Det första som hände sig var att katten Meianen nedkom med fyra små pipisar till kattungar. Nyfödingar i huset! Åååh det här blir en bra vecka! Detta var på söndag.
På måndag åkte jag tillbaka till jobbet efter påsklovet och undervisade någon något. Den stora frågan var, vid slutet av dagen, ifall någon alls hade lyssnat. Kändes inte riktigt så. Åkte hem med huvudvärk.
På tisdagen stegrades huvudvärken. Jag tog en elev med fusk, undervisade gårdagens lektioner en gång till och höll på att kvävas sönder och samman av alltets monotona meningslöshet; om jag inte fanns skulle någon annan stå här och lära kidsen engelska. Jag spelar ingen roll. Jag behövs inte. Jag är komplett utbytbar.
På onsdagen stannade maken hemma med minsta dottern då dagiset hade en studiedag. Kylskåpsdörren ramlade i huvudet på honom, efter 12 års trogen tjänst. Jag fick också ett omtänksamt brev från skatteverket som gärna vill ha 9000 kronor till innan året är slut, tack. Avrundade kvällen med att ta en till elev med fusk. Som en ren aperitif.
På torsdagen åkte jag till bilverkstaden för att göra rent hus med pappersarbetet, som inte hanns med efter fredagens service; "ja det var X och Y och Z och så A och B och C - det blir 6000 kronor, tack." Huvudvärken från häromdagen knackade på igen, modell lite värre.
Idag, på fredag-morgon vaknade jag och upptäckte att en av kattungarna hade dött under natten. Dagen påbörjades med famnen full av gråtande flickor.
MEN BRING IT ON! Kom igen Gud! Ge mig ett bibelcitat - något som gör att det känns genast mycket bättre!
Tystnad.
Senare under samma dag upptäcker jag att jag har ett litterärt geni bland mina elever, och känner förvirring. Hur uttrycka det till hen så att hen förstår - verkligen förstår? Här löper sorg och glädje nos mot nos, i köksskuggorna.
Det är så klart meningen att jag skall nu komma fram till något klokt här. Något om att förtrösta på Gud även när båten gungar. Och jo, det gör jag. Med en just för tillfället - utmattad självklarhet faller jag tillbaka på vetskapen att Gud både finns och är med mig - men just nu känns det inte särskilt trösterikt ändå. Just nu hänger vi på korset lite kollektivt så där, och delar på plågan. Han räddar mig inte undan det gråa. Han trollar inte bort det. Men han går in i dimman, tillsammans med mig.
Varför blir Gud svår att höra, när utmattningen och meningslösheten slår till?
Kanske är det för att han lever i den, tillsammans med mig, och känner sig lika utmattad och meningslös han med? Obehövd, oönskad, icke-efterfrågad, utbytbar.
Så går vi - bredvid varandra. Envist går vi på - sida vid sida. Någonstans ur dimman stiger minnesbilden av ett annat dimmigt möte fram: I "Hästen och hans pojke" möter Shasta, en av huvudpersonerna, det stora lejonet Aslan i en likadan dimma:
“Who are you?” asked Shasta.
“Myself,” said the Voice, very deep and low so that the earth shook: and again “Myself,” loud and clear and gay: and then the third time “Myself,” whispered so softly you could hardly hear it, and yet it seemed to come from all around you as if the leaves rustled with it.”
"Jag är" går med mig, med fasta steg, i dimman.
How do you feel about your relationship with your mother?