Hjälp mig idag med denna blogpost. Ge mig klokhet - så att jag kan välja rätt ord. Hjälp mig att berätta sakligt, och med ett ödmjukt hjärta. Påminn mig, rakt igenom texten, att det här inte handlar om mig, utan om dig. Vad du kan göra, och gör. När min egen påfågeldräkt gör sig påmind, när den vill strutta och breda ut sina stjärtvingar - påminn då mig att jag som kristen skall alltid, i första hand välja tjänandet. Hjälp mig att tjäna idag, med ord.
För några veckor sedan skrev jag en blogpost som författades i mörker. Jag skrev om ett mörker som jag inte ville gå in i, inte ville vare sig äga eller beträda. Jag skrev i trötthet över att behöva lära mig en diagnos till, att behöva ta till mig en svårighet till. Trötthet över att behöva se, att behöva höra det senaste som plågar någon jag älskar - min son.
Förra fredagen skrev jag om mörkret, i vilken Gud kallar oss att lysa i. Ingen tänder en lampa och lägger den under sängen, säger Jesus. Nej, och - skulle jag vilja tillägga - ingen tänder heller en lampa i klart dagsljus. Lampan tänds då det är mörkt. Ljuset syns i ett i övrigt svart rum.
I korsets nödvändighet öppnas ytterligare en dimension upp för mig; om ljuset skall kunna synas till dem som behöver den, även mig, måste den tändas i ett mörker. Är det då så, att det är först när det blir mörkt omkring oss som vi kan på allvar uppfatta ljuset?
I söndagsmorse var jag med om något som blir svårt att förklara, att klä i ord. Det kan också ifrågasättas om detta ens skall kläs i ord. Jag har bett om vägledning om detta - ska jag, eller ska jag inte - och till slut fått mig ord tilldelade som får vågskålen att väga över mot "ska". Jag ska göra mitt bästa för att klä min berättelse i så enkla ord som möjligt.
Jag sov över hos en väninna som hade bjudit mig på middag. Vi hade samtalat fram till midnattstimman om det ena och andra - rent ämnesmässigt täckte vi nog både pedagogisk vardag som de större teologiska frågorna. Vid tolv gav vi till slut upp. Vi sade godnatt och gick och lade oss.
Vid fem-snåret på morgonen halv-vaknade jag till insikten att någon hade precis kommit in på mitt rum. Eftersom inga andra personer fanns i huset tänkte jag att det naturligtvis var min värdinna som av någon anledning smugit in på rummet. Jag orkade inte öppna ögonen. Inom mig hörde jag en enkel och kort uppmaning: "be". Jag ifrågasatte inte, utan påbörjade "fader vår". En mening in på bönen hände något oväntat. Jag överflödades av ljus. Jag uppfattade precis var mina egna fötter slutade och var hela jag fanns. I ljuset såg jag ett ansikte, som ett fotonegativ. Jag har ju sett Kristi ansikte såpas många gånger - avbildad i ikoner och annat - att jag omedelbart kände igen ansiktet jag nu såg. Allt var över på en sekund. Jag satte mig upp i sängen, nu klarvaken, bönen avbruten. Känslan av det hela var väldigt intensiv. Under den här korta sekunden kände jag mig chockad, överraskad, överrumplad. Det fanns en till aspekt i upplevelsen, men det tar jag inte på en öppen blogg.
Senare under dagen blev jag påmind om en snarlik upplevelse som ägde rum för två år sedan: det var påsklördagskväll. Vi var i Skingeröd, hos farmor och farfar, för att fira påsk. Jag hade lyxen att få sova i deras gäststuga helt ostört. När jag hade borstat tänderna och tagit på mig min pyjamas, släckte jag alla lampor, och påbörjade min kvällsbön. Kort in i bönen tändes ett ljus bakom min rygg. Övertygad om att en lampa med en timerfunktion hade slagits på, öppnade jag ögonen och ställde mig upp, redo att släcka lampan igen. Men ingen lampa lyste. Det var lika mörkt i rummet som det hade varit innan. Den gången undrade jag, men tänkte inte så mycket på saken. Det är först nu - när jag ser likheterna med de båda incidenterna, som min nyfikenhet på allvar väckts.
Under veckan som har varit har jag funderat på händelsen och trogen min vana - försökt att googla och hitta information om själva saken, likväl som andra som skulle ha upplevt något liknande. Mina sökningar ledde mig till att läsa om något som den ortodoxa kyrkan kallar "det oskapade ljuset" - som helt enkelt är en beskrivning av det ljus, den energi, som utgår ifrån Gud och är en av hans manifestationsformer. Och visst förstår jag, att andra före mig har just haft upplevelser där Gud - eller hans närvaro - beskrivs och upplevs som - ljus:
Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus. (2 Kor 4:6)
Jag kunde ju inte hjälpa att jag slogs i dessa välbekanta versrader från Paulus andra brev till den Korinthiska församlingen, av hur likt det han beskriver är med min egen upplevelse i söndagsmorse - med det strålande ljuset och Kristi ansikte mitt i det. Och visst förstår jag att Paulus ord här ovan inte skall läsas bokstavligen. Men i takt med att jag började mitt tafatta och klumpiga sökande i bibeln - om Gud som just upplevs som ljus - kunde jag inte heller frångå att många av dessa versrader som jag hittade hade den här gången ett personligt tilltal till just mig. Inte heller kunde jag bortse ifrån att dessa versrader matchade min upplevelse som ett tumavtryck matchar en tumme.
I pray that your hearts will be flooded with light so that you can understand the confident hope he has given to those he called; his holy people who are his rich and glorious inheritance. (Ef 1:18)
“The eye is the lamp of your body; when your eye is clear, your whole body also is full of light (Luk 11:34)
Och det är med versrader sådana som dessa, som en annan tanke slår mig: min egen överlägsna attityd. Mot de där "okunniga" och "barnsliga" kristna som läser bibeln bokstavstroget. Jag vrider mig som en mask på kroken. Nej, det är inte så att jag nu plötsligt tror att varje mening i bibeln skall läsas rakt upp och ner som det står och förstås i sin första, bokstavliga betydelse. Jag är fortfarande av åsikten, att det kan i vissa fall till och med vara direkt farligt. Men jag har - i och med min egen upplevelse - fått någonting. Om inte annat - en djupare i insikt i att det finns många anledningar till varför dessa texter betraktas som heliga. Att en text - just här, just nu, just idag - kan ha en större betydelse i sin bokstavliga form för just mig. Ett personligt tilltal. Och ur den insikten föds medvetenheten, att en text eller en versrad kan ha många djup, många betydelser:
När dina ord öppnar sig ger de ljus,
åt de oerfarna ger de förstånd. (Ps 119:130)
En av mina systrar sade till mig en gång för länge sedan, att när vi sörjer något blir allting tydligare, skarpare, klarare. Mer intensivt. Vi blir medvetna om att vi lever - det suddiga kantrar och vårt eget jag får vassare kanter. Och visst är det så. Ljuset lyser klarast i mörkret. Författaren till psaltarpsalm 36 uttrycker det så väldigt mycket mer elegant än jag:
For with you is the fountain of life; in your light we see light. (Ps 36:9)
I hans ljus går det att uppfatta det ljusa. En påminnelse. En vacker och mycket reell påminnelse om att min tro inte är bara torr akademia, utan faktiska upplevelser ryms, måste få rymmas, in i mixen. Paulus ler genom sina brev åt mina självklarheter i fortsättningen av det andra korinthierbrevets fjärde kapitel:
Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig. Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. (2 Kor 4:7-9)
Paulus beskrivning av det mörker, i vilken hans ljusupplevelse får brinna i, är märkvärdigt lik min egen: ansatt, rådvill, förföljd, ibland till och med slagen till marken.
Mer hoppfull plockar jag upp mitt eget lerkärl, med tilliten att ljuset skiner igenom det ickeperfekta - sprickorna.
Du låter min lampa lysa,
Herren, min Gud, gör mitt mörker till ljus. (Ps 18:29)