Mycket av det ljuset som beskrivs i bibeln är faktiskt inte det fysiska ljuset, som vi så ofta tänker på, när vi hör ordet "ljus".
Bibeln börjar och slutar i beskrivningar av ljus. Ljus är det första som Gud ger befallning om, och Uppenbarelsebokens sista verser handlar om en nyskapad värld, där ingen fysisk ljuskälla behövs, eftersom Herren själv är vår lampa.
Inte heller allt mörker behöver vara något fysiskt mörker. Det går alldeles utmärkt att sitta i ett rum som badar i fullt dagsljus, och ändå befinna sig i det svartaste mörker som finns. Dödsfall. Sjukdom. Förlust. Ett hjärta som har brustit en gång för mycket.
Det är kanske självklarheter jag rabblar upp nu, men med tanke på att bibeln är en Mycket Märklig Bok, där det både finns faktisk, konkret historieskildring, där händelserna skall läsas rakt upp och ner som de står, och ibland måste man inse att även folk som skrev för både 2000 och 3000 år sedan har använt sig av symbolspråk, är det kanske inte så dumt att påminna sig om vad som för tillfället läses.
Så... om mörkret inte är något faktiskt mörker, och ljuset inte är ett faktiskt ljus, vad är det då vi talar om, i Mika-citatet ovan?
Veckans tema är "uppenbarelsens ljus", och bland de första som jag kommer att tänka på är... lättnad.
Ofta är det ju så att rädsla och glädje går hand i hand när det nya sveper över oss: det är kanske just därför som änglar, rakt igenom hela bibeln, får påbörja sin kommunikation med människorna, ad nauseam, med ett "varen icke förskräckta". För visst blir vi förskräckta när det nya, oväntade, rusar mot oss som ett godståg som precis urartat från sina spår. Förändringens vindar tenderar att svepa över oss fort som en oväntad storm, och i riktigt starka stormvindar kan det vara svårt att få någon luft ner till lungorna. Visst behöver lungorna luft, så är det, men i en stark storm står jag ofta och kippar efter andan i ett misslyckat försök att få ner något av överflödet som sveper emot mig.
Det må vara ganska så naturligt att inledningsvis bli rädd över det nya, det som verkar hotfullt annorlunda mot det gamla invanda, men det är också glädjande ofta som änglarna fortsätter sitt "varen icke förskräckta" med ett "det är glada nyheter jag har med mig till er." Och hur ofta klarar vi av att se på en oväntad, plötslig förändring i tingens invanda ordning som en ängel som precis passerat igenom våra liv? Men så är det ju också så att ljuset lyser och syns klarast i absolut mörker. Rätt så ofta i mitt eget liv har jag upptäckt, att Herren leder mig bäst i just becksvart mörker. Varför är det så?
Det första som dyker upp i förklaringsväg är en bild från när min förstfödda var nio månader gammal. Han hade inte lärt sig krokodilålningen än, och det som oroade mitt mammahjärta var hans apatiska uppsyn, när jag placerade honom på mage på golvet. Han hade gett upp. Han försökte inte ens ta sig framåt. Detta resulterade i att jag fick lära honom hur man gör, för att åla fram på mage som en liten Nilflods-kroko, och bland det första jag fick göra var faktiskt att begränsa hans fokusyta och hans synfält. Det låter kanske helt vansinnigt, men jag tillverkade en övningskorridor av soffans baksida och några utestolsmadrasser, och så placerade jag gossen i ena ändan av korridoren och en fullkornsskorpa i den andra. Därefter satte jag mig själv bakom hans baktassar, och lade mina händer bakom hans fotsulor så att han kunde ha något att ta spjärn mot. Nu hade jag begränsat hans fokusområde från fem-sex olika leksaker som låg utspridda på golvet (och som fick honom att göra en hel cirkel utan att komma någon vart) till EN intressant sak en rimlig bit bort, och sett till att det också var det enda han såg, i hans lilla övningskorridor. Det krävdes en hel del uppmuntran, stöttande av fotsulor, framflyttande av skorpa och massvis, massvis med tålamod och finsk envishet, men till slut, efter tre veckors idogt övande och gemensamt krokodilande, lärde sig gossesson hur man gör, och den apatiska blicken hade bytts ut till leende, sextandig triumf. Jag kan lova att ingen krokodil i världen hade ett vackrare leende just då, förutom min svensk-odlade kroko, som nu äntligen kunde dra ner önskade bordsdukar från låga vardagsrumsbord.
Detta, hur Gud jobbar ibland allra klarast i det svartaste mörker är ett återkommande tema, inte bara i det gamla testamentet, som bokstavligen börjar i kaos och mörker över vilket Gud uttalar ljus och ordning, utan även i Nya Testamentet, där Paulus gång efter annan målar upp bilder om detta för oss, ibland som hisnande vacker poesi, som i andra Korinthierbrevet:
Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds ljuskraft som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt sken. (2 Kor 4:6 efter finsk översättning)
Alla vi, som med otäckta ansikten betraktar Herrens strålglans, som genom en spegel, förvandlas till avbilder av samma ljus, från strålglans till strålglans. Detta åstadkommer Herren, som är ande. (2 Kor 3:18 efter finsk översättning)
Detta har ju, åtminstone i mitt liv, varit en återkommande fråga: varför så mycket mörker och varför så mycket ökenvandring, Herre? Men det verkar som om vi förvandlas och poleras fram i mörkret, att det är där som även vår egen strålglans äntligen får en möjlighet att skina fram, så länge som vi håller fokus på Kristi ansikte, och vågar betrakta det utan slöjor och med ett naket hjärta.
Gång efter gång skakar det om mig, att Jesus själv säger, under en tidsperiod då korset var det hemskaste tortyrvapen, följande ord:
”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig." (Luk 9:23)
Varje dag.
Att följa i Kristi fotspår och låta sig ledas av Kristi ljus innebär att man fattar sitt beslut om och om igen, ett nytt, färskt beslut, varje morgon, i denna världens mörker.
Då och endast då kan vi nås av hans uppenbarelses ljus, och den lättnad som den för med sig. Ja, det är som Symeon säger till Maria på tempelgården: "också genom din egen själ skall det gå ett svärd." Detta sagt till en mor som bokstavligen bär på världens hopp och Kristusljuset i sin famn, närmast hjärtat.
Eller med poeten Rumis ord: "för att vara ett ljus måste du först brinna."