Så kommer dagen då han äntligen meddelar att det är klart. Du är ivrig, och jublande glad, och mycket nyfiken, för du har inte fått besöka byggplatsen medan han har arbetat. Inte en enda gång. Skrattande för han dig till platsen, och ögonbindel har du också. Slutligen tar han av dig ögonbindeln. Vad i..? Du ser inget hus! Faktiskt, inget som helst hus! Inte ens något som skulle likna en träkoja! Det handlar inte om att han har "byggt annorlunda" han har faktiskt inte byggt överhuvudtaget! Vad du har framför dig är ett öken, och gassande sol. "Det kommer att bli bra", viskar din hantverkare, tar betalt för ett jobb han inte har gjort, och så är han borta. DU har framför dig ett öken, sand, gassande sol och absolut ingenstans att söka skydd. Den hårda sanningen är, att du har blivit lurad. Grundlurad. Och alla dina pengar, som du har sparat i hela ditt liv, är borta. Du hinner inte, kan inte, börja om från början med att skaffa medel till ett nytt hus. Så din dröm är helt enkelt krossad och slut och kommer aldrig, absolut aldrig, att besannas.
Vi som lever 2000 år senare sympatiserar med lärjungarna, samtidigt som det är rätt så lätt för oss att skaka på huvudet åt deras blindhet: varför förstod de inte? Varför ville de inte lyssna? Hur är det möjligt att de inte förstod fast Jesus hade mycket tydligt sagt att detta måste hända? Hur kunde deras egna drömmar och föreställningar vara så stora och så huggna i sten att förmågan att se det som faktiskt fanns framför dem inte fanns där?
Men vi, du och jag, vi är inte alls som de första lärjungarna. Nej då. VI förstår att vi har att göra med en vild Gud. VI förstår att han sällan gör som vi förväntar oss. VI kommer inte att fastna i bilder huggna i sten, över hur det kommer att se ut när Jesus kommer tillbaka. VI kommer inte att tolka skriften fel som de där andra gjorde. VI kommer vara kloka och förståndiga, och inte alls dagdrömma om exakta bilder över hur det kommer att bli, vad vi har att förvänta oss, hur det kommer att vara, vad han kommer att göra, eller till och med färgen på hans klädnad när han väl kommer. Haha, nej då. VI kommer att vara öppna för möjligheten att vi har missförstått precis allting, vi kommer inte bli sura om det blir på något spännande annat vis än efter våra (vid det här laget, rätt så exakta) förväntningar, och vi kommer inte bli chockade och sörja efter våra krossade drömmar istället för att se på det som erbjuds och som är. Inte VI inte! VI ger Gud fria händer att vara Gud, fast... visst skall han rida på en vit häst när han kommer? Genom molnen? I en vit klädnad? Visst kommer vi att höra ljudet av en basun? Och... det är UPPÅT vi skall titta, eller hur? Och... hans tecken kommer att synas på himlen och alla kommer att bli helt förskräckta, inte sant? (Förutom vi då, som vet exakt hur allt kommer att hända.) Och... han kommer att uppenbara sig över hela jorden, som en blixt som klyver himlen itu så alla kan se? Förutom DE bilderna, som vi förstår till punkt och precision, så har Gud HELT fria händer. Så klart, så klart.
1. Han kommer att uppfylla alla profetiorna.
2. Vi kommer inte att fatta nånting.
Jag tror inte att jag är vare sig klokare eller mindre fast i mina bilder än de första lärjungarna i sina. Jag tror inte att jag kommer att bli mindre förvånad, bestört och kanske till och med besviken än de blev. "Men SÅ HÄR ska det ju inte se ut!"
Jag har länge undrat över den här versraden i uppenbarelseboken:
"Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem fram till livets vattenkällor, och Gud skall torka alla tårar från deras ögon.” (Upp 7:17)
Det kommer alltså att finnas tårar, som behöver torkas? Och här kommer mina förutfattade bilder igen: "så klart! Alla mina tidigare sorger och besvikelser från mitt gamla liv, det är de tårarna som Gud kommer att torka bort från mina kinder..."
Det går fort, det här, med att skaffa sig en sanning och en uppfattning om vad vissa versrader i bibeln betyder och hur de skall läsas och förstås. Och var det inte det som var de första lärjungarnas problem? De hade sina förutfattade meningar och bilder om hur det skall se ut när Messias kommer, vad Messias är och inte är, vad som kan och inte kan hända med Messias.
Låt oss läsa versraden ovan som det sår. Lammet står mitt för tronen. Allas vår Herde. Han leder oss till livets vattenkällor. Ingen jublar. Ingen sjunger eller skrattar. Näpp, Gud är upptagen med att torka tårar från våra ögon.
Kan det vara så, att precis som de första lärjungarna är även vi först fast i våra egna bilder om Hur Det Ska Se Ut När.
Det är något djupt helande med sorg och tårar. Det är först när vi slutar upp med att tvångsmata Gud med våra bilder om hur allting skall vara, det är först när jag släpper taget, släpper mitt tvångsaktiga grepp om Hur Allting Måste Se Ut för att jag skall kunna vara sant lycklig, som Gud kan börja jobba. Jag kan inte höra vad han säger förrän jag själv slutar prata och blir tyst.
I sorgen tvättas de gamla bilderna bort. I sorgen tystnar människan. I sorgens tystnad är det möjligt för Guds röst att höras.
Inget blev som lärjungarna hade tänkt sig. Inte-en-enda-grej. Alla profetior blev uppfyllda. Vartenda ett. Men det är först i retroperspektiv som vi kan se planen, som vi kan förstå orden:
Jesus svarade: ”Riv ner detta tempel, så skall jag låta det uppstå igen på tre dagar.” Judarna sade: ”I fyrtiosex år har man byggt på det här templet, och du skall låta det uppstå igen på tre dagar!” Men det tempel han talade om var hans kropp. När han sedan uppstod från de döda kom hans lärjungar ihåg att han hade sagt detta, och de trodde på skriften och på ordet som Jesus hade sagt. (Joh 2:19-22)
Efteråt. Efteråt klarnar bilden, efteråt förstår lärjungen hur mästaren tänker. I första Konungaboken läser vi följande:
Och Herren lät sitt ord gå i fullbordan: jag efterträdde min far David på Israels tron, så som Herren hade lovat, och jag byggde huset åt Herrens, Israels Guds, namn (1 Kung 8:20)
Sällan, mycket sällan, tänker Gud likadant som jag. Hans sätt att tänka är inte mitt. Hans sätt att lösa problem är inte de, som jag hoppats på eller klamrat mig fast vid. Inledningsvis kan där finnas tårar och frustration. Det blev inte som jag hade tänkt mig. Det blev på ett annat vis. Hans vis. Gamla Testamentet är fullt med exempel på detta, så det borde inte bli mig någon jätteförvåning om det visar sig att jag och min samtid begriper ungefär lika mycket av profetiorna om det andra kommandet som Jesu samtida gjorde, om hur det skulle minsann se ut när Messias kom.
Enbart två saker är säkra:
Gud kommer att hålla ord.
Det kommer att bli mycket, mycket bra.
Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot!
Jag förtärdes av längtan
till Herrens förgårdar.
Nu jublar min själ och min kropp
mot den levande Guden.
Sparven har funnit ett rede
och svalan ett bo för sina ungar:
dina altaren, Herre Sebaot,
min konung och min Gud.
Lyckliga de som bor i ditt hus
och alltid kan sjunga ditt lov. (Ps 84:2-5)