Mitt sätt att meditera över något är att skriva. Jag plockar fram min finska bibel och mitt anteckningsblock. Jag börjar läsa.
Det är hett. Mitt på dagen. Jesus och hans följe har vandrat långt idag. Jesus är trött, efter den långa resan, och sätter sig vid brunnen för att vila. Lärjungarna försvinner in i staden för att jaga tag på något ätbart. För ett ögonblick blir Jesus ensam kvar.
Snart kommer en kvinna gående. Hon skall hämta vatten från brunnen. Det är Jesus som öppnar upp för konversation. Det första som slår mig är detta han säger till henne:
"Låt mig dricka ur ditt kärl."
Hon har inte ens hunnit dra upp något vatten än. Hon är knappt framme vid brunnen. Massvis med bilder börjar virvla runt mitt huvud: det är något djupt gripande med en Gud som vill dricka ur mitt kärl, tänker jag. Som han själv svarade till sin lärjungar, som ville samma sak, (Kan ni dricka den bägare som jag skall dricka?) har jag lust att se honom ömt och mjukt i ögonen och svara: klarar du det då? Kan du dricka ur den bägaren som jag räcker över till dig, Jeshua ha Mesiah? Vet du alldeles säkert vad det är du ber om? Litar du på mig, en Samarisk kvinna?
Det andra som slår mig är att han ber om lov. Han sliter inte mitt kärl ur min händer ("ge hit nu då då") utan han ber om lov. "Låt mig".
Frågan är om jag kan. Låta honom. Och mycket riktigt framgår det aldrig ur texten ifall Jesus någonsin fick något att dricka. Det har frustrerat mig många gånger när jag har läst detta.
I en parallell-text till denna har vi kvinnan från Kaanan, en icke-jude, som ber Jesus om något. En diskussion uppstår. Hon får hjälp. Här har vi en till icke-judisk kvinna. Men den här gången är det Jesus som ber.
Du föddes som man, min Gud. Vill du verkligen dricka ur den Samariska kvinnans bägare? Jag tror inte hon har haft det så enkelt, ser du.
Av någon anledning som jag inte riktigt förstår än, berör det här mig djupt: min Gud vill ha en kvinnas, min, bägare att dricka ur. Det är inte så att han har bett någon man om något i någon annan text, vad jag känner till. Jag observerar också att han säger "låt mig" inte "ge mig". Det är väl det som berör. Min Gud ber om tillstånd att få del av mina erfarenheter.
Och vidare i texten - levande vatten. Jesus erbjuder kvinnan levande vatten att dricka. Låt mig först få dricka din bägare tom och sedan fylla på igen, med nytt, levande vatten.
Detta är tåg-ordningen för dagen. Just precis i den ordningen, slår det mig. Vill jag ha hans levande vatten? Då måste jag låta honom tömma min bägare först, med vad det nu månne vara för gifter jag har roat mig med att blanda i den. Brrr.
Evangelieberättelsen slutar med att kvinnan springer in i staden och lämnar sin vattenkruka hos Jesus. Oklart är om hon någonsin fyllde den. Om hon gjorde det - fyllde sin kruka till brädden från den djupa brunnen som hennes fäder hade byggt - lämnade hon allt hon hade dragit upp vid Jesu fötter och sprang ifrån:
"Kom och träffa mannen som berättade för mig allt jag någonsin har gjort".
Japp. Hon lämnade hela sin tunga vattenkruka där, inte bara bägaren.
Vilket möte.
Tack, Gud. Tack för att du mötte mig i texten. Tack för att du lät mig se. Tack.