Det var visst fler än jag som hade tänkt så, ja... jisses amalia vad solidariska vi är! Pasta-ris hyllorna gapade tomma. Jag menar som i: inget där. Tomt. Ingen jäst till salu, vare sig torr eller annan. Rätt så länsat på andra håll också, noterade jag, och styrde bort mot ägghyllan, och därefter mot nötterna. Tanken är ju att hålla kidsen mätta. Helst länge.
På väg ut sneglade jag mot apoteket och räknade i huvudet på hur mycket medicin jag har till sonen. Ska jag ta ut mer? Men sedan tänkte jag vad jag läst i tidningen: om alla börjar bunkra upp medicin (också) tar det snart slut. Det finns fler än min son som behöver, bestämde jag, och promenerade förbi.
Det här med avgudar seglar ju upp med jämna mellanrum i bibeltexterna, och så långe som det handlar om små statyer hemmavid, en och annan amulett eller liknande, rycker vi på axlarna åt bibeltexterna och kör vidare, i våra vardagsliv: jaja, det var på den tiden. Då trodde man på sånt där. Men den riktigt intressanta frågan är, hur ser "sånt där" ut idag? Vilka är våra statyer, hemmagudar och amuletter? Kanske... trygghet? Kan det vara en avgud som de flesta knäböjer inför? Kanske... förutsägbarhet? Jag må inte ha någon amulett, men jag har en knökfull frys. Där finns mina matoffer för trygghetens och förutsägbarhetens Gudar. Det är faktiskt samma gamla begär som sliter och drar i mig, som i Adam och Eva; jag vill veta. Jag vill ha kunskap. Jag vill själv kunna avgöra vad som är gott och ont, och just nu avgör jag att en full frys är "gott". Gud? Honom vågar jag inte lita på. Själv är bäste dräng. I alla fall i krislägen. Sen, när livet lugnat ner sig, när nu det är, DÅ kan jag... men vänta nu! Det är väl inte riktigt så den här relationen är tänkt att fungera?
Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun. Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken. (Upp 3:15-17)
Förnöjsamhet. Lathet. Själviskhet. Trygghet. Bekvämlighet. Allt detta läser jag i texten ovan. Och Jesus säger "jag ska spy ut dig ur min mun". I Laodikeia anser man att man har vunnit rikedom när man inget saknar. Och det är just precis det syndromet som tömmer ris och pastahyllorna på storköpet, som proppfyller frysen, som - kort sagt - tillber trygghetens, bekvämlighetens, förnöjsamhetens och själviskhetens avgudar. "Jag vill fortsätta ha det som jag brukar! Inget får förändras! Någon annan får vara utan!" Och den mentaliteten räknar Jesus som ondska. Den renar han sig ifrån, genom att bokstavligen kasta ut det, från delaktighet i hans kropp.
Många – jag har ofta sagt det och säger det nu med tårar – är fiender till Kristi kors, de lever så att de slutar i fördärvet, deras gud är buken och sin ära får de genom könet, dessa som bara tänker på det jordiska. (Fil 3:18-19)
Inte vill jag vara någon fiende till Kristi kors. Och ändå uppmärksammar jag, att det är inte "fiende till Kristus" som Paulus skriver, utan "fiende till Kristi kors". Vad är då "Kristi kors"? Är det inte Jesus beslut att låta ondskan blåsa sig tom med Honom själv som fokuspunkt? Att låta ondskan göra sitt värsta, utan att kämpa emot? Att dra in ondskan i Hans egen död, förlita sig på att Hans Fader kommer att uppväcka honom igen, men inte ondskan med honom, utan bara honom? Är inte korset, tillslut, total tillit, även i den värsta smärtan, den värsta plågan, den värsta stormen? Vad gjorde Jesus, precis innan sin korsfästelse? Pumpade sig själv full med citodon, ketogan och andra smärtstillande, så att han bättre kunde stå ut med smärtan, när den högg? Kan det vara så att den smärta som vi som samhälle nu är på väg in i kan omvandla oss också, om vi tillåter den? Att det finns en återuppståndelse för Sverige också, post korset och graven?
Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. (Fil 2:4-5)
Med vilken mentalitet väljer jag att gå in i den samhälleliga korsfästelsen? Skrikande, morrande och klagande, ungefär som den romerska medborgare, som hade dömts till korset som ropade hela vägen dit "jag är romersk medborgare!". Domaren, som visste fullt ut, att romerska medborgare inte skulle dömas till korsfästelse, beordrade att hans kors skulle målas vit. Bara för att markera. Här hänger någon som anser sig vara speciell.
Min blick är ständigt fäst på Herren,
det är han som löser min fot ur snaran.
Vänd dig till mig, var barmhärtig,
ty jag är ensam och betryckt.
Lindra mitt hjärtas plåga,
för mig ut ur mitt trångmål.
Tänk på mitt lidande och mitt betryck
och förlåt mig alla mina synder.
Se på mina fiender – så många de är,
så hätska i sitt hat!
Rädda mitt liv, befria mig,
svik mig inte, jag flyr till dig.
Låt oskuld och redlighet bevara mig,
ty jag hoppas på dig.
Den här psalmen påminner om vikten att hålla fokus på Honom, som tillåter lidande och smärta, så till den grad att han tar på sig det värsta själv. Och om han omvandlas, så omvandlas även vi, men inte med mindre än att vi går med på korset, där vi inte kan vara ljumma.
Vi kan inte vara ljumma nu. Jag vet att det är svårt att vakna ur en 200-årig Törnorsa-sömn, där vi har viskat till varandra: "allt är bra och frid på jorden, det onda drabbar aldrig oss, inte på riktigt" så länge att vi inte längre som samhälle kan förvänta oss/tänka oss något annat. "Det löser sig. Det gör det ju alltid, och sen fortsätter vi som vanligt."
Ja, det är dags att bunkra nu. Det är dags att bunkra tålamod, medkänsla, tjänande av andra, allt tillverkat av rostfritt stål. Så här fortsätter texten om Laodikeia:
Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar. Visa iver och vänd om! Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig. Den som segrar skall jag låta sitta hos mig på min tron, liksom jag har segrat och sitter hos min fader på hans tron. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!” (Upp 3:19-22)
Kicking and screaming, eller bärandes med ett lejons mod och ögon?
I say, beast mode on. Låt oss vara lika vilda i vår tro som Han Är.