Det låter ju inte riktigt klokt. Det låter mer som ett arbetsläger av något slag, något som Valamo-munkarna piskar sig själva med, av någon obegriplig, helig anledning. "There is method to the madness", säger engelmännen, och de har helt rätt. Det är bara det att vi, i vårt högteknologiska samhälle har glömt så otroligt mycket.
Livet på ön där jag har min sommarstuga består av hårt, fysiskt arbete. Önskar jag att diska börjar processen med att bära in vatten till stugan som sedan skall värmas upp och blandas med kallt vatten. Önskar jag tvätta ett klädesplagg får jag vara så god att göra det för hand. Är det en kall sommar som kräver en brasa, gäller det att utse rätt, av stormen färdiglutat träd, fälla den och förse stället med ved.
Det är något speciellt med hårt, fysiskt arbete som är nödvändig för överlevnaden. Låt mig exemplifiera: sonen har kissat ner sig under natten. Fyra stora saker behöver tvättas – för hand: lakan, överkast, täcke, madrasskydd. Det här är helt nödvändigt arbete; jag har inte hur många täcken som helst på ön, inte hur många som helst av madrasskydden heller, och i vilket fall som helst – om jag inte skrubbar det rent – vem skall då göra det? Känslan av att vara behövd infinner sig. Ingen kan ta min plats. Om jag inte gör detta blir det inte gjort, alls. Ingen anonym maskin steppar in och gör jobbet åt mig.
När jag har jobbat hårt är jag svettig, jag har värkande muskler, ont i ryggen och jag känner mig rätt så sur. Men nu är det klart. Jobbet är gjort. Och nu kommer belöningen och glädjen, i tre olika former: jag vet med mig att jag klarade det. Jag vet mitt eget värde.
Jag vet att någon annan kommer att få omedelbar nytta av det jag har gjort. Inte en anonym, okänd någon annan, utan någon jag känner och håller av.
Det tredje som infinner sig är den sanna vilan, den äkta vilan. Efter det hårda arbetet skalar jag av mig de svettiga kläderna och tar mig ett dopp. Därefter sätter jag mig ner, vid middagsbordet. Känslan, av att få sitta ner, i rena kläder, med en renskrubbad kropp och ta sig ett glas vin är obeskrivlig.
Och den här rytmen av hårt, fysiskt ansträngande, nödvändigt arbete, som byts ut till sann, eller äkta vila – den saknar vi, i vårt moderna samhälle, till horribla kostnader:
2. Vi får aldrig uppleva sann vila. Jag säger inte att vi inte jobbar hårt, i dagens samhälle: jag kan komma hem efter en lång arbetsdag med en blixtrande huvudvärk och vara helt slut, men i nio fall av tio möjliga har jag inte fått något som helst kvitto under dagens gång att det jag har gjort och ansträngt mig med skulle varit i sanning nödvändigt för någon annan, och därmed kan den sanna vilan inte infinna sig. Enbart en slags grå trötthet, som jag försöker trösta bort med en kopp te eller ett glas vin. Det är en himmelsvid skillnad med att ta sig ett glas vin efter hårt utfört, nödvändigt arbete, och att trösta sig med det samma efter en lång dag av pliktfyllda arbetsuppgifter, där vi inte upplever att någon alls som vi har en personlig relation till, skulle ha fått något.
3. Våra arbetssparande maskiner berövar oss den sista möjligheten att verkligen, på riktigt utföra något till en personlig någon annan. Det hårda, ansträngande fysiska arbetet gör maskinen. Till oss lämnas kvar det maskinen inte själv klarar av: att hänga upp. Plocka ur. Men den arbetsuppgiften kan inte ge oss tillfredsställelsen av att se hur barnet tar på sig sin favorit kjol, efter att jag har skrubbat och skrubbat för att få bort den där envisa fläcken. Det kan bara det sanna manuella, egna arbetet göra.
