Vi människor är nog så funtade att vi lockas och tjusas så fort någon säger "hemligt". "Förtäckt". "Dolt". Någonting inom oss vaknar, och äventyraren letar fram sin Sherlock Holmes - keps; vi vill veta. Vi vill avslöja, upptäcka, förstå. Om så inte vore fallet skulle dagens vetenskap inte existera.
Guds lek med oss - hans "dölj och sök" (hide-and-seek) lockar människan alltid ett steg närmare, ett steg längre in mot kärnan, tillbaka mot honom.
Genom en av hans profeter, Jesaja, utmanar han oss till att söka efter honom utanför ramarna av vår kända universum; han utmanar oss till att lyssna utan öron, utan hörsel, att se utan synförmåga, att ge upp våra hopplösa krav på att alltid, i första hand förstå och begripa:
Lyssna utan hörsel, så ni inte förstår
Se utan syn, så ni inte begriper (Jes 6:9)
Gud går inte att förstå, han är ogreppbar. Vi vill gripa tag om, granska, syna i sömmarna, kategorisera, analysera, lägga i en låda märkt "Gud" och sedan gå vidare till nästa projekt. Men Gud rinner oss igenom händerna varje gång, vinden blåser vart den vill och våra lådor fortsätter att gapa tomma, tills en del av oss sparkar irriterat undan lådan i ett barnsligt fall av trots: "om jag inte kan begripa mig på det då får det vara för min del! Då bestämmer jag att han inte finns!" Gud förpassas till mytologi, mytologi förpassas till avdelningen lögner och fantasifoster.
J.R.R. Tolkien, författaren till "Sagan om ringen" - trilogin, förklarar saken så här:
”If the prison is all there is how are we able to picture things that exist beyond the prison”
”myths convey the essential truth, the primal reality of life itself” (Tolkien)
Det är, med andra ord, inte alls helt fel att leta efter det dolda, hemligheten, i mänsklighetens kollektiva vetande, som ofta tar sig formen av en drömlik myt, en skuggbild, som kastar fram en skugga av något. Skuggor är inga självexisterande fenomen. Det kan hända att ljuset bländar oss så till den grad att vår ända möjlighet att tillfredsställa det gnälliga barnet inom oss som vill förstå, som kräver begriplighet, blir att betrakta skuggan.
Gud utmanar oss till att veta utan att veta. Det är här vår mytologi kommer in i bilden, som den räddande hjälten i sagan. Vi vet hur en Sann Saga, hur en myt ska vara formad. Vi vet hur skuggan skall se ut, eftersom skuggan avbildar den sanna urformen:
Berättelsen skall börja i ljus. Berättelsen börjar i äkta glädje. Sedan slinker lögnen, den mindre formen, in. Den älskade rövas bort ifrån oss. Vi förtvivlar. Hjälten rider in. Han slåss med urdraken. För ett ögonblick ser det ut som om hjälten är besegrad. Allt hopp är ute. Men våra hjärtan vet, de fortsätter att hoppas. Och slutligen återuppstår hjälten, trots att det för ett ögonblick såg ut som om han var död. Sorgen, den totala, vänds i glädje. Och nu är draken besegrad, för gott. "Och de levde lyckliga i alla sina dagar."
”we make things by the law we are made, we create, because we are created. Creativity is God’s image in us” (Tolkien)
Det här är ursagan, urmyten, den, som vi berättar för våra barn och för oss själva, om och om igen, genom filmer och böcker och musik. Vi tröttnar aldrig på den. Vi vill höra den igen och igen och igen. Vi avbildar den, spelar upp den, leker den och andas in den generation efter generation i ett hoppfullt försök att minnas. Det var så det gick till, en gång. Det var så det hände. Det är dit vi är på väg. Det kommer att sluta lyckligt.
Varför gråter inte barnet, när det ser ut som om den elaka Prins John har vunnit, och Robin Hood har drunknat i floden, nerskjuten av en pil? Varför vägrar barnet att gråta, när snövit faller död ner på marken, och dvärgarna knäfaller bredvid hennes kista? Varför håller barnet, som aldrig har hört berättelsen förut, som ser den spelas ut inför sina ögon för första gången, istället storögt och hoppfullt andan, i en väntan? Och varför är vår förtvivlan så äkta när den gode Konungen tillåts att faktiskt dö, mördad av den onde Scar, i Lejonkungen? Vad i oss är det som skriker "nej, inte så! Så går det ju inte alls!" Vad i oss är det som blir dödligt sårat, på ett sätt som inte riktigt går att lappa och laga ihop, i vetskapen att för ett ögonblick vann ondskan, trots att den unge prinsen sedan besegrar Scar? Varför gillar vi inte riktigt den sagan lika mycket som de andra, där vi tillåts hålla andan i förväntan, väl medvetna om att hjälten inte blir ersatt med en annan hjälte, utan samma hjälte tillåts hoppa upp på fötterna, och till slut halshugga hydran? Varför blir våra hjärtan helade av enbart den sagan?
Det finns något i oss som minns, hävdar både Freud och Jung:
The relevance of Freud’s investigations to the study of myth lies in his view that the formation of mythic concepts does not depend on cultural history. Instead, Freud’s analysis of the psyche posited an independent, trans-historical mechanism, based on a highly personal biologic conception of human beings (Encyclopedia Britannica)
Våra skarpaste hjärnor, oavsett om det gäller litteratur, psykologi eller vetenskap, pekar om och om igen mot att människan äger ett vetande, som vägrar att begränsas av den enskilda personens erfarenhetsmatrix:
Several thinkers (e.g., the theologian Paul Tillich and the philosopher Karl Jaspers) have argued convincingly for a mythological dimension to all science. Myth, in this view, is that which is taken for granted when thought begins. It is at the same time the limit reached in the course of scientific analysis, when it is found that no further progress in definition can be made after certain fundamental principles have been reached. In recent scientific researches, especially in astronomy and biology, questions of teleology (final ends) have gained in importance, as distinct from earlier concerns with questions of origin. These recent concerns stimulate discussion about the limits of what can be scientifically explained, and they reveal anew a mythological dimension to human knowledge. (Britannica igen)
Och det är slutligen så som barnet inom oss lugnas. Den slutar gny, och vaggas in i tryggheten, av säkra armar som den endast kan ana sig till. Det är så vi lär oss att möta den Dolda Guden; höra utan hörförmåga, se utan synförmåga och veta bortom förstånd.