Men så - ett orosmoln fanns med. Gossen har tvångstankar. Han går och pladdrar mycket om att man inte skall såga på armen - då kommer det blod - och ärligt talat, värre saker än så. Vi har bekräftat detta genom att säga saker sådana som "nej det ska man inte. Då kommer det MYCKET blod. Då får man åka till doktorn." Vi har dock inte gjort någon stor grej av saken. Andra tvångstankar har också funnit med i bilden: trots att han älskar sin nya platta har han från första början sagt saker som "inte kasta plattan på marken. Då går den sönder." Även detta har vi bekräftat med stränga toner: "Nej, verkligen inte. Kastar du plattan i marken går den sönder. Då kan du inte titta på bilder mer. Vi köper INTE en ny." I onsdags morse, när han skulle åka till kortis packade han självmant med plattan i sin övernattningsväska.
Igår blev tvångstankarna ändå honom övermäktiga. Han kastade plattan i golvet. Med flit. Och mycket riktigt, den gick sönder. Skärmen är helkvaddad. Han hann ha den i en vecka, lite drygt. Min man och jag blev väldigt arga och upprörda; vi pratade med honom länge om vad han hade gjort: nej, du kan inte använda plattan mer. Den är sönder. Nej, vi köper inte någon ny. Dyrt. Nej, den går inte att laga. Vi är ledsna, men nu får du vara utan. Allvaret sjönk in i honom bit för bit. Det syntes på ögonen. Han ångrade sig. Gruvligt. Men plattan är sönder och så är det med det.
Jag kommer ihåg när jag gick i gymnasiet. Jag läste musik. I min klass fanns en kille som var mycket duktig på att spela gitarr. En dag kom han till skolan - mycket stolt - och uppvisade en mycket, mycket dyr, exklusiv gitarr. Han blygdes inte att berätta vad föräldrarna hade fått betala för den. 10 000. Mycket pengar, 1991. En vecka senare kommer han till skolan på morgonen och ser lite nedstämd ut. Så klart att han blir tillfrågad vad som är fel. Jo, han hade glömt sin gitarr på bussen... Följande dialog utspelar sig:
"Din gitarr?! Inte den nya, va?"
"Jo"...
"Den som dina föräldrar betalade 10 000 för?!"
"Mmm..."
"Men herregud vad tänker du göra?! Hur ska du våga gå hem ikväll - har du ringt bussbolaget?!"
"Äsch men, så farligt är det ju inte. Om den inte går att hitta köper mina föräldrar mig en ny."
Slit och släng. Det kommer alltid nytt. Det är ju inte så noga. Glömt är glömt och slängt i marken är slängt i marken. Min son har en utvecklingsstörning - nog måste vi väl förstå som föräldrar att han ska ha en chans till? Det ÄR dyrt att ha barn med särskilda behov. Det gör inget gubben, du visste inte. Mamma och pappa köper en ny.
N E J. Faktiskt inte. Det här var, vad som kallas, ett planerat brott. Sonen hade talat varje dag om att "inte slänga plattan i golvet, inte slänga den i gräset, för då går den sönder." Han förstod alldeles utmärkt att om han gör A händer B. Han berättade själv för oss att han förstod det. Han drog helt korrekta slutsatser. Vi bekräftade: ja, du skall vara rädd om din platta. Kastar du den i golvet går den sönder. Då har du ingen platta. Då kan du inte titta på bilder. Vi köper inte en ny.
Åh, han försökte, igår:
"köpa en ny platta en annan dag?"
"Nej. Ingen ny platta en annan dag."
"Laga plattan?"
"Går inte. När en del saker går sönder går de sönder för alltid."
"Nästa maj kan Hugo få en ny platta?"
"Nej. Vi köper ingen ny platta alls. Inte en annan dag och inte heller nästa maj."
Det var hemskt att se hur insikten slog honom i vågor. Men jag anser att det är detta som kallas för uppfostran. Jag tänker inte bespara min son livets ruttna sidor, med ursäkten att han har multipla handikapp. Learning bo doing. Det är det som biter. Det är det ENDA som biter.
Slutsurfat. Ut och sparka boll i junisolen istället. Stora datorn i biblioteket finns, som ett alternativ, precis som förr. "Förr" som i "förra veckan" - innan födelsedagen, som var en vecka sedan, i tisdags.
Ibland är kristen barnuppfostran mördande tråkigt. Men vilket är alternativet? Att lära barnen att allt är utbytbart, går att ersätta och "gråt inte lilla gubben, det kommer snart en ny."
Eller?