Frågan vi ställer vår Gud idag lyder som följer:
Berätta för din partner vad du gillar med henne/honom; var mycket ärlig den här gången - våga säg saker som man vanligen inte säger till någon som man precis träffat.
Så Gud - vi lyssnar...
Ur ett Gudomligt perspektiv kan man väl till att börja med konstatera att vi - mänskligheten - och Gud har precis bara träffats. Det är fortfarande dag sju, vad jag känner till. Människan har precis bara skapats. Gud vilar sig. Och medan Pappa Gud är upptagen med sin söndagstidning och sin söndagspipa apar sig mänskligheten med den STORA verktygslådan;
"Pappa, titta vad vi har gjort", ropar vi ivrigt från våra kaoshögar, medan Gud, i likhet med pappa Åberg, svarar med ett tankspritt "åh vad fint", utan att ens titta upp.
För det är så det ser ut, inte sant? Pappa Gud har ledigt. Den heliga vilodagen har sträckt sig aningens långt nu och under tiden leker barnen med tändstickorna. Vi har precis bara träffats, mänskligheten och Gud.
Och vad är det nu för saker som folk inte brukar säga till främlingar och bekanta - som de precis bara träffat? Jag har åtminstone ett exempel: främlingar och bekanta brukar inte säga "följ mig" till varandra. Och då menar jag "följ mig" i bemärkelsen "bli min lärjunge, bli min Älskade Son, bli en person som observerar allting jag gör med dyrkande noggrannhet för att sedan själv kunna leva likadant." Brukar inte bekanta på jobbet eller främlingar på gatan säga varandra.
Ändå är det detta Gud har sagt oss hela den korta tid som vi har känt honom:
Lita på mig. Jag vet vad jag gör. Följ mig.
Gud talar till oss genom första Petrusbrevet, där vi får läsa:
Böj er alltså ödmjukt under Guds starka hand, så att han upphöjer er när tiden är inne, och kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er. (1 Pet 5:6-7)
Kasta alla era bekymmer på mig. Jag sörjer för er.
Det är väl inte alltför långsökt att säga att i dagens samhälle är det få som känner Gud. Och den vi inte känner vågar vi inte luta oss emot; tänk om jag faller?
Så vad är det med oss som lockar Gud så? Han har fått kalla handen mer gånger än någon orkar räkna, ändå fortsätter han att böja sig ner för att plocka upp oss från marken när vi faller. Vad gillar du hos oss, Gud? Varför vill du så gärna att vi skall följa dig? På vilket sätt är just jag så unik, Gud, att det är viktigt för dig att just jag gör det valet?
Job uttrycker det väldigt väl:
Människan, av kvinna född,
lever en kort tid och mättas av oro.
Hon växer som blomman och vissnar,
en skugga som snart är borta. (Job 14:1-2)
Och:
Vad är en människa
att du gör så stor sak av henne
och bryr dig så mycket om henne,
granskar henne varje morgon,
prövar henne var dag och stund. (Job 7: 17-18)
En handfull dagar är allt du ger mig,
för dig är min livstid ett intet.
Bara en vindfläkt är människan,
som en skuggbild vandrar hon kring. (Ps 39:6-7)
Jag tror att svaret på min och din fråga hörs i viskningarna från de gångna visa männens insikter:
Gud skapade människan till odödlighet
och gjorde henne till en bild av sitt eget väsen, (Vish 2:23)
Detta är vad Gud vill att vi skall känna till - detta är anledningen till varför han "gillar" oss så mycket:
Han har förutbestämt oss till att få söners rätt genom Jesus Kristus och förenas med honom (1 Ef 1:5)
Söners rätt. Jag satt och diskuterade detta för bara en vecka sedan med en del kloka människor från min församling. Genom Jesus har vi alla samma rättigheter som Jesus själv - och vidare - genom honom förenas vi med - Gud. Förenas. Blir en del av? Jag tror aldrig att jag har förstått just den biten. Gud är separerad från sin skapelse. Enligt kristendomen är inte Gud och skapelsen ett. Gud är sig själv och skapelsen är hans verk. Men genom Kristus drar han oss till sig - i Kristus blir vi alla ett.
Förenas med - Gud? Bli en del av - Gud?
Detta är den stora hemligheten. Detta är planen, detta är målet. Detta är varför Gud "gillar" oss människor så mycket. Detta är vad han vill att vi - främlingar - skall känna till, redan vid första mötet.