What is the greatest accomplishment of your Life?
Nå - jag tror inte ens jag behöver öppna min bibel för den här - min Gud lär svara "skapelsen" alternativt "tillbakadragandet av människan".
Första gången som Gud i bibeln omnämner något som gott är när ljuset har blivit till:
Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott (1 Mos 1:3-4)
I Gamla Testamentets Ordspråksbok kallas visheten Guds förstfödde. Vidare i Johannesevangeliet kallas Jesus för ordet och ljuset:
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret (Joh 1:1-5)
och vidare:
Och Ordet blev människa och bodde bland oss (Joh 1:14)
Gud tar form. Och hans första form, enligt och genom texterna i gamla och nya testamentet är:
ordet/visheten manifesterar sig som ljus
som manifesterar sig som liv.
Guds ord, Guds vishet är ljus. Ljuset från Gud är det samma som liv.
I min sjuksäng den här veckan har jag hämtat tröst och styrka från tanken eller vetandet - att när det är som mest kaotiskt i mitt liv, när det verkar som om alla lampor har släckts, då sår Gud något nytt i mig. Paulus säger att mitt gamla jag måste dö för att det nya skall kunna födas, i Kristus ljus.
Det är alltså inte slumpen - detta när allting börjar värka och göra ont - ungefär samtidigt eller direkt efter att en Stor Utmaning har antagits? Ungefär lika lite slumpen som när en av de Wahlgrenska kurbebisarna - som äntligen får SOVAAA - typ för första gången i sitt liv - plötsligt nedkommer med en rejäl förkylning eller feber eller... för nu kan kroppen äntligen ta hand om det.
När en planta börjar gro börjar den först sträcka sig neråt. Ner, mot det ännu djupare mörkret. Dit sträcker den ut sina rötter. Och med rötterna djupt rotade i det svartaste mörker, börjar den sedan sträva uppåt, mot ljuset.
Jag skall alltså inte vara rädd för mörkret. Den nedkommer för att ljuset i mig skall skina desto starkare. En lampa i fullt dagsljus gör ingen skillnad. Lampan skall tändas i mörkret. Vilket föder en annan, mycket mer skrämmande tanke: det är till mörkret vi skall gå för att våra ljus skall bli synliga.
Varför skulle vi annars vara så rädda för att ge över rodret till Gud? Varför är vår första tanke "han kommer säkert att begära av mig att jag - (lägg till egen otrevlig tanke)." Varför är vi så övertygade om att vi kommer att dras skrikande till mörkret, eller ledas dit med darrande steg? Varför tror vi inte att han kommer att erbjuda oss välsignelser som bara regnar över oss, som ur ett aldrig sinande ymnighetshorn?
Därför att han korsfäste sig själv.
Och någonstans, djupt inom oss vet vi om att han gjorde det. Oavsett om vi "tagit emot Jesus" eller inte. Vi vet att han började sitt skapande i absolut mörker. Instinktivt vet vi om det. Och det är därför vi är så rädda. Vi är rädda att för vår del kommer det inte handla om plantering utan begravning. Säkerligen kommer mörkret sluka oss hela.
Säkerligen.
Men det är också - säger han oss - det är också ända sättet för oss att vara världens ljus. De barn som redan leker i dagsljuset behöver inte ha din lampa. Den lyser inte upp något som de inte redan ser, i ljuset av det större ljuset.
What is the greatest accomplishment of your Life?
Vad kommer jag att svara på det, när mina barnbarn frågar?