31. Berätta för din partner något som du redan gillar med hen.
32. Vad, om något alls, är för allvarligt att skämta om?
Om det nu är jag som skall säga vad jag "redan gillar" om Gud så skulle det vara detta: istället för att rädda mig från samtliga svårigheter som jag råkar ut för ger du mig modet att gå igenom och du går in i det svåra tillsammans med mig. Det är något som jag verkligen uppskattar. Det är sann partnerskap. Det är sann frändskap.
Jag håller just nu på att läsa en bok av James D.G.Dunn som heter "the theology of Paul" och Dunn menar att Paulus var inne på samma tankar:
I alla dessa fall då Paulus skriver att vi gör eller är något "i Kristus / med Kristus / genom Kristus" menar han att:
"Paul had no thought of conversion to Christ somehow independent of the cross. Participation in Christ always included participation in his death". (s. 410, Dunn "the theology of Paul")
Och lite senare:
"In other words, being in Christ is not any kind of mystical removal from the real world of every day. On the contrary, it becomes the starting point and base camp for a quite differently motivated and directed life." (s.411 Dunn, "the theology of Paul")
Detta tycker jag är viktigt att minnas och förstå. Att vara kristen eller bli kristen är inte synonymt med att vara för evigt besparad livets svårigheter. Det är inte så att kristenhet = en fribiljett från allt som är svårt i livet. Ändå händer det att folk faller ifrån sin kristendom när livets svårigheter kommer då "Gud inte bryr sig, annars skulle inte det här ha hänt mig". Där är jag rädd att vi förväxlar Kristus med jultomten. Det blev inte som jag önskade mig = Gud finns inte. Och precis där har vi reducerat Gud till en slags anden i lampan som skall göra som jag vill eller också är jag inte intresserad.
När jag går in i det svarta går jag in i Kristi korsfästelse. Vi flämtar efter luft lika plågade båda två. Vi dör. Vi återuppstår. Som något nytt, annat. Det här är inte mystik, det här är stenhårda fakta. Jag har upplevt korsfästelsen mer än en gång i mitt liv. Jag vet vad det är att lida till den gränsen att man måste påminna sig om att andas då den saken tyvärr inte fungerar per automatik längre. Och ur den smärtan har jag stigit upp som något nytt. Som något som inte fanns innan.
"The real world of every day". Härom dagen blev jag påmind om en dröm som jag hade, tre dagar efter att jag hade fyllt 21. Den drömmen var det absolut märkligaste jag någonsin drömt. I den drömmen visste jag från första början att jag drömde, eftersom telefonen ringde och när jag svarade hörde jag min pappas röst. Då förstod jag omedelbart att detta måste vara en dröm, då min pappa hade i min vardagsverklighet varit död i elva år redan. I drömmen träffade jag honom. Jag har drömt många gånger om honom sedan han dog, men detta var mycket annorlunda; han hade blivit äldre i drömmen. Han hade vitt och silver i håret och skägget och nya rynkor kring ögonen. Många gånger i mitt liv hade jag försökt att föreställa mig hur han skulle sett ut om han hade blivit äldre än sina 43 år, men inte lyckats. Jag kunde inte se det för mig. Men nu, i den här drömmen var han plötsligt äldre. Jag såg gester och miner som omedelbart var bekanta för mig, saker som jag hade glömt för länge sedan, men mindes nu att jag hade minnts. Det är en märklig känsla. Och de där gesterna, minerna, smårörelserna med händerna, det är det första man glömmer. Vardagen. Då man inte blir påmind om det varje dag.
Det var mycket vi hade att samtala om, i min dröm. Och det kusligaste med allt var, att rakt igenom drömmen hade jag en mycket stark känsla av att ha "vaknat" - kommit till den riktiga verkligheten. Det här, här borta, i den här verkligheten, var drömvärlden. Efter att jag vaknade på riktigt tog det mig tre hela dagar att få den här världen och den här verkligheten att kännas riktig igen. Det var tre mycket märkliga dagar.
Och nu, när jag satt i bilen på väg till jobbet, drabbades jag plötsligt av minnet av den overkligheten, nästan så att jag kunde känna av den igen; jag skulle köra barn till skolan och satt i bilen och kontrollerade att jag faktiskt var påklädd och att allt var "på riktigt"; så tydligt drabbades jag av känslan att allt det här är ändå bara en livlig dröm. Jag grunnade länge på jobbet över varför jag hade nu blivit påmind om den där märkliga känslan att vi går alla här och sover. Stående. Senare på kvällen ringde min telefon. Min mamma ringde mig för att tala om för mig att den yngre av mina farbröder hade gått bort. Konturerna blev tydliga i kanten igen. Det suddiga försvann. Jag kraschade tillbaka till den här världens tydlighet. Det är dags för mig att brinna igen - men den här gången med en mildare, mjukare flamma, en blå låga som smyger omkring på den sista förkolnade vedbiten i brasan.
Vad om något alls är för allvarligt att skämta om?
Enligt Jesus är det den heliga ande:
Därför säger jag er: all synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas. (Matt 12:31)
Ty vår Gud är en förtärande eld (Heb 12:29)
Mäktig är du, Herre, min Gud,
i höghet och härlighet är du klädd,
du sveper dig i ljus som i en mantel. (Ps 104:1-2)
I ljuset, i brinnandet, finns inget mörker. Allting är upplyst.
Att gå in i elden är att möta Gud; "ljus av ljus - sann Gud av sann Gud".
Nej, jag är inte rädd.