Något annat hände.
Visst var jag trött. In till döden. Men efter att ha skickat den kanske mest sanna och äkta biten kommunikation någonsin till min Gud kände jag plötsligt mycket tydligt Hans Närvaro omkring mig. Hans kärleksfulla omfamning värmde mig. Trots min trötthet registrerade jag hans närvaro och log. En märklig dialog uppstod.
Jag har mött honom förut. Men det här var mycket annorlunda - hans närvaro närmade sig mig så skyggt och försiktigt, nästan blygt, att jag kände mig direkt skakad. Du är världsalltets Skapare, du är den starkaste närvaron, den mäktigaste personen i universum - du kan väl aldrig känna tvekan inför att våga dig närmare?
Ändå var det just det jag förnam. En närvaro som vågade sig närmare så försiktigt, så vaksamt och med sådan skygg försiktighet att ingen hind någonsin varit mer tyst i sin fotfall, mer skugglik i sina rörelser.
Varför var det rätt att uppenbara detta om dig till mig nu, undrade jag, fortfarande helt slut, fortfarande farligt nära sömnens gränsmarker.
Kanske för att du äntligen tystnade och gav plats.
Förvirrad tänkte jag på Fader Vår - bönen. Om detta var tillräckligt äkta för att locka fram min skygge Gud - vilken var då vitsen att lära oss en specifik bön?
Den kanske mötte ett behov just då, och många gånger sedan dess.
Men det är det här du vill ha? Tystnad och total kapitulation?
Kommunikation. Det som i stunden är äkta.
Det är svårt att tänka när en blytung tröttnad väger mot huvudet som en hel elefanthjord. Långsamt, tunt, tveksamt såg jag en blå flamma andas och röra sig framför mina slutna ögon. Jag förälskade mig huvudlöst i den här aspekten av min Gud. Världsalltets Skapare som en tunn, skör djupblå linje, långsamt dansande för mina ögon - så skör och så sårbar att ett vinddrag skulle kunna sudda ut det för alltid. Hur står du ut att erbjuda dig som något så försvarslöst, undrade jag. Som svar såg jag bilden av min krucifix - bilden av en korsfäst man som med nerböjt huvud hänger där vi spikat fast honom. I väntan på att andan skall blåsas ur honom en sista gång.
Jag minns att vi samtalade fler saker än så här. Jag minns att jag lite desperat tänkte att jag borde orka. Resa mig. Anteckna. Han dansade allvarligt vidare, inför mina ögon.
Mötet är viktigare än antecknandet. Då är du inte längre här.
Sedan somnade jag. Och sov tills klockan sex i morse. Resten av dagen har jag dragits med huvudvärk.
Då och då under dagen har jag ändå stannat till och förundrat mints tillbaka till nattens tysta möte. Han valde sårbarheten. Den största och mäktigaste medvetna varelsen valde litenheten, tunnheten, skörheten. Som sin uppenbarelseform. Istället för att ställa sig på toppen av ett berg och trumpetera sitt majestät ut till oss alla väljer han det enskilda mötet i tystnaden.
En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut. (1 Kon 19: 11-13)
Han finns inte i den här världens larm. Vi hittar inte honom när bilradion rabblar sina reklambudskap, inte när fläkten över spisen hummar och brummar, inte i kvällsnyheterna eller på Facebook.
Det är i det stilla suset, i det personliga tilltalet som han väljer att möta oss. Mig mötte han en mörk höstkväll när jag var så innerligt trött att alla mina försvarsverk var nere.
Vilket är ditt personliga tilltal, där han kan skyggt viska ditt namn?