Om du skulle bli nära vän med din partner, var snäll och dela med dig vad du anser skulle vara viktigt för honom eller henne att känna till.
Okay. Om jag skulle bli mer intim med Gud - vad skulle då vara viktigt för mig att han kände till om mig?
För det första:
Jag vill inget mindre än på riktigt få vara jordens salt och världens ljus. Inte så att jag skulle vara viktigare än någon annan. Eller så att min gärning skulle vara mer synlig än någon annan kristens. Men jag vill spela roll. Jag vill inte vara utbytbar. Jag behöver få känna att jag gör något som verkligen spelar roll.
Och handen på hjärtat - hur många av oss känner detta när det gäller våra dag-jobb? Hur många av oss känner att arbetsplatsen skulle klara sig sämre utan oss? Om just jag skulle säga upp mig imorgon dag - skulle inte chefen / arbetskamraterna rycka på axlarna, hålla ett litet tal, köpa en blomma och därefter med likgiltiga miner anställa någon annan? Som med största sannolikhet skulle göra mitt jobb lika bra som jag? Var någonstans i samhället får vi lov att känna att vi spelar roll - att vi inte är utbytbara byggklossar - om den ena går sönder tar man en till likadan och fyller hålet?
Det skulle väl möjligen vara föräldraskapet. För mina barn spelar det ju roll att det verkligen är jag som är mamma och inte någon annan. För dem är jag inte utbytbar. Och den fullständigt horribla frågan som jag ställer mig idag är;
varför räcker inte det?
Jag har ett sammanhang i livet där jag inte är utbytbar. För mina barn är det jag som är mamma, inte nästa person i kön på ICA-MAXI.
Och ändå. Det räcker inte. Kalla mig glupsk - men jag vill känna att det jag gör med mitt liv spelar roll. Jag vill inte vara utbytbar mot första bästa person som också har läst till högstadielärare med min ämneskombination.
För det andra:
Jag vill vara kristen på riktigt. Jag vill inte att kristenheten i mitt liv skall vara något slags goddag-väders kristenhet, men så fort saker och ting går mig emot, så fort jag blir arg, irriterad, sur, när livet bjuder på motstånd - ja då tar jag till mina mänskliga strategier för att klara saker och ting och bergspredikan är så långt ifrån mig som öst är från väst. Jag vill att kristenheten skall genomsyra min vardag, ner till minsta lilla handling och minsta lilla val.
När jag känner för att bråka, ge igen, härska, prata maktspråk. När jag känner för att vara lat. När jag känner för att ta en genväg, strunta i, inte se. När jag känner mig rädd, osäker eller har ångest. När allting känns grått och hopplöst. När jag har ont.
Om min kristenhet blänker till enbart då när solen skiner så kan det ju lika gärna vara. Det är i de där andra situationerna som min kristenhet skall komma mig till undsättning, spela roll och vara min rättesnöre.
Om det inte är någon större skillnad mellan mig och nästa person som inte är kristen, då är jag inte vare sig jordens salt eller världens ljus. Då är kristenheten i sig helt meningslös och osynlig. För nästa person spelar det nämligen absolut ingen roll om jag är helt, hundra procent övertygad om att Jesus faktiskt stod upp från sin grav. Det är - för nästa person - lika ointressant som vilken som månne vara min favoritfärg. Det enda sättet det kan bli intressant på är ifall jag lyckas verkligen leva det här livet som en kristen - med kristna värderingar och kristna rättesnören.
Och vilka är det då? Visst är det så att jag som kristen skall vara abortmotståndare samt emot homosexualitet?
Jag anser inte det. Som Kristi lärjunge är det meningen att jag skall noga lyssna till Jesu undervisning - och omsätta den i praktiken:
"Döm inte, så blir ni inte heller dömda". (Luk 6:37)
"Med den mått ni mäter, skall det också bli uppmätt åt er." (Matt 7:2)
"Älska varandra." (Joh 15:12)
Åh ibland avundas jag Amish-folket! Inte för att de lever utan elektricitet. Inte för att de lever utanför resten av samhället. Utan för att de har andra kristna runtomkring sig, som självklart lever ett kristet liv efter kristna värderingar. De finns i ett kristet samhälle. Och med tanke på deras livsstil är jag redo att slå vad om att de flesta där känner sig just behövda. Inte utbytbara.
Lever jag i någon slags drömvärld med en rosenbild av Amish - där allting hos dem är bäst och frid och fröjd?
Nej. Så enkelt tror jag inte det är. Men som aktivt troende kristen känner jag mig ofta ensam i den vardag som jag lever. Jag har ingen att bolla med. Ingen annan som eftersträvar samma sak eller som skulle längta efter samma sak.
Så vadå - var är min församling?
Det är just det som är grejen. Jag upplever inte att jag har någon. Eller ens att det finns några levande församlingar - åtminstone inte här där jag bor.
Hur kan jag påstå något sådant?
Det är faktiskt inte särskilt svårt. Det finns människor som går till samma kyrka som jag. De flesta av dem har jag i vardagen inget samröre med - kan inte ens namnet på. De är anonyma ansikten i kyrkan på söndag. En del av dem går till bibelstudiegrupp en gång i veckan. Men - och detta är min stora frustration - att gå till en bibelstudiegrupp en gång i veckan och diskutera vad som menas med att Paulus skriver att han är Jesu Kristi fånge är inte riktigt samma sak som att ha stöd i vardagens utmaningar som kristen. Inte heller är det att diskutera vilka problemområden vi som kristna möter i vår vardag. Bibelstudium är just precis det - bibelstudium. Och väl så. Det behövs också. Men det jag längtar efter och eftersöker är vardagsstudium och andra kristna i min omedelbara grannskap - folk som man - i likhet med Amishfolket - träffar på daglig basis och som kan stå med sina egna vardagsbekymmer och sitt sätt att tackla dem som inspiration och stöd för mig, när jag skall ta mig an mina. Folk som tänker som jag - att kristenheten skall synas i vardagen. Folk som kan inspirera mig med sin egen vardag.
Gud - jag efterlyser inget mindre än en levande församling, i vilken jag kan fungera varje dag - inte en dag i veckan under loppet av en timme. Jag vill ha bröder och systrar i Kristi gemenskap - folk som lever det kristna livet på riktigt. Folk som jag kan växa med, lära av och gnugga axlar med. Folk som tar sig an olika problem som dyker upp på arbetsplatsen eller i livet med en självklar kristen praxis.
För Gud - här kommer det största förtroendet av dem alla - jag känner mig väldigt, väldigt ensam i och med min kristenhet. I min vardagsverklighet med mina vardagliga kontakter möter jag noll andra människor som skulle vara kristna. Och det Gud, är mycket ensamt. Och det är det jag menar när jag säger att jag inte känner till några levande församlingar i min närhet. Den levande religionen i Sverige är död. Åtminstone som kristen vardagspraxis.