Ditt hus, och allt du äger, tar eld. När du har räddat alla människor och djur hinner du med att störta säkert in en sista gång för att rädda ett föremål. Vad skulle det vara? Varför?
Detta är totalt icke-bibliskt, om vi nu skall börja någonstans. Det var inte de första kristna som trodde att själen skulle lämna kroppen för någon slags evig himmelsk frid. Det var det hedningarna som gjorde.
Så vad trodde de första kristna på? Inledningsvis att Jesus hade kroppsligen återuppstått, mitt i tiden.
För att förstå hur otroligt det här påståendet var måste vi först och främst förstå ett par andra saker:
1) Återuppståndelse var till för oss vanliga dödliga. Dig och mig. Kreti och pleti. Messias - Guds utsände skulle inte dö, och då skulle han naturligtvis inte behöva återuppstå. Om en Messias-kandidat faktiskt dog var detta det säkra tecknet på att han inte var Messias, trots allt. Vi skall alltså ha mycket klart för oss att inte en enda av Jesu lärjungar har haft någon som helst anledning att fortsätta tro att Jesus faktiskt var Messias sedan efter att han dog på det romerska korset. Om han dog, då var han ju trots allt inte Messias. Så gick resonemanget. Ändå har vi en kristendom som började spridas ut, från Jerusalem och uppenbarligen strax efter Jesu avrättning. Varför då?
2) Därför att lärjungarna var alldeles på riktig med om någonting - någonting som var så annorlunda och omskakande att hela deras världskarta ritades om. Första tecknet är och var att de kunde säga "Jo, men - Jesus var visst messias - trots att han bevisligen dog" - och anledningen till att de kunde säga detta var just för att han hade kroppsligen återuppstått. Jag vet. Jag tjatar. Men det är så viktigt att förstå detta - första århundradets judar skulle aldrig någonsin använt det ordet - det begreppet - om de i själva verket menade "vi såg en vision av vår döda mästare." Nej. Näpp. Inte. Aldrig. Det fanns andra begrepp för sådana påståenden. "Återuppstånden" betydde exakt en sak - nämligen åter levande med en faktisk fysisk kropp efter en period då personen varit död.
3) Dett var helt oerhört. Det var inget man gick omkring och påstod om folk, var och varannan dag. Återuppståndelse? Ja visst, alla samtidigt - vid tidens slut. En ensam person för sig själv mitt i tiden? Inte. Aldrig. Ingen hade någonsin hört talas om något så galet - inte ens rent hypotetiskt, i teoriernas värld.
Så varför fortsätter jag att tjata om detta - blogginlägg efter blogginlägg?
För att det är viktigt. Lärjungarna påstod att de hade träffat en Jesus med en ny slags kropp - lik den gamla men ändå inte. Och ja, en fysisk kropp - definitivt fysisk. Vissa skillnader fanns; han var annorlunda. Såpas mycket att man inte omedelbart kände igen honom - men ändå så lik oss att man kunde missta honom för en vanlig resenär ute på en dammig landsväg.
Hans kropp hade nya förmågor; han kunde komma och gå som han önskade - genom låsta dörrar - ena sekunden där nästa borta.
Det fysiska är inget som Gud ämnar trolla bort till förmån för något slags himmelskt harpspelande den dagen då Jesus kommer åter. Han ämnar sammanfoga sin sfär - den himmelska - med vår - det jordiska; det är detta vi ber för i "fader vår": "låt ditt rike komma såsom i himmelen så ock på jorden." Det jordiska och det himmelska skall komplettera varandra, smälta samman och bli ett. Det fysiska ska inte försvinna - det ska bli mer "på riktigt". Just nu ser vi grumligt, som i en spegelbild, säger Paulus. Just nu är vi och våra fysiska kroppar ett eko, en skugga av det som komma skall.
Jag har precis fått lära mig att det grekiska ordet som Jesus använder sig av när han säger "i min faders hus finns många boningar" är moné - som betyder tillfällig bostad - typ värdshus.
Med andra ord: ja, när vi dör så får vi byta sfär och vara tillsammans med Gud i ett slags mellan-stationer - tillvaro. Paradis? Ja, absolut! Men detta är inte målet. Det är inte slutstationen. Slutstationen är sammanfogandet av himmel och jord - "det nya Jerusalem" som sänker sig ner - från Guds-sfären till oss här på jorden. Våra kroppar förnyas till något nytt och annorlunda - Jesu återuppståndna kropp ger oss glimtar om hur dessa kroppar kommer att vara.
I vårt kristna credo - jag tror - proklamerar vi att vi tror på "de dödas uppståndelse" och ett evligt liv - men gör vi det? Eller har vi gått över till att tro på någon slags evig himmelsk frid på andra sidan graven - där döden inte alls är besegrad utan snarare kringgådd?
Jag har granskat argumenten för och emot och kommit fram till att Jesu fysiska återuppståndelse är den mest rimliga förklarningen till både den tomma graven och till kristendomens uppstånd. Det betyder att mitt hopp står till så väldigt mycket mer förutom en himmelsk hädan sedan efter att min just nu under tiden - lydande kropp ger upp.
Jag har kommit att inse att N.T Wright har alldeles rätt när han säger att vi kristna i själva verket tror på livet efter livet efter döden. Oavsett om vi gör det medvetet - eller inte.