Vad kallar man sånt? När drömmen ändrar sig därför att du inser att du numera har makt och möjlighet?
Jag tror att vissa drömmar är mer betydelsefulla än andra. Jag tror att det finns vardagsdrömmar, som speglar bara det vanliga surrandet i må-fre - kulturen, och sedan finns det andra drömmar, budskap från Gud själv. Jag tvivlar inte ett dugg på att Farao hade helt vanliga kaos-drömmar, helt vanliga "jaha, det var ju - öh - udda" - drömmar, men det var inte dem han ville ha Josefs hjälp till att tolka. Vid det laget som man börjar drömma om veteskärvar som äter upp varandra, och magra, anskrämliga kossor som äter upp de fina, feta, kort sagt, drömmar som skiljer sig från mängden, då vet man i regel, att den här drömmen var något annat. Kommunikation har skett. Gud, den ultimata medmänniskan, har gripit in och lämnat en planta, som behöver förflyttas från sin temporära kruka till god jord. Farao handlar omedelbart; han behåller inte drömmen för sig själv. Gåvan gavs, inte till honom utan genom.
På sistone har jag börjat med en ny morgonritual; när jag ser att alla är uppe, den första omgången tvätt finns i maskinen och familjen äter frukost, slinker jag ut med min tekopp och flanerar lite i min trädgård för att hinna säga "godmorgon" inte bara till familjen utan även till Herren. Han och jag småpratar med varandra om ditt och datt samtidigt som vi går där med varsin morgonkopp, jag pratar med honom om det som ligger på mitt hjärta och sedan lyssnar jag inåt. Vad säger han? Idag hörde jag något mycket intressant, som jag gärna vill dela med er andra också, eftersom det för mig i alla fall var lite av en aha-upplevelse:
"Den balanserade människan kan erbjuda sin tröst och sitt stöd till andra även från korset."
Wow.
Med andra ord:
Om jag är i balans med mig själv kan jag erbjuda andra min hjälp även om jag själv för tillfället hänger på ett romerskt kors. Återigen, låt oss se till mästarens exempel: från korset ordnar han sin mors framtida säkerhet. Från korset tröstar han rövaren, som hänger på korset bredvid. Från korset erbjuder han förlåtelse.
Jesus är absolut inte passiv, under sitt eget lidande. Han stänger inte in sig i smärtan och sorgen, som drabbar honom själv. Från den, klarar han fortfarande av att erbjuda andra vad han har av styrka.
Den naturliga tanken känns helt vettig: "jag ska hitta balansen sen. Sen, när stormen är över, då skall jag hitta min balans. Nu handlar det om överlevnad."
I förra veckan skrev jag att korset river ut allt av egen kraft och eget kunnande som finns i människan. Korsets stora gåva är absolut tillit. Inget av det egna kunnandet räcker till längre - någon annans kraft måste finnas där för att bära. Det jag kan och det jag är räcker inte till längre, stormen är mäktigare och det egna orkandet sinar oroväckande fort. Människan Jesus, bokstavligen slutpiskad på egen kraft och egen kunnighet, lånar kraft från sin far, där han hänger på korset. Han visar oss, undervisar till och med från korset, hur den enda möjligheten att finna balans, att kunna erbjuda andra något trots den egna korsfästelsen, är att låna från en givmild far, att inte klamra sig fast vid den utlånade kraften, utan låta den fritt strömma igenom, andra till fördel. Och det är så det blir möjligt att ge, till och med från korset. Inte av någon egen kraft. Den är spenderad, för länge sedan. Där finns inget att hämta. Givandet möjliggörs när balansen är uppnådd, och balansen är uppnådd när vi ger upp alla försök att kunna själva. Här är korset den ultimata läromästaren. Inte ur egen kraft, eller i eget majestät. Utlånad kraft, genomströmmande, andra till nytta.
Att vara kristen är att vara människa, tillsammans med. Medmänniska. Människa, inte i ensamt majestät, utan tillsammans med andra. Vad jag kan och har, skall strömma igenom, inte till. Farao stänger inte för dammporten, utan delar med sig av sin dröm.
Gud talar. Frågan är när jag lyssnar. Ibland talar han till mig igenom drömmen; när jag tror att jag är fast i mina gamla mönster viskar han om ny stryka och möjligheten att gå ut från den mörka hyddan. Ja, det råder natt även där ute, men nu står drömmaren i klart stjärnljus. Han kallar mig ut ur den instängda ensamheten till världen, till umgänge, och genom umgänge - tjänande. Ibland talar han genom en sval morgonpromenad under trädkronorna. Han talar om plikten att belysa och salta, och gåvan att få vandra in i mörkret - bärandes på ett ljus.