de, vars längtan för till helig vandring.
När de går i en vattenlös dal
brister där fram en uppfriskande källa
och regnet ger sin välsignelse
Steg för steg växer deras styrka
och de förs fram till Sion, inför Gud. (Ps 84:6-8, efter den finska översättningen)
Det är märkligt hur den första halvan av resan alltid känns tyngre än den andra halvan: båda halvorna är ju lika långa, men efter halvvägs markeringen flyter stegen på på ett annat sätt: målet syns kanske redan, och om det inte gör det finns i alla fall en vetskap om att härifrån och framåt blir resan hela tiden kortare. Det har den ju gjort från första steget, så klart, men det är ändå något särskilt med den där "redan halvvägs" - markeringen.
Vila balanserar upp tillvaron även för en vandrande pilgrim. Som en grå skogsduva landar den med tysta vingar mitt i ökenvandringen, som en synlig påminnelse om att skogsmark och skugga ändå inte är så långt borta från oss som vi tror. Ja, det är längtan som manar pilgrimen vidare till fortsatt vandring, mitt bland vattenlösa dalar, ensamhet och tystnad. Vägen till Gudsberget går igenom en ökenvandring. Ingen kommer fram till toppen av berget med mindre än att vi har tagit oss fram till foten av det, och Gudsberg brukar inte trona mitt i en hetsig storstad. Längtan driver oss ut i ödemarken, ut i det vilda.
Ja, den tid kommer,
säger Herren Gud,
då jag sänder hunger över landet -
inte hunger efter bröd,
inte törst efter vatten,
utan efter att höra Herrens ord.
(Amos 8:11)
Det är denna hunger som driver ut människan till vildmarken för att möta demoner av aska och sot.
"Människa, var snäll mot dig själv." Hur skall du orka älska andra om det är si och så med kärleken till självet? Mitt i resan, halvvägs genom ylande demonpack och slitande skugghänder, mitt i kaosets öga är det då dags att sitta ner och plocka fram lite sann färdkost. Låt oppositionen slita och dra i dig. Detta klarar de dåligt att hålla i:
Jag är livets bröd. Era fäder åt mannat i öknen och de dog. Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. (Joh 6:48-51)
Kristusljusets gåva är av sådan art att den inte kan släckas, snos eller stampas död på. Det är så den döda marken brister upp i rena källvatten. I midvilan kommer vårregnen. Och i det milda droppandet och susandet släpper demonerna taget. Den som inget känner kan till slut inte klamra sig fast vid det sanna livets källa. Det skulle innebära förvandling och förnyelse, något som oppositionen näppeligen intresserar sig för.
”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten” (Joh 7:37-38)
Stanna upp. Vila. Tro. Lyssna inte på lögnens vältalighet, se istället på sanningens stilla handlande. Med blicken stadigt fäst på Honom genomströmmas vi så av hans glädje, den som han lovat att ingen skall ta ifrån oss.