"Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det." (Joh 1:5)
Som ett ensamt, hemligt Gudskorn växer ljuset i Maria.
Och det blev kväll, och med kvällen kommer mörkret. Den smyger upp längs korset och slukar ljuset hel. Vetekornet måste planteras djupt ner i jorden, i mörkret, för att kunna transformeras och växa, ge frukt. Det är i mörkret som ljuset skall lysa. Ljuset är skild från mörkret – Jesus är människa bland oss men ändå separerad och en. Men hans ljus transformerar inte bara honom själv, där han i återuppståndelsen blir till, den förvandlar även mörkret. Återuppståndelsen är inte en ensam händelse, till för en ensam utvald individ. Den kommer att bära mycket frukt, när dess ljus sträcker ut sina spröda grenar och fortsätter att omvandla mänskligt mörker till Gudsljusets strålglans.
När jag var 12 läste jag en bok av Lloyd Alexander som heter "Lukas Kashas två första liv". Det är kanske det evangelierna egentligen borde heta; "Jeshua ben Marias två första liv". Det måste ju ha varit märkligt för Jesus att finnas till och operera genom en kropp som bara var ett eko av en Sann Människas Sanna Kropp. Han, skaparen av allt som är, den sanna Jag Är, måste ju ha upplevt livet genom den första versionen av sin kropp som otroligt begränsat och bristfälligt. Vi vet inte vad vi saknar, eftersom vi inte har vare sig en upplevelse av något annat, eller någon klar idé om hur det kommer att bli sedan, när allting har ordnats upp och människan har tagit sin rätta plats i skapelsen, komplett med den fysik, som vi erbjöds redan då, i tidens morgon, när vi hade möjligheten att äta av livets träd och ta in i våra kroppar Gudsvindens planterade frukt.
När han hänger på korset tröstar Jesus både sig och banditen på hans andra sida med tanken om ett paradis. Det är inte sin nya kropp som han i den stunden tänker på och väntar på. Just där och då räcker inte synen riktigt så långt, utan den vilar i och sträcker sig mot ett "redan ikväll". En nog så nyttig påminnelse för alla oss som så förtvivlat gärna vill ha kusten klar, hela vägen till horisonten, med tydliga hållplatser, prydligt placerade härifrån till evigheten, med en halv kilometers bekväma mellanrum. Jesus spanar inte efter det slutgiltiga målet, mitt i sitt värsta lidande. För honom räcker det med ett "redan ikväll".
Jag har svårt för att få syn på honom, i dagens bibeltext: han kommer inridande på en åsna, till huvudstaden skall han, och folket ropar och jublar. Jag försöker spana efter honom där jag står med de andra i folkmassan, men det är så mycket iver, så många färger, så många dofter, solen gassar så hett och så ropar folk på ett språk jag inte förstår. Här finns även romerska soldater, som tigande ser på, och så finns här snabbt diskuterande fariseer, som inte alls nickar gillande. Men kanske är det ändå så, att jag har svårt att få syn på honom i det klara solljuset. Som att tända en ficklampa mitt på ljusa dagen. Ljuset lyser klarast i mörkret, och det är också där han behövs. Det är dit han ska. Den här dagen, med palmkvistar, iver, rop och jubel, det är ljuset som fladdrar till en sista gång innan stearinet tar slut och lågan dör. Ja, här finns massvis med gammaltestamentlig symbolik som Jesus väljer ut med flit, allt från åsnan till det korta meningsutbytet med fariseerna, allt pekar tillbaka på planering och medvetenhet från Jesus' sida: kloka teologer, som kan så väldigt mycket mer än jag har förklarat den här scenen för mig, om och om igen, tålmodigt har de pekat ut alla symboler och förklarat exakt vad de betyder. Jajamän. Jag kan dem, och jag förstår dem. Och ändå... ändå får jag inte tag på honom, i den här texten. Jag får inte syn på honom.
En åsna bär honom till hans födelse. En annan bär honom mot hans död. Den ena färden sker under hemlig tystnad. Den andra under larm, jubel, skrik, förväntningar och höga rop.
Intressant nog är det så, att just en åsna, och ridandet på en åsna förknippades med kunglighet under bibliska tider:
I arkiven av den Babyloniska staden Mari lär vi oss, att detta med att rida in på en åsna in i en stad var en kunglig gärning. Dock sågs åsnan som ett fredligt djur, till skillnad mot hästen, som hörde till strid och krig: att rida in i en stad på en åsna ansågs vara en fredlig gärning, medans att komma inridande på en häst skulle ha setts som en mycket mer utmanande, aggressiv handling.
Jesus väljer fredens väg. Vilket i sig inte betyder att Jesus är någon mild och ständigt ljum figur: med intresse noterar jag, att uppenbarelsebokens återuppståndna Herre dundrar emot sin av ondska ockuperade skapelse, på ryggen av något helt annat:
"Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den kallas ”Trovärdig och sann”, och han dömer och strider rättfärdigt. Hans ögon var som eldslågor, på huvudet hade han många kronor, och på honom var ett namn skrivet som ingen känner utom han själv. Han var klädd i en mantel som doppats i blod, och hans namn är ”Guds ord”. De himmelska härarna följde honom på vita hästar, och de var klädda i skinande vitt linne. Och ut ur hans mun kom ett skarpt svärd som han skall slå folken med, och han skall valla dem med en stav av järn, och han skall trampa vinpressen för Guds, allhärskarens, stränga vredes vin. Och han har ett namn skrivet på manteln och på låret: ”Konungarnas konung och herrarnas herre.” (Upp 19:11-16)
En destrarius. Nästa gång vi ser honom, kommer han inte milt ridande på någon åsna. Nu har han rustat sig för strid. Med lågande ögon och med ett hemligt namn som inte är känt av någon annan än honom själv kommer han ridande på en vit stridshingst, tränad i strid, van att bära bördan av en soldat i full rustning. Hans mantel är doppad i blod.
Arbetsveckans första dag börjar gå mot sin kväll.
Än har vi möjligheten att välja ljuset, välja konungen, som kommer inridande in i vårt mörker och våra hjärtan på ett tåligt åsnesto. Men strax sitter han av, och klär på sig korset.
Sedan återuppståndelsen, och den vita stridshingsten, i bländande ljus.