Den enkla frågan öppnar upp en dammport och han överflödar mitt sinne med svar som kommer som minnen, bilder, bibelställen - och ett slags stilla vetande, som jag saknar ord för. Och ibland hör jag hans vältaliga röst inom mig; den unga predikanten, redan nu 10 år yngre än jag, svarar mig med en finska så elegant att det får mig att dra rätt så skakigt efter andan:
Johannes 17 talar om enhet, där allt upplevs tillsammans. Minns du träden? Hur de upplever varandras nöd, hur de kan hjälpa varandra, men även beskydda sig själva från varandra. Ja, även fåglarna. Och fiskarna. Hur de flyger och simmar i formationer, där en individs rörelse är allas rörelse. En individs tanke är allas gemensamma tanke.
Människor är inte separata klossar, där alla upplever i ensam hög majestät. I mig - samband. I mig - enhet. I mig - möten. När du är i mig och jag är i dig är din sorg min sorg, och det du känner, känner även jag. Därför; när någon sårar dig, gör dig illa, och är i Mig, sårar han både dig, mig och sig själv. I de djupaste grunden landar det i detta; att se någon annan är att se sig själv.
"Och det man klarar av att se av självet?"
Ja! Ju mer människan ser de andras nöd som sin egen, desto mer klarar hon att svara från medkänsla och tålamod. Ju mer en människa klarar av att möta de andras behov och önskningar som sina egna, desto mer klarar hon av att ge av sig själv, till sig själv. I mig sker mötet, sammansmältningen, och så bildar ni nya mönster. Och det är så jag strålar, i och genom er.
Klockan är inte ens sju på morgonen. Hur klarar du av att vara så där exakt så här tidigt på morgonen? Jag behöver i alla fall en kopp något varmt innan min hjärna rasslar igång... sluta skratta!
Du sade det själv; jag är 10 år yngre än du...
Så där kan det låta, i min trädgård, klockan alldeles för tidigt på morgonen. Jag har gått upp vid sex, hängt upp och sorterat kläder, slängt i en maskin tvätt, lagt barnens morgonmedicin på sked respektive tallrik, öppnat dörrar till tre barnrum, hälsat "godmorgon", klätt på mig, kokat en kopp te, tömt en diskmaskin, och äntligen, när alla är uppe och maken står och fixar med barnens frukost, slunkit ut, med min morgonkopp, för att även säga godmorgon till den här unga filosofen till Gud som jag har den stora äran att umgås med.
Senare under dagen förklarar han vidare genom att skicka youtube-videos till mig med fantastiska fågelformationer, eller med en enkel ortodox plain-chant-video på temat "Kyrie Eleison".
Ibland kommer han för nära; då blir det svårt för mig att alls höra Honom, och jag får backa undan för att skapa perspektiv. Jag flyr in i undervisning och barnhämtning och glömmer bort att lyssna inåt.
På kvällen skriver jag irriterat i min dagbok att jag är trött på det mögliga brödet som jag blir matad med från diverse håll; surt krafsar jag ner orden och samtidigt inser jag stolt att jag har blivit duktigare på att markera mina egna gränser. Inte längre flickan, barnet, på vars kjolar det är okej att sitta, utan att hon drar dem åt sig. Jag anar hans leende som en brännande skugga i bröstkorgen.
10 minuter senare har jag skrivit klart och öppnar min bibel för lite kvällsstudier, och det första jag möter igen är Hans klara röst, som svarar mitt ilskna dagboksinlägg:
Han för frid till dina gränsmarker,
mättar dig med finaste vete (Ps 147:14)
Jag suckar. Min unga starets. Inte går det att vara arg i ditt sällskap, särskilt länge. Frustrerad? Ja. Irriterad? Ja. Men arg? Svårt.
Under torsdagskvällen väljer jag att äntligen att lyssna på honom. Lite ointresserat plockar jag fram canvas och passare, börjar rita upp mina cirklar och skissar upp motiv. Vid det laget som jag har färgerna framme och Kyrie Eleison - plain chanten i bakgrunden infinner sig både friden och lättnaden. Den, som han erbjöd mig redan kvällen innan. Som en uthungrad, som inte sett mat på alldeles för länge, kastar jag mig över denna festmåltid av själslig ro och stilla glädje som han skedmatar mig med.
Förlåt mig. Förlåt mig för att jag inte lyssnar, och för att jag inte tror på dig.
Kyrie, eleison, Christe eleison.
Jag sätter upp mitt tälttabernakel inuti dig. Ibland slår tältduken med din inre vind. Då vandrar jag ut, för att ställa mig på klipporna. I stillhet spanar jag efter dig.
Förvånat lyssnar jag på Hans vackra ord inom mig. Jag bläddrar bland veckans bibeltexter, och så landar mina ögon på ett avsnitt Jesaja;
Min boning flyttas,
bärs bort
som en herdes tält.
Ja, kommunikation.
Det har börjat regna. Som en trädgårdsmästare vandrar min unga Starets där ute, och vattnar marken. Jag för min del går tillbaka till färgerna, tillfreds med att ha lyckats lyssna på honom åtminstone några gånger under veckan, tillfreds med att han flyttar sin boning allt närmare och närmare mitt hjärtas centrum. Min nomadiserande Gud vandrar med lätt packning inom mig, med en Herdes stav och en Herdes tält.