Skalet knäcks. Den spricker upp, och ur ingenting börjar en rot sträcka sig neråt, ännu längre ner. Djupt ner i mörkret sträcker sig roten, innan någon klättring upp mot ljuset kan påbörjas.
Så här går även sorgearbete till. Varje sorgearbete bär i sig potentialen till metamorfos, och förvandling. Det som gör ont, det som skär i oss, det som knäcker oss, spräcker oss, det som förstör - mörkret - den totala ensamheten, utlämnandet till kaosmakterna, har potentialen att förändra oss, från grunden. Det hårda, oböjbara i oss måste dock knäckas först. Det mjuka innanmätet, roten till en ny växt kan inte bryta sig loss någon annan stans än i det mjuka, kvävande mörkret.
Under sin livstid använde sig Jesus ofta och gärna av bilder som just hade att göra med plantering, sådd och skörd: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd (Joh 12:24)
Det som gör allra mest ont är det som till slut får det hårda skalet att mjukna, att spricka. Smärta, i sin essens, fungerar alltså som något mjukt. För att fröet skall kunna växa upp till en ek, måste den först falla ner. I mörkret, i det mjuka kaoset, knäcks fröet. Det svåra, svarta måste invadera hela vårt väsen, genomsyra hela vårt jag för att sedan kunna rinna ut, sträcka sig djupare, ännu längre ner, i mörker och svarthet. Det är här som det gamla jaget går under.
Det finns dock styrka ingömd i svaghet, i mötet med mörkret. "My power is made perfect in weakness." (2 Kor 12:19)
Så småningom börjar klättrandet uppåt, mot ljuset, och i ljuset förändras det som var mjukt och svagt, det kristalleras till en hård stam, en tjock, bred hård bas, som föder fram mjukhet igen, som den mjuka frukten, och inuti det mjuka finns igen det hårda – fröet. Fröet, som måste falla ner i myllan, i den svarta jorden, i mörkret, för att igen kläckas, spräckas, dö och förstöras i sin nuvarande form, för att föda det mjuka, svaga, tunna, som strax igen börjar sin klättring uppåt, mot ljuset som formar och ger ryggrad.
Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. (Matt 16:25)
Det finns ytterligare en aspekt värd att titta på. Jesus liknelse om fienden, som sår ogräs bland den goda säden. Det är svårt att växa upp tillsammans med ogräset. Dock är det viktigt att ogräset inte rycks ut för tidigt; då finns en risk att även den goda säden rycks ut; ogräsets rötter har blandat sig med den goda sädens - ryck ut det ena - förstör det andra. Ibland måste det onda få lov att breda ut sig och frodas - just för att det goda skall senare kunna räddas. Det är en märklig tingens ordning, och svår att komma ihåg för den som måste växa upp i skuggan av det onda.
Men Kristus lovar att metamorfosen är till för oss alla. Korset är till för oss alla, var och en. Smärtan som omvandlar, som dödar det gamla skalet, erbjuds oss alla. Ouroboros, ormen som slukar sig själv, är i sanning en Kristus-symbol. Jesus går in i mörkret, låter den sluka honom hel, dör i den. Sedan – och först efter att han låtit detta hända – kan klättringen tillbaka upp mot ljuset och förvandlingen ske.
Lyssna på Khalil Gibran - lyssna på alla som har upplevt den här processen, även Kristus själv:
When love beckons to you, follow him,
Though his ways are hard and steep.
For even as love crowns you so shall he crucify you.
Even as he is for your growth so is he for your pruning.
Like sheaves of corn he gathers you unto himself.
He threshes you to make you naked.
He sifts you to free you from your husks.
Den, som går med på korset, möter uppståndelsen.
En man gick ut för att så.