Men låt oss vara lite snälla med räknandet. Vi säger 40%;ig ökning av dödsantal / dag istället för 50 %. Då är vi uppe i 2000 döda nästa söndag, och lagom till påsksöndagen är vi uppe 23 000 + döda. På två veckor. Var vi skulle vara om ytterligare en vecka behöver inte sägas.
Under vandringen blev folket otåligt och klandrade både Gud och Mose: ”Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Här finns inget att äta och dricka. Vi är utleda på den usla maten.” (4 Mos 21:4-5)
Nyss var de slavar. Nyss blev de misshandlade, dödade, deras bebisar kastades till Nilkrokodilerna. Nyss gick de torrskodda igenom ett helt hav. Men nu - de är utleda. Här finns "inget" att äta och dricka. Inga som helst granatäpplen, inga vindruvor, inget som är lite kul att äta.
Jag känner igen klagomålet. "Det finns inget på TV". "Vi har inget att äta". Har programmen helt slutat sändas? Är kylskåpet fullständigt tomt på mat? Ack nej. Men där finns inget som duger för mig. Och likadant nu: ska det vara nationell och global kris så får det i alla fall vara lite mjukt och skönt! Hallå, eller?!
Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur skall ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska? (Joh 3:11-12)
Det vi nu har framför oss, är ett öken. Det är en vild plats. Gud kör ut oss till randen av detta öken, och sedan lockar han oss att följa med honom in. Här finns möjlighet till alldeles riktig metamorfos. Men den förändringen kan inte hända om vi samtidigt släpar på ett flyttlass av bekvämligheter; "om jag ska ut i öknen så vill jag ha med mig mitt internet, och så netflix, jag vill ha lite choklad, och vin, jag vill ha bästa myssoffan, och så vill jag ha min mysdress. Och först måste öknen saneras från ormar, skorpioner, hetta, kyla och annat sånt där äckligt öken-aktigt. Jag vill ju inte vara i ett öken på riktigt - hallå i huvudet, Gud! Om jag inte har alla mina förströelser med mig in så finns det ju annars en risk att det blir lite jobbigt och personligt, det kan hända att jag tvingas till faktisk kommunikation med Gud, och jag vet inte riktigt, alltså, visst var det så att de andra länderna hade satt gränser för hur många personer som fick umgås samtidigt? Två till fem, va? Det blir säkert så här också, och då vet jag inte riktigt om jag får plats med någon Gud med på listan över vilka jag ska hinna umgås med, nu när det blir karantän och grejer.
Ökenlandskapets gåva är möjlighet till tystnad och retreat. Till friska vindar och ljusblå himmel. Till en tyst vandring tillsammans med Gud. Alla måsten och borden läggs på on hold. Paus-knappen har blivit intryckt. Öknens frid erbjuder riktig fasta från syndens larm och dån. Skränandet och pulserandet av Egypten tystnar. På bergstopparna finns en möjlighet att hitta Gud, tills ansiktet brinner av oväntat ljus. Men bara om vi vågar gå in i tystnaden utan större förberedelser. Utan att släpa på ett helt lass av bekvämligheter. Det går att hitta tillbaka till renhet och enkelhet. Skala av. Förenkla. Tona ner.
Nu kommer han och erbjuder oss möjligheten att stänga av samhället, sådant vi känner det, och sedan stanna upp. Stanna i nu. Där han finns. Vi får möjligheten att stanna upp och fråga: vad är nödvändigt? Vi har en planet att rå om och rädda. Vad behöver göras, för att rädda planeten? Vilka yrkeskategorier behöver uppfinnas? Vilka behöver skrotas som onödiga? Till vad skall vi gå tillbaka, och var skall vi tänka helt om? Vilka vanor skall vi helt överge?
Israeliterna, som nyss har utvandrat, skall inte skapa ett nytt Egypten. Det kallas till att tänka om, och tänka nytt. Men det börjar med en utvandring från det gamla, kända. Även från det bekväma. Det finns många olika slags slaverier att lämna bakom sig. Tanken med en ökenvandring är inte att släpa med Egypten till öknen, utan att skaka av sig Egypten i öknen.
Kom ihåg; efter korset, återuppståndelse.
Efter öknen, trädgårdar och oaser.
Liemannen vandrar suckandes genom landet.