Antikens sjömän berättade en historia om "den levande ön" som dök upp bokstavligen från ingenstans för att erbjuda sjömännen skydd. Men så fort de tände en eld för att värma sig började ön ryta och sjunka tillbaka ner i havet. Ingen trodde på en sådan rövarhistoria förrän en ö dök upp utanför den Pakistanska kusten under förra århundradet. Lokalborna tog sig dit för att undersöka fenomenet. Även de tände en eld på ön. Detta resulterade i samma rytande och sjunkande som i de gamla legenderna. När vetenskapsmännen undersökte fenomenet närmare visade sig att ön hade flutit på ett metanmoln som hade orsakat den kusliga reaktionen så fort någon tände en eld.
Det finns flera, liknande exempel som tydligt talar om för oss att gårdagens myter inte alls är något som vi kan bara vifta och skratta bort. Men hur är det då med dagens myter? Vilka mytago-figurer vandrar omkring bland oss idag, kanske till och med oupptäckta?
Som musiker har jag alltid fascinerats av pop- och rockmusikens intensiva påverkan på ungdomen. Beatles-hysterin och idoldyrkan talar för att det finns någonting i fenomenet pop- och rockmusik som talar till en djupt otillfredsställd del av den unga människan; om en människa gråter med riktiga tårar har något berört henne djupt, och jag menar att en sådan djup, känslomässig beröring bör tas på allvar. Så vad är det för någonting som talar till den unga människan i den här typen av musik? Är det själva musiken i sig?
C-dur F-dur- G-dur- C-dur. Enkla tre-ackords låtar. Ibland faktiskt, pinsamt nog, bara två ackord. Nej, det är inte musiken. Plocka bort texten från Beatles eight days a week - klassiker, och det som återstår är faktiskt rätt så intetsägande ackordbyten, som sådana de är, inte berör särskilt mycket. Pop- och rockmusiken behöver ha sin sångare, behöver ha en text som förmedlare till musiken.
Så - vad är det popmusiken lyckas göra med sina texter för att skapa den djupa, känslomässiga genklangen hos lyssnaren?
Jag tror att en ingrediens är det direkta tilltalet; jag sjunger till dig. Det här handlar om dig:
Baby I'm too lost in you
Caught in you
Lost in everything about you
So deep I can't sleep, I can't think
I just think about the things you do
I'm just too lost in you
(Sugababes, 2003 - too lost in you)
Den mänskliga hjärnan är en lättlurad manick. Direkt tilltal funkar, lika bra som en del andra droger.
Men så enkelt är det inte att det enbart skulle handla om ett direkt tilltal; det finns en myriad av pop- och rocklåtar som använder tredje person singularis och de verkar slå an en ton i oss också. En ton, som talar om längtan.
Tragedin med Beatlesmanin var inte manin, hysterin, i sig - utan alla dessa unga flickor och kvinnor som blev sålda myten om att människan ensam räcker till för att mätta människan. Hitta rätt människa och du ska se att det blir bra. Samma mytologi lever och frodas idag, säljer sitt gift till nya generationer av hungriga själar som törstar efter levande vatten. Själens innersta centrum stavas längtan.
Bättre lycka nästa gång.
Skillsmässostatistiken för ett andra och tredje äktenskap är vadå, numera - sex av tio fallerar? Fyra av tio som gifter sig för första gången skiljer sig så småningom. För dem som gifter sig en andra gång är oddsen sämre – bara fyra äktenskap håller – medan tredje äktenskapet slutar i skilsmässa sju gånger av tio. (Aftonbladet - Därför gifter vi oss - om och om igen)
Nej - det verkar inte som om längtanshålet kan fyllas med en människa. Det är helt enkelt fel bränsle för motorn i fråga. Själens längtan blir inte mättat oavsett hur många gånger vi bestämmer oss för att knö in en människa i djupet som ropar: en fyrkantig bit är en fyrkantig bit i det runda hålet oavsett hur många fyrkantiga bitar som utprovas.
Så vad är det vi så desperat längtar efter? Eller snarare vem? Vi verkar ju vara helt övertygade om - redan från unga år - att längtan kan fås tyst, kan mättas, av en person. Nu börjar vi närma oss mytologins mullrande kärna: ön som ryter och sjunker undan så fort en eld tänds finns, på riktigt - det var inte alltihopa bara sagor och lögn - lösningen på människans längtansproblem är inte att missmodigt och uppgivet glömma hela saken och nöja sig med en annan människa, med den fyrkantiga biten. Så - var är han? Låt oss ta en närmare titt på ytterligare en pop-låt, den här gången författad av Polly Jean Harvey:
He came dressed in black with a cross bearing my name
He came bathed in light in splendor and glory
I can't believe what the lord has finally sent me
He said dance for me, fanciulla gentile (gentle young girl)
He said laugh awhile, I can make your heart feel
He said fly with me, touch the face of the true God
And then cry with joy at the depth of my love
(P.J. Harvey - The Dancer missa inte Ane Bruns fantastiska version av sången som finns här)
Här finns spår av något, här finns smulor att följa hemåt. En Fenix, som återuppstår, ur sin egen eld. En Han, som bär ett kors med ditt och mitt namn på. En Han, vars ljus korsar över till prakt och ära. En Han, så fullständig som person, att det är svårt att tro att han Äntligen Är - Sann.
Denna Han har det direkta tilltalet till oss, den som vi längtar efter. Han ber oss att skratta, lovar att få våra hjärtan att känna igen. Med Honom får vi flyga, beröra Guds sanna ansikte. Gråta - ja, men av glädje. Den djupa kärleken var trots allt inte en myt, en dröm - det fanns levande vatten att släcka törsten med.
Polly Jean verkar ha varit med om ett Möte av en annan kaliber.
Detta skall vi lära våra längtande barn. Detta är sången, detta är dansen, här är melodin som leder hem från skogen.
For the lord just to send me home some sign
Is he near ? is he far ?
Bring peace to my black and empty heart
So long day, so long night
Oh Lord, be near me tonight
Is he near ? is he far ?
Bring peace to my black and empty heart.
(P.J. Harvey)