att hjälpa ner dig, det vet de. Bestraffningen för att ens försöka är för horribel. Även om så din egen mamma står och ser på kommer inte heller hon försöka få ner dig från korset när soldaterna lämnat platsen. Hon, som födde dig, är för rädd för att råka ut för det du genomlider nu. Även hon går.
Nu kommer råttorna. De klättrar upp längs korset och börjar gnaga in sig i din kropp. De vill åt mjukdelarna. En del av dem syns ändå, tack vare piskningstraumat. Fåglarna sätter sig på sina axlar och börjar picka på ditt ansikte. Du kan inte sjasa bort dem, du är korsfäst. Mot kvällen smyger hundarna fram. Alla djuren förser sig, medan du är vid medvetande.
Paulus fråga ovan - för det är en fråga - är motiverad; för vem går du med på att genomlida detta? Din man? Dina barn? För vem? Jag hoppas innerligt, att om den stunden skulle komma då jag behövde ställa mig den här frågan, så skulle svaret vara: för mina barn. Men för en fullständig främling? En någon, vem som helst? Och sedan kommer Paulus nådastöt:
Kristus dog för oss medan vi var syndare.
Gud bevisar sin kärlek för oss - såna är vi, vi kräver bevis - genom att gå till korset som en människa, medan vi fortfarande spottar honom i ansiktet och skulle inte kunna bry oss mindre även om vi försökte.
Något att meditera över.
Nästa gång du står inför bilden av Den Korsfästa Kristus - titta noga. Titta närmare. Tänk bort länklädet - han hade ingen. Se på hans rena kropp - och klä den i blod, piss, skit (inga toalettpauser medgavs under en korsfästelse) och hängande inälvor. Se detta. Med tanke på dagens filmindustri klarar din föreställningsförmåga detta galant. Säg sedan till dig själv:
"Detta gjorde du för mig, och jag skulle inte kunna bry mig mindre, även om jag försökte."
Säg det några gånger. Högt.
Jag skulle tro, att om du antar min utmaning, går du åtminstone ifrån Den Korsfäste med en helt annan uppfattning om vad kristendomen säger om Din Viktighet, Hur enormt mycket Gud saknar dig och värdesätter just dig, och vad han är villig att betala för att få tillbaka just dig.
Faktum är, att utan dig känner han sig mindre hel. Du bär på en avbild av honom förutan vilken han förtvivlar.
En sån tanke!