Samtidigt som världen globaliseras anonymiseras varje arbetsuppgift så till den grad att vi till slut inte kan vara särskilt säkra alls på att det vi gör har någon som helst mening för någon annan. Varje granne blir en anonym någon annan som jag knappt kan namnet på och samtliga arbetsuppgifter blir anonyma tjänster, som – kanske – någon annan, en ansiktslös någon annan, får nytta av. Och detta i sin tur kommer att ta livet av oss och våra själar. Vi kommer att se fler utbrända medarbetare, mindre personliga, djupa relationer, men mer yta, hos alla. Alla har, numera, med lätthet, minst 100 facebook ”vänner” men sanna relationer, där man utbyter äkta livserfarenheter, lyser med sin frånvaro.
Så vad är lösningen?
När min vän Jesus vandrade på jorden var han mycket för det personliga mötet; alla som blev hjälpta av honom fick sig ett riktigt personligt möte. Ingen betvivlar att mannen arbetade hårt; det fanns tillfällen då han inte ens hann sätta sig ner för att äta. Ändå gick han inte in i väggen. Ändå verkade han stormtrivas med det han gjorde.
Av detta förstår jag att livet måste få bli personligt, igen. På min ö är livet och arbetsinsatserna, det hårda arbetet, just personligt. Insatserna är alltid till för någon känd annan, som jag har en personlig relation till.
Det hårda fysiska arbetet måste balanseras med sann, äkta vila. Gud skapade världen, sedan vilade han. Och den vilan välsignade han, som något gott.
Den sanna, äkta vilan kan enbart infinna sig när vi vet med oss att en alldeles riktig någon annan, med ett namn, ett ansikte, en personlighet, får riktig nytta av det arbete som jag har utfört. Se på Jesus. Alla som blir hjälpta får sig först ett möte, kanske i form av en kort dialog med honom. För att balansera arbetet drar han sig undan ibland, alldeles för sig själv.
Men är det verkligen nödvändigt – måste det finnas just hårt fysiskt arbete för alla att tillgå?
Även till detta svarar jag ”ja”. Vi behöver detta. Instinktivt vet vi det även nu, i våra plastsamhällen idag. Det är därför vi har löparspår, simhallar och träningslokaler. Men dessa kan aldrig ersätta den sanna fysiska ansträngningen, som inte är bara till för mig och mitt välmående, utan även för någon annan. En namngiven, älskad, behövd, känd någon annan.
Oavsett vad vi jobbar med, måste vi förstå att det gamla bysamhället som exempelvis Jesus levde i, visste något, kände till något oerhört viktigt som vi har tappat bort idag: arbete måste få vara personligt. Det måste få vara till för någon annan som finns till ”på riktigt”.
Balansen är viktig. Sabbaten är helig. Men sabbaten kan inte infinna sig med något mindre, än att vi har arbetat först. Vilan kan inte infinna sig med något mindre, än att vi ser frukten av vårt arbete, i någon annans alldeles äkta, riktiga tillvaro. En ren kjol. Ett varmt, rent täcke. En blåbärspaj, på bordet. En helad hand, i knäet på grannen i synagogbänken där bredvid mig.
Om inte arbetet är till för en känd, älskad, viktig någon annan, infinner sig tröttheten – inte vilan. Med tröttheten infinner sig tänket om ”tröst” – vi skall unna oss. Sätta guldkant på. Belöna oss.
Så hur kan vi idag, i våra kolchos-samhällen, där allt massproduceras, oavsett om det är chokladkakor eller undervisning, bli personliga igen, med det vi gör? Det kristna svaret blir enkelt; allt du gör, gör det som om du gjorde det för Herren själv. Jesus har gett oss alla möjligheten att känna honom personligen, och arbeta för honom personligen, oavsett vad vi väljer att fylla våra dagar med. Han visar själv vägen, genom att inte massmanifestera sig själv "för alla folk att se", utan väljer att locka till sig våra hjärtans hemliga människa, i personliga möten, en åt gången.
Så infinner sig också sanningen om den äkta vilan, som ger oss en rykande het tekopp efter snöskyffling en iskall vinterdag, eller ett glas vin med maten efter en lång dags täck-skrubbande, och detta inte som vare sig tröst, belöning eller guldkant, något som jag "unnar mig" för att jag minsann "är värd det". Den infinner sig som vila efter det personligen utförda arbetet, för en tre-enig, tre-personad Gud, den enda som vi kan ständigt ha ett pågående, personligt möte med, oavsett vems däck vi för tillfället fixar. Detta är glädje, och den glädjen är helig.