Jag önskar så att jag kunde dela med mig av storheten och stillheten av detta uttalande. I shall not want, säger den engelska översättningen. Med snubblande steg - och ibland med en del inte så tysta eder - har jag nu följt min Herde i ungefär 1,5 år. Jag har tvivlat. Jag har argumenterat. Jag har snäst, skrikigt högt och varit arg. Dagens Textläsning kommer från ett fårs dagbok:
På vandring över daggstänkta berg med den gode Herden, idag på lite tröttare humör.
Att han inte kan fatta att det är meningslöst att vandra i DEN riktningen - där har jag ju redan varit - jag vet att där finns inget för mig att hämta. Ändå envisas han. Surmulet och grinigt som en riktig bock sänker jag huvudet och hornen, och bräker ur mig ett NÄ-ÄÄ-ÄÄH! Och sen placerar jag baken grinigt i backen.
"He makes me lie down in green pastures; He leads me beside the still Waters."
Fast det här är vägdamm. Makadam, myror och grejer. Och varför måste vi alltid göra som DU vill? Det är väl inte bara DINA lösningar som gäller, eller? Nä, jag vet inte om dig Jesus, men nu tycker jag att vi skall gå, säger jag och reser på mig. Han tittar upp och ler mot mig. Dammar av sig och tar ett par steg i den ursprungliga riktningen. Jag suckar, uppgivet. Varför ser jag så många likheter mellan mina barn och min Gud? INGEN lyssnar på mig. Jag förstår inte varför. Det är ju ändå jag som har mest erfarenhet av vad som funkar och inte funkar A.D. 2015. Jag tar ett par håglösa steg i hans riktning. Och ett par till. Hmmm, nerförsbacke. Helt okej. Men vi skall INTE fortsätta på den här vägen för jag VET vart den leder. Åh kolla! En stig! En Förnuftig Stig, kom herden, häråt! Hit går vi! Grönt gräs och grejer! Och här finns till och med en skylt, tro mig, Jesus, skyltar är bra grejer, det visar ju på att någon annan har redan provat den här stigen! Kom nu, kom! Jag skuttar före, tripp-trapp, tripp-trapp, här kommer en bro också... Och på andra sidan en skuggig dal - där finns säkert det gröna gräset! Men hur är det fatt, Herden - du ser ut som om du hade fått lite huvudvärk?
Mums, alltså! Det här gräset - du måste testa! Eller nej just det, du är ju Herden. Du har säkert en matsäck med dig med eget bröd och vatten, men jag är ett får och jag klarar mig inte utan det här gräset förstår du, och förresten så är det ju du som har skapat mig så, så det behöver jag ju inte tala om för dig.
Men varför blev det så mörkt nu då? Och den här dalen, vad är det för plats egentligen - här finns ju en massa benrester, torra, vita benpipor så långt ögat räcker... och nu när jag tittar efter en och annan skalle också... Du! Herden! Var är vi?! Det är läskigt här! Jätteläskigt! Här ligger säkert en hel arme döingar, varför hindrade du inte mig från att gå hit - jag vill hem! Och var är min mamma?!
Jag slutar att idissla på bladkanten. Istället ser jag mig omkring med stora ögon. Jag försöker backa undan, men det knastrar så otäckt under fötterna så jag står still istället. Nu brister herden ut i nästa salva:
Hör, mina får! Så säger Herren Gud: Jag skall skipa rättvisa bland fåren, bland baggar och bockar. Är det inte nog att ni får gå i vall på de bästa betena, måste ni också trampa ner resten av betet? Är det inte nog att ni får dricka klart vatten, måste ni grumla det som är kvar med era klövar? (Hes 34:17)
Lite nervöst och aningen skyldigt lyfter jag först på vänster bakklöv och sedan höger klöv. Det här med rättvisa låter ju sådär... Men alltså där fanns ju en skylt... och en bro... och... grönt gräs... så jag tänkte... Förresten, hann du läsa vad som stod på skylten? Jag hade liksom lite bråttom... "Dödsskuggans dal, fem kilometer?!" Men varför sade du inget, varför stoppade du mig inte?! Mähäää, jag vill he-heeem...! Men just nu hör han mig inte, han har vänt sig om mot benresterna och jag vill inte vara här någon mer, det händer läskiga grejer, för han talar nu med döingarna, och han har den där kommandorösten som skrämmer mig så...
Förtorkade ben, hör Herrens ord! Så säger Herren Gud: Jag skall fylla er med ande och ge er liv. Jag skall fästa senor på er, bädda in er i kött och dra hud över er, jag skall fylla er med ande och ge er liv. Då skall ni inse att jag är Herren.”
(Då) hördes ett rasslande – det var ben som sattes till ben och fogades samman. Jag såg att de fick senor och bäddades in i kött och att hud drogs över dem. Men det fanns ingen ande i dem. (Hes 37:4 - 8)
Nu har jag fått nog. I vild panik skenar jag iväg bort från De Dödas Arme som ställer sig upp på befallning, plötsligt ter sig min Herde främmande och skrämmande, hit ville jag inte gå, det här ville jag inte se, var är min beskedliga Herde som tuggar på grässtrån vid vägkanten?!
I dalens djupaste mörker, med ljudet av taktfasta steg på marsch, hittar jag hans Herdestav, kvarglömd, lutad mot en sten. Uttröttad och vilsen, med skakiga klövar ställer jag mig vid den. Om han ändå ville komma! Bara det inte är i spetsen av den där armen - vad han nu skulle med dem till - jag stannade ju faktiskt inte kvar för att höra resten. Kallt och svart är det, och tänk om det finns vargar och odjur här? MÄ-HÄÄÄÄ! Inget gräs i världen är värt detta! Jag makar mig närmare staven.
Det står något på den. Jag vänder och vrider på mitt fårhuvud för att bättre kunna läsa:
"yea, though I walk through the valley of the shadow of Death, I will fear no evil; for you are with me; your rod and your staff, they Comfort me."
Sniff. Visserligen. Det var ju jag som ville gå hit. Och då fick jag se aspekter av min milda Herde som visst var lite beska. Och där kommer han. Med raska och myndiga steg. Ingen benknote-arme följer honom, Gud ske pris. Om jag har fått nog av min sightseeing-runda i dödsskuggans dal? Om jag kan tänka mig att följa honom tillbaka till vägen? Ja-ha-haaaa...!
Tripp-trapp-tripp-trapp, här kommer minsta fåret Billing, över bron som sträcker sig över floden Styx, tillbaka till Stora Vägen. Efter mig stegar Min Herde, som har hittat sitt bortsprungna exemplar. Och han vandrar fortfarande i riktningen som jag inte riktigt trodde på. Det gör ingenting, här finns inga förtorkade benknotor och inga skelettarmér, faktiskt är det välsignat tomt på vägen. Min arma fårskalle och fårahjärta behöver ha lite tystnad och vila nu, efter alla äventyr. Och där - precis bakom vägkrönen, precis så långt bort att jag aldrig orkat vandra riktigt så långt på vägen som jag minsann kände - där ser jag en helt annan slags dal. Förundrad och förstummad ser jag mig omkring. Det är så ljusgrönt i skuggorna. Och mognare nyanser av mjukaste, mörkaste grönt stryker sig mot mina trötta klövar. Min Herde stannar, och plockar något från bältet.
You anoint my head with oil; my cup runeth over. Surely Goodness and mercy shall follow me, all the Days of my Life; and I will dwell in the house of the Lord forever.
Jag vandrar lojt mot det skinande vita, något älvaktiga kapellet, som står mitt i dalen. Mitt hjärta slår lyckligt. Så har det äntligen hänt. Jag har lärt mig att lita på något annat än min egen förmåga. Jag vänder på mitt fårahuvud. Han är på väg tillbaka till vägen. Där finns fler får att hämta hem.