Gud, var snäll och dela med dig av en pinsam upplevelse som du varit med om.
Det första som kommer till mig när jag tänker på ekvationen "Gud + pinsam" är händelsen med kvinnan som gjorde sig till en hynda för att få hjälp av Gud för sitt sjuka lilla barn. Så här gick det till:
Därifrån drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.” Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: ”Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.” Han svarade: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” Men hon kom och föll ner för honom och sade: ”Herre, hjälp mig.” Han svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” ”Nej, herre”, sade hon, ”men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” Då sade Jesus till henne: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.” Och från den stunden var hennes dotter frisk. (Matt 15: 21- 28)
Jag har sett massvis med artiklar som vill bortförklara det som händer här:
1) Lärjungarna behövde vila. De är de som är trötta och utmattade - inte Jesus - det är därför Jesus drar sig undan i texten.
Jag tycker inte den här förklarningsmodellen håller. Uppenbarligen kunde Jesus känna trötthet: i scenen när stormen håller på att kantra båten ute på sjön sover han så hårt att lärjungarna får bokstavligen ruska liv i honom. Vid Jakobs brunn är Jesus "trött efter vandringen" och sätter sig ner vid brunnen. Han ber en kvinna som kommer för att hämta vatten ge honom att dricka.
Det stör mig att varje gång som Jesus gör någonting mänskligt så finns där genast tusen teologer som vill förklara för oss i själva verket var inte Jesus alls trött/hungrig/törstig/missmodig/arg/irriterad - utan han såg en möjlighet att lära någon något. För den perfekta människan Jesus behövde inte befatta sig med mänsklighetens skuggsida - den där man faktiskt ibland är in till döden trött och sover som en död, eller plågas av middagshettan och vill ha dricka, eller orkar inte med lärjungar som inget fattar och faktiskt svarar grinigt ("Hur länge ska jag behöva vara tillsammans med er"?!) eller orkar inte med en människa till som ropar efter honom. Varför kan vi inte låta honom vara människa - samtidigt som vi hävdar att han var det - också: människa och Gud? Det här är för mig en evig paradox: Gud kom till jorden som människa, hävdar vi, men å andra sidan vill vi inte veta av när han uppför sig som just precis det: en människa. Vet ni vad? Jag slår vad om att han hukade sig ner för att bajsa och plockade fram sin penis för att kissa. Som alla andra män. (Jag väntar ivrigt på den Påve som kommer att förklara för oss att i själva verket hade Jesus inga kroppsliga behov som behövde uträttas - han kunde äta och dricka utan att någonsin behöva besöka avträdet... det kommer säkert, om vi bara väntar länge nog. Det stod ju ingenstans i skriften att Jesus behövde besöka toaletten.)
Alltså - Jesus kunde bli trött. Hungrig. Törstig. Missmodig. Sur. Detta är inget som skriften gömmer undan, precis.
2) Lärjungarna går fram till Jesus och ber honom skicka bort kvinnan - hon går efter och ropar.
Fråga: hur länge hade hon promenerat efter Jesus och hans följde och ropat innan lärjungarna tröttnade? Ett steg? Två? En alv kilometer? Flera kilometer? Hur länge?
Här vill "Jesus can do no wrong" - falangen ha det till att tystnad var ett vanligt rabbinskt sätt att undervisa. Ja, det var det. Det var också vanligt att rabbiner inte talade med kvinnor publikt, något som Jesus kraftigt brutit mot vid flertalet tillfällen - men just nu, just här, just idag hävdar jag att han orkar inte. En revolutionerande förklarning, måhända, men varför kan vi inte låta rabbinen och människan Jesus var det som han påfaller att vara i texten - mänskligt trött?
Vidare i texten: har det någonsin hänt dig att när någon ber dig att göra något som du helt enkelt inte orkar med just nu eller som du verkligen inte har någon lust med - att du ger ett svar som även medan du levererar den lyser igenom som "nja, inte riktigt den egentliga anledningen, eller hur?" - även för dig själv. Men du har ingen lust eller ork att säga som det är - alltså tar du till en mindre sanning. Det är inte så att du ljuger precis, men du tar till en mindre sanning. Och medan du säger den hur du själv hur fel det blir.
Jag tycker att detta låter som ett utmärkt sak-exempel på ett sådant fall:
"Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk."
Snälla Jesus, säg det där en gång till och tro på det också. Hur var det med den romerska officeren som ville ha hjälp av dig för sin sjuka betjänt? (Matteus kap 8) Hur Judisk var han? Enligt Matteus hade den incidenten hänt innan den här tjejen knallade fram till Jesus.
Sedan var det detta med att likna en hjälpsökande människa vid en hund:
”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.”
Bortförklarningarna när det gäller detta blir tokigare och roligare desto djupare man plöjer in i dem:
"Nej nej, Jesus kallade inte den här kvinnan för hynda, han - hm - jo, det var så att hundvalpar ansågs här, alltså tamhundar, alltså - älskade husdjur - alltså..."
Ja, jag fattar. Jesus talar i liknelser - men det är inte många liknelser vi hittar där människor liknas vid djur - om vi nu inte går till hans berömda "får utan herde" och "jag är den goda herden" - liknelser som förresten är fulla med ekon av gamla testamentet där Gud själv är den gode herden som tar hand om sin flock. Så - om vi går på linjen - Jesus talar i liknelser och han brukar använda sig av bilder från Gamla Testamentet - bilder som folk är bekanta med - så bör vi fråga oss - vilka bilder har Gamla Testamentet där "hundar" förekommer?
När det gäller judar som levde under Jesu tid och före kan den bibliska arkeologin konstatera att:
"To compare a human to a dog or to call them a dog was to imply that they were of very low status"
http://www.biblicalarchaeology.org/daily/biblical-topics/hebrew-bible/dogs-in-the-bible/
Oops...
Det låter helt enkelt inte bra det här; Jesus är en av de få rabbis som kan hela gamla testamentet utantill - han vet hur gamla testamentet använder sig av hundar i sina liknelser:
Hunden vänder om till sin spya,
och dåren gör om sin dumhet. (Ords 26:11)
”Att du bryr dig om en hund som mig, herre!” (2 Sam 9:8)
Du vet hur de gamle brukade säga: Ont kommer från de onda. Min hand skall inte röra vid dig. Mot vem har Israels konung dragit ut, vem är det du jagar? En död hund! En ynka loppa! (1 Sam 24:14-15)
Sorry, Jesus-can-do-no-wrong - falangen. Det här håller inte. Det går inte att ena stunden hävda: "Jesus använde sig av bilder från gamla testamentet som folk var bekanta med när han talade i liknelser" och i nästa stund hävda att nämen just i DEN HÄR liknelsen gjorde han inte det, och vet ni vad, hundar var älskade husdjur - när hela gamla testamentet enhälligt vittnar om något helt annat. Nya också. Ta en titt på Filipperbrevet 3:2
Var på er vakt mot de där hundarna, de där skadegörarna, den där sönderskärelsen.
Näpp, det är inte några positiva bilder Jesus använder sig av när han äntligen pratar direkt med kvinnan. Men hon är desperat. En mamma. Hennes barn är sjukt. Och hon mjölar mästarens mun rätt så rejält med sitt svar:
”men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.”
Och på detta svarar han: okej, du erkänner ditt eget hunda-status, och vädjar inom den - gå i frid, ditt barn är botat.
Vi kommer inte ifrån det. Det här är inte en av Jesu största stunder. Det här är direkt pinsamt. Här har vi en man som botar folk bara genom att de vidrör vid hans manteltofsar. Frågan jag ställer mig är; vilket är jobbigare - att möta kvinnan och hennes bön om hjälp direkt eller att låta henne vandra efter i Gud vet hur många kilometer, sedan ge sig in i en pinsam debatt och först därefter hjälpa henne?
Nej, vi kommer inte ifrån detta. Det här är just precis det som det förefaller att vara - pinsamt. Mänskligt. Äkta. Vem vid sina sinnes fulla fem hittar på en sån här episod? "Jo och så var det den där historian då Jesus kallade en hjälpsökande kvinna för en hynda - och hennes barn med! DET måste vi ha med!" Snälla rara "Jesus can do no wrong" - falang, kan ni inte se att när vi tillåter de här episoderna - då Jesus är mänskligt trött, sur, arg, grinig - vara just det de förefaller att vara och som historisk forskning bekräftar att de också var - då blir evangelierna mer trovärdiga - inte mindre? Om evangelierna består av historier om en superhjälte som vandrar omkring på jorden och aldrig begår ett enda misstag - var är då det mänskliga hos Jesus? För - handen på hjärtat - att vara människa innebär både fantastisk förmåga till medkänsla ömhet och kärlek och en lika fantastisk förmåga att göra bort sig och lära sig av det. Jesus - Guds ljus på jorden. Guds närvaro på jorden. Jesus - människan.
Kan inte vi le ömt förlåtande när vi ser människan Jesus kämpa med just sitt människovarande - eller är det bara han som har rättigheten att göra så med våra tillkortakommanden? Kan vi inte tillåta honom vara människa - även när det betyder att han måste testa, prova, göra misstag och lära sig av dem? Titta på vad som händer i nästa episod - direkt efter den med kvinnan från Kaanan: Jesus botar tusentals människor - alla som bärs fram till honom.
Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. (Matt 15:29-31)
"och samtliga dessa som blev botade var förlorade får från Israels stam." Står det inte. Människan Jesus har lärt sig sin läxa - med en enkel kvinna, en mor, som läromästare. Alla är välkomna.