06.00: revelj. Masar mig till tvättstugan, slänger in en maskin tvätt och ger katterna mat. Klär sedan på mig och börjar med familjens frukost.
07:00 åker till jobbet.
07:30 : anländer till jobbet. Parkerar bilen, går till mitt arbetsbord, kokar dagens första kopp te, kollar helgens jobbmejl.
08:00 måndagsmöte.
09:00 - 10:00 planeringstimme. Uppdaterar min lärarwebbsida med allt som skall göras under veckan. Om jag hinner rättar jag lite elevuppsatser.
10:00 - 11:00 lektion.
11:15 - 11:45 lunch
11:45 - 12:10 rättningstid
12:10 - 13:10 lektion
13:15 - 14:05 rättningstid
14:05 - 15:05 lektion
15:15 - 16:00 möte
16:30 hämtar barn från deras skola
17:00 hemma, börjar med middagen
17:30 middag
17:30 - 19:00 tvätten, disken, köket, barnen...
19:00 - 20:00 barnens kväll i alla dess former.
20:00 dags för en pigg motionsrunda i mörka skogen utan gatubelysning? Och lämna barnen ensamma hemma under tiden därför att maken inte kommer hem förrän vid nio då HAN har åkt iväg för att träna direkt efter jobbet? Nej, just det.
"Men du skall ta 30 minuter av din planeringstid under arbetsdagen för att ta en frisk promenad" - error - som deltidare är jag YTTERST svartsjuk över vartenda en planeringsminut jag har. Med 124 glupska elever som väntar på kommentarer till sina senaste arbeten och i runda slängar 120 arbeten som ligger på bordet och väntar på åtgärder motionernas det inte en sekund av planeringstiden, om någon nu trodde det.
Ingen motion för mig på måndag alltså.
Jag ska inte tråka ut er med att ge er minutschema av övriga dagar, då det i det stora hela går ut på följande:
Päivi sitter i bilen, på väg till jobbet. Nej, Päivi parkerar inte "en bit bort från jobbet" för att hinna med en morgonpromenad innan jobbet börjar då Päivi lämnar barn till annan skola de flesta mornar och kommer till jobbet nio minuter innan den egna första lektionen börjar - med måndagen som ett lysande undantag.
Päivi är på jobbet - för det mesta i en lektionssal. Rättningstid är strikt rättningstid, inte promenadtid.
Päivi sitter i bilen på väg från jobbet för att hämta barn.
Päivi är hemma med barnen. Ja, jag kan "gå en promenad" i sällskap med tre barn varav två har autism och den ena stannar bokstavligen vart femte steg för att stimma med småstenar. För att stimma med grus. För att stimma med gräs. För att stimma med småstenar. För att stimma med grus. För att stimma med gräs. Den promenaden ser ut så här: gå tre steg, stanna upp, vänta. Gå tre steg, stanna upp, hämta. Gå tre steg, stanna upp dra i en ovillig son. Gå tre steg, stanna upp, vänta. Gå tre steg, stanna upp, förmana. Ur motionssynpunkt är det ungefär lika produktivt som att gå en promenad med en sköldpadda. Vi brukar hinna gå kanske en halv kilometer innan samtliga andra har tröttnat på stimmandet, och vi vänder om och stimmar sakta hemåt.
Päivi lägger barn.
Päivi har förtroendetid och planerar sina lektioner.
Klockan är halv tio, Päivi packar inte en gympapåse för att åka iväg och träna på sal, faktiskt, Päivi går och lägger sig.
Med andra ord - Päivi motionerar inte.
Och det är så klart inte bra. När jag tar upp saken med Jesus påpekar han att en promenad var den enda vardagsmotion han och hans lärjungar fick - de åkte inte heller till sal för att lyfta skrot. Aningen syrligt frågar jag, hur många av hans lärjungar släpade på tre stycken barn med sig på det dagliga promenerandet, varav två med tunga, särskilda behov? "Låt barnen komma till mig" och allt det där..? Det blir tyst. Så där manligt tyst - om jag tiger och tittar ner i den helige skrift så kanske jag slipper svara på den jobbiga frågan - tyst. Men jag tänker inte låta dig slippa undan. Nu SKA vi prata motion! Så kom igen - what have you - om motion i den helige skrift?
Kroppsövningar är nyttiga på sitt sätt, men gudsfruktan är nyttig på alla sätt, med sitt löfte om liv både för denna tiden och den kommande. Detta är ett ord att lita på och värt att ta till sig. (1 Tim 4:8-9)
Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva. Gud har köpt er och priset är betalt. Ära då Gud med er kropp. (1 Kor 6:19-20)
Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det.Var och en som tävlar måste försaka allt – löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas. Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta. (1 Kor 9:24-27)
Jag förstår ju att Paulus använder sig av bilder från gymansion i citatet här ovan för att han visste att alla var förtrogna med den sortens liknelser. Jag tror att skon nog klämmer i att under Paulus era - och under de allra flesta tidigare eran - har motion och vardagsmotion varit så absolut självklart att det är inget man behövt tänka på på det viset vi gör idag: "nu ägnar jag mig åt 30 minuter vardagsmotion här, medan jag ror och jobbar med näten..."
Dock behöver vi idