"Älska era fiender". Dagsorder från ÖB. Personligen har jag alltid tyckt att just den här är svår. Älska? Hur då? Nu har jag inte så där våldsamt många fiender - men en och annan person finns det väl på planeten som inte är så där superförtjusta i just min varelse. Som har på många sätt gjort livet surt för mig - och säkert har jag en egen förtjänst där, för all del. Det krävs två för att spilla te - ett gammalt Päiviskt ordspråk.
Min frustration när det gäller marschordern där ovan har skavt i min tass som en tagg som inte låter sig dras ut. Älska. Hur ska jag kunna älska DEN människan - hen som har behandlat mig så inhumant illa??? Visst kan jag be för hen - men det blir ju ingen uppriktig bön, Gud! Vad är det för vits med såna böner och sån "kärlek"? Som är bara munnens mekaniska övning - som inte når hjärtat?
Det är först under den här sommaren som jag har börjat ana att roten till min frustration ligger i min egen begränsade förmåga att förstå vad kärlek är - och inte är.
Den första ledtråden stirrade mig faktiskt redan i ansiktet i uppmaningen att be för den som förföljer mig. Att be är faktiskt en väldigt konkret handling. Det är inte en tyst tanke - bönen - åtminstone i min värld - är aktiv. Och den inger mig lättnad. Jag kunde åtminstone känna att jag gjorde någonting! Den lättnaden borde ha varit en ledtråd nummer två.
Saken är den att när man börjar grandska Jesu uppfattning om kärlek in action i sömmarna så faller alla idéer om att kärlek handlar om ömhet och varma känslor. Rätt så chockerande eller hur? Jesus visar sig vara mycket mer praktisk än så. Lyssna på detta:
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem (Matt 7:13)
Jesus ansåg den gyllene regeln vara så viktig att den enligt honom sammanfattade "lagen och profeterna".
Hans stora avslutande tal i Johannesevangeliet är inne på samma spår:
Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek. (Joh 13:34-35)
Göra. Den gyllene regeln handlar inte alls om känslor - det som jag har utgått ifrån att "kärlek" är. Det handlar om faktiska, konkreta handlingar. Som en sista kärlekshandling böjer sig Jesus ner för att tvätta sina lärjungars fötter. En syssla som var tillskriven slavar. Återigen har vi här den konkreta handlingen. Jag hittar den rakt igenom Jesu gärning - den ena konkreta handlingen efter den andra - Talita Koum! Lilltjejen, upp med dig nu! Och upp går hon - från sin dödsbädd där gråterskorna redan var samlade. Konkreta gärningar. Konkret handlande. Detta ligger i centrum för Jesu verksamhet. Så som jag har älskat er. Som avslutning dör han på korset som en sista konkret gärning. Jag föreställer mig inte att han kände av någon himlastormande kärlek där han hängde på korset - törstande ihjäl och plågandes av sin egen döende kropp.
Kärlek. Ett verb. Inte ett substantiv - utan ett verb. Konkreta handlingar - som inte alls behöver åtföljas av något krav på gulliga rosa känslor medans man gör. För mig är detta en välsignad lättnad. Att slippa ifrån det monstruöst omöjliga kravet på att älska sina fiender - när man nu faktiskt inte känner något som ens kan tillskrivas ljummet neutralt inför den andre. Och plötsligt blir bergspredikan vettig:
Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. (Matt 7: 40 - 42)
Jag tror inte det är slumpen att Jesus använder sig av de konkreta handlingarna här som exempel. Exemplet om att älska sina fiender avslutar han med en väldigt enkel handling, som var och en kan klara av:
om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant?
Hälsa vänligt. Det ska jag väl ändå klara av. En enkel handling. Jesus klassar den som kärlek.
Paulus har förstått detta. I sitt berömda tal om kärlekens väsen i första korinthierbrevet exemplifierar även han med konkreta handlingar - vad kärleken är och inte är:
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. ( 1 Kor 13: 4-7)
att visa tålamod.
Att inte strida, inte skryta, inte blåsa upp sig av sin egen viktighet.
Att inte utmana, inte vara självisk, inte brusa upp.
Att bära, tro och hoppas - mer konkreta handlingar.
Men just nu, just här, just ikväll för mig, känns Paulus ord ur första korinthierbrevet som överkurs. Jag har lång väg kvar att vandra. Men jag kan börja med att tala de konkreta, enkla handlingarnas språk, nästa gång jag känner frustration över mitt eget stenhjärta. Kanske är inte mina känslor ikapp mig, i handlingen. Kanske finns det en surhet, en frustration med i görandet, åtminstone till en början. Och här kommer korset mig till hjälp. Jag kanske inte vill egentligen, jag kanske inte känner för, jag kanske känner stor avgrundsdjup ovilja. Men jag gör ändå. Och hoppas på att görandet bearbetar mig - förvandlar mig såsom Jesu handling på korset förvandlade honom - från Jesus till Kristus. Jesu ord om den enkla handlingen - att hälsa vänligt, att låna ut något, att inte vända ryggen till, stärker mig medan jag tar upp mitt eget kors och börjar leta efter nya markörer för ordet kärlek.