Tanken var att vi skulle samåka upp i tre olika bilar. Det handlar om 3 – 3,5 timmas bilfärd. Jag funderade på detta med samåkning ett tag och kom sedan fram till att jag nog ändå vill köra upp i min egen bil; livet här hemma med barn med tunga särskilda behov blir såpas intensivt då och då att till och med några timmars alldeles egen tid i en bil är för mig, värdefulla timmar.
Jag har inte så mycket mer att säga om bilfärden dit; jag lyssnade på musik – för en gångs skull mammas val, inte barnens – och njöt av att vara på väg alldeles själv och ensam.
Det var mörkt när jag kom fram. Framför mig hade jag ett snötäckt landskap, samt det Nya Slottet, som betraktade mig och min vilsna bil i tystnad. Det var en märklig känsla att smyga in alldeles själv, fumla med koderna som jag hade fått från vår reseledare, och sedan sätta mig i en hög, gammaldags fåtölj, i väntan på att de andra skulle hinna fram.
Jag hann inte vänta länge; kanske 20 minuter senare anlände resten av sällskapet, och nu skulle rum delas ut. Min församlingspräst – en älg i sina bästa år – hoppade lättsamt upp för tre våningar vingliga slottstrappor med den invanda broderns självklara steg. Själv klampade jag efter, tillsammans med de andra, lite vagt medveten om att min väska därnere i bilen vägde väldigt, alldeles för mycket, då en bokmal verkligen, verkligen inte kan tygla sina mörka lustar inför en hel helgs möjlighet till retreat: hur skulle jag klara detta?
Rummen visade sig hålla måttet för den sanna slotts-känslan; jag möttes av en hög byrå med en vattenkanna på, stående på ett fat, en lika hög säng utformad av något slags ädelträ, samt ett runt bord med ett ljus och en bibel på. En fåtölj bredvid. Kylan lade den sista spartanska touchen: välkommen till bön och tystnad, kära syster! Du har väl med din längsta yllekofta?
Senare på kvällen skulle vi få uppleva tidebön, för första gången: dags för bön inför natten – completorium. Personligen berörs jag av allt kristet, som innehåller rötter. Jag vill ha mystiken i vetskapen att traditionerna är gamla, att de har praktiserats av generationer och generationer av kristna röster före mig, jag vill kunna höra spåren av judisk musiktradition i växelsången, då de första urkristna traditionerna formades av Judar, uppvuxna med synagogornas musiktraditioner, jag vill ha levande ljus och jag vill ha det poetiskt vackra in i läsningen.
Allt detta är tidebön. Redan när jag klättrade upp för trapporna till översalen, där nattens bön skulle hållas, kastades jag tillbaka i tiden till den första kristna eran, där folk samlades hemma hos någon: Gudstjänst hölls hos den församlingsmedlemmen, som hade möjlighet att öppna sitt hus så att alla kunde samlas bekvämt; vi pratar om husförsamlingar, ibland undangömda fickor kristendom, som träffas i största hemlighet, för att undvika galningar sådana som Nero, som gärna använde sig av sina kristna undersåtar som levande facklor på sina fester. I den sortens hemlighet måste en del kristna träffas fortfarande idag.
Den största skillnaden består just i musikens självklara betydelse: ja, detta är en stund för gemensam bön, och ja, bönen är självklart det centrala i en tradition som heter ”tidebön”, bön på fasta stunder under dagen. Men – dessa böner skall sjungas! De recitationsjungs mellan den manliga och den kvinnliga delen av församlingen, ledda av en försångare, vilket väl återspeglar hur de första kyrkorna antagligen har varit uppstrukturerade: männen till höger, kvinnorna till vänster. Modellen hämtad från den judiska synagogan så klart, där männen och kvinnorna hade sina egna avdelningar.
Genom strömmen av sångrecitation flyter även rika östkyrkliga floder, som sammanblandas i Bjärkas tidebön till en vacker och elegant form som är absolut sin egen, oavsett vems axlar den står på. ”Var vaksamma! Se mot öster!”
När jag tassade ner till mitt rum i mina yllesockor den där första kvällen, kände jag mig fundersamt tacksam; vad är det med den Ortodoxa traditionen som sjunger så för mig? Är det faktum, att östkyrkan har bevarat sin värdighet på ett så självklart sätt att inga dansande tygnallar någonsin kommer att äga tillträde till deras mässor? Är det kärleken till traditionen som skapar respekten? I mötet med kyrkans många ansikten möter jag även en Jesus, som har ett mångfacetterat ansikte. Hur skulle jag någonsin kunna skåda mig mätt, när även hans ikoner möter mig, alla med sin unika stråle av hans ansiktes ljus?
Nästa morgon inleddes redan klockan sex, med morgonbönen – laudes. Min låga blodsockerhalt tillät mig inte att stå upp riktigt lika länge som de andra i bönen, och i den stunden då jag satte mig ner kände jag lättnad för de grundliga förberedelserna som hade gjorts inom min församling inför resan; inom mig ekade min församlingsprästs ord om att detta inte var ett ställe där folk dömde den yttre formen hos den bedjande – jag stör nog allra minst om jag sätter mig ner istället för att stå tills jag svimmar, tänkte jag, och sjönk ner i bänken.
Även om jag hann tillbringa enbart ett fullständigt dygn – lördagen – inom ramarna av tidebönen, hann jag gott förstå hur den här typen av bön, fastlagd i tiden, sätter sin prägel hos den bedjande: hade inte även Paulus fasta bönestunder som satte ramarna för hans dag?
Jag åkte hem med mycket att smälta. Jag smälter det än. Som avslutning skulle jag vilja säga att Bjärka är väl värd sin resa för den, som vill uppleva tidebönen sådan som den finns tillgänglig idag, i Sverige.