Fast nu ljuger jag. Egentligen är jag och min Gud just nu fast i en spännande finsk tango, som i själva verket ser ut så här: han bär ut. Jag smyger ut mitt i natten och bär tillbaka in. Han bär ut. Jag bär in. Han bär ut, jag bär in, han bär ut, jag bär in och dram-tam-tam-dra-ra-ram-tam-tam... Har ni andra också märkt att Jesus har ett par stråk av finsk envishet i sig?
Rent intellektuellt förstår jag ju att han tömmer ut för att kunna fylla på med nytt. Häromkvällen när jag bad om saken hörde jag följande fras inom mig precis innan sömnen tog mig: "nature abhores the vaccuum. So does God." Men varifrån skall jag hitta modet, varifrån skall jag hitta tilliten och varför, varför, VARFÖR kan han inte spraya mitt inre hus med lite viljestyrka?
Så just nu är de snabba, aggressiva vändningar, irritation, frustration, uppgivenhet, handklappningar, stampande fötter, ibland i rytm, ibland i orytm, medan jag och min Gud snor runt varandra, skickar iväg varandra till andra sidan rummet, glor aggressivt på varandra och går in i attacken igen, med den sanna attityden hos ett djur vars enda försvar är headbutting. Trodde ni att finsk tango var så där argentinskt förföriskt och graciöst? Ha! Prova Sepulturas "Rattamahatta" från albumet "Roots" och sätt tangosteg till den, I pray.
Så jag ligger på golvet, nednockad av mina egna två vänsterfötter och andas långsamt och djupt för att inte börja skrika och svära helt okontrollerat.
Okontrollerat.
Nu tar vi lunch!
Sen på't igen.