Det är något oerhört skört och heligt i tystnad - sann tystnad. I den går det att förnimma Den Andras närvaro. Mitt namn för Henne är den Heliga Ande. Som de flesta femininum gör hon inte så mycket väsen av sig - faktiskt ingen. Det blir stört omöjligt att höra henne samtidigt som köksfläkten brummar, Robin Bengzon skriker något om att han inte kan fortsätta därför att en kvinna är vacker, Askungens möss piper i vardagsrummet och en tvättmaskin dunkar ett par steg längre bort. Då drar hon sig undan. Den Heliga Ande, så som jag känner henne, är gravt ljudöverkänslig.
Hemma är det tvätten, disken, maten och barnen och deras kompisar, det är ipads, skärmar, blink, stoj och stim (vilket hemma hos mig betyder något helt annat än hemma hos dig) och när kvällen väl infinner sig - ska vi inte ta oss en kopp te tillsammans och se på en rolig film? Som avslutning på kvällen lite bokläsning i sängen eller lite surfande på plattan, men tyst - sant tyst - har det inte varit någon enda gång under dagen. Oppositionens applåder smattrar som tunna slag mot en trumhinna. Vem av de där idioterna skulle väl idag klara av att bara sitta i en gungstol och titta ut genom fönstret? För sann tystnad - den infinner sig inte bara för att det för tillfället är tyst i huset eller rummet. Den infinner sig först när boken läggs undan, när läsplattan har slocknat och själen går in i sin sanna vila - vilket alltid, alltid är det tomma görandet - den, där du bara sitter och är. Utan candy crush, facebook, bok, film eller ens korsord. Då kommer hon. Då, efter en lång stunds tystnad, vågar hon kika fram. Hon bär sin nardusflaska med lätta steg, och med lika lätta rörelser häller hon vilan över din själ.
Planen är enkel, och den fungerar. Ingen sann tystnad för själen = ingen sann kommunikation mellan hjärtats rop och den som kan stilla det. Människan skall enbart leva på ytan, och så småningom glömma bort att det ens finns något under, att det skulle kunna erbjudas djup, som enbart kommer från kommunikation med sann tystnad. Handen upp alla som klarar av att göra sitt på toan utan att samtidigt glutta i en tidning eller en bok. Handen upp alla som klarar av att vänta på något i fem minuter utan att telefonen åker upp. Handen upp alla som har, under de senaste fem åren åkt antingen bil, tåg eller buss utan att sitta och läsa, lyssna på musik, surfa på telefonen eller - i största allmänhet - göra någonting. Som en vattenloppa på ytan - vi sprider ut våra tunna vingliga ben på en så stor yta som möjligt, täcker så mycket yta som vi bara kan. Eller som ett lämmeltåg där alla följer personen framför sig - sak samma vart - de andra vet säkert och alla vi kan väl i alla fall inte ha fel.
Du som står i tystnadens utmarker, undrandes över om här finns något för dig -
Lägg undan.
Stäng av.
Släck ner.
Var.
Det är fredag. Min Sabbatsdag. Katten bredvid mig har gått över från ett nöjt knarrande till snarkningar. På söndag är det folkdansmässa i min kyrka. Jag skall sjunga Kyrie-solot. Det sanna djupet för de tonerna skapar jag nu, i fredagens tystnad.