Vad finns inom mig, inom dig? Hur hittar vi fram till det där Gudsriket som Jesus talar om, i citatet här ovan? Hur skall vi leva våra liv, som kristna?
Jesus är inne på detta i Markusevangeliet, när han talar om vad som verkligen gör människan oren; är det mat - eller är det vad som bor i hjärtat?
Ty inifrån, ur människornas hjärtan, kommer de onda tankarna, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet, avund, förtal, högmod, förblindelse. Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren.” (Mark 7:21-23)
Jag tror att en stor del av kristenheten stirrar fortfarande, likt lärjungarna i början av Apostlagärningarna, upp i skyarna och väntar på att Jesus skall komma och hämta oss - hem, till något slags bortomvärldsligt himmelrike - någon annanstans än vårt här. Problemet är, att vår Gud inte är en tam Gud; jag misstänker att när han väl kommer, kommer vi alla bli lika chockade, lika förvånade, lika överraskade. Det blev inte som vi hade tänkt oss. Gudsriket finns inte alls i ett eteriskt "där borta", medan den här planeten bara är någon slags tågstation som det inte är så noga med.
För att förstå Guds Riket som Jesus talar om måste vi först förstå ett par saker om Guds Närvaro, då dessa båda hör obönhörligen ihop: när vi ber "tillkomme ditt rike" förenar vi oss i de gammaltestamentliga skribenternas bön; vi önskar att Guds närvaro skall åter sänka sig ner över templet - över jorden, och över våra egna inre sanctums.
Författarna till GT saknar ofta ord när de skall till att förklara hur Guds närvaro upplevdes av den som fick sin Gudsuppenbarelse. Märkbart ofta tar de ändå till bilder av eld i ett försök att förklara hur det var:
Det börjar med Mose och hans Gudsmöte i vildmarken - han beskriver en brinnande törnbuske, en buske som brinner men förgås inte. Profeten Hesekiel uppfattar också Guds närvaro som just en brinnande eld:
Jag såg en stormvind komma från norr – ett väldigt moln med flammande eld, omstrålat av ljus. (Hes 1:4)
Uppenbart är, att ett möte med Gud är i sin intensivitet så mäktig, att de bästa bilder vi kan använda oss av är de som beskriver eld och ljus. Till och med pingstdagen - när Jesu lärjungar emottar den Heliga Ande - pratar om tungor av eld, som sänker sig på varje person. Därifrån är det inte särskilt långsökt att snegla på Markusevangeliets mer hemlighetsfulla Jesusord i kapitel nio:
Ty alla skall saltas med eld. Salt är bra att ha. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall ni få det salt igen? Bevara er sälta och håll fred med varandra.” (Mark 9:49-50)
Jesus drar en tydlig parallell här mellan att vara saltad med eld - med Guds närvaro - och ett uppförande som hör till Guds rike: att hålla fred. Alla dessa eldsbilder talar om en inre upplevelse; visserligen hör folket på Jerusalems gator en mäktig vind, som kommer dånande just då lärjungarna upplever "tungor av eld" som sänker sig på var och en av dem på pingstdagen - men detta läser åtminstone jag som ett solklart tecken för att det inre och yttre hör ihop: det jag har inom mig vill ut - till världen - på ett eller annat sätt.
Jesus vill att det skall märkas vilka som är hans lärjungar här i världen. Han varnar oss för att vara ljumma, likgiltiga, likformade med världen: låt de döda begrava sina döda. Och jag vet. Jag vet precis hur frikyrkligt det låter - det där med "att vara under vägledning av den heliga ande". Man riktigt väntar sig folk vars ögon rullar runt i huvudet och som står och skriker rappakalja under förevändning att det är "tungotal". Det är väl det det är - att vara under ledning av heliga ande?
Får jag föreslå lite andra synsätt på den saken? Tack.
Att vara under ledning av den Heliga Ande är att låta kroppens tempel bebos. Det är att öppna dörren till sitt inre sanctum och be Anden stiga på.
Låt oss summera:
1) Jesus säger att Guds rike inte kommer på att sådant sätt att det går att peka på - Guds rike händer inom oss.
2) Guds närvaro är både något som kan upplevas med våra fysiska sinnen (dånet av en mäktig vind som rusar genom staden) och samtidigt vara en stilla viskning, en krusning inom oss som får oss att gömma våra ansikten i manteln likt Elia eller begrunda saker i våra hjärtan, som Maria.
3) Alla skall saltas med den elden, som är Guds närvaro. Salt kan svida och bränna i ett öppet sår som bara den - "strö salt i såren" som det heter - eller så kan saltet vara det som ger saker och ting smak, kanske till och med lyfter fram själva smaken. Att vara saltad av Guds närvaro är att vara en "eldsjäl" - på riktigt. Hur vi väljer att reagera på saltandet - på mötet med Guds Sekinah - hans närvaro - avgör karaktären på upplevelsen och därmed om vi hittar fram till Gudsriket.
Och det är detta som är den heliga ande. Det är detta som är Mötet. Det är detta som är Hemkommandet. Det är detta som är klarsynen, som Paulus talar om:
Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. (1 Kor 13:12)
Observera vad Paulus faktiskt säger här; just nu stirrar vi på oss själva - vi ägnar oss alla åt navelskådning, där den egna spegelbilden är vårt främsta fokus. Och det fokuset grumlar vår blick. Då - sedan - när Jesu saltning med eld är ett faktum, vänder vi äntligen bort blicken från oss själva och ser istället på varandra - till och med Gud - ansikte mot ansikte. Så länge vi navelskådar och är förtrollade av spegelbilden är vår kunskap begränsad. Då - sedan - när vi lyfter blicken och ser på varandra - kommer kunskapen bli fullständig, och vi ser på varandra så som Gud ser på oss - med fullständig kunskap, och fullständig kärlek.
Vad finns inom mig, inom dig?
Inom oss - i Gudsriket - finns ett förvaltarskap. I Gudsriket är vi förvaltare av inte bara hans skapelse utan även av hans spegelbild i oss, genom den heliga ande.
Amen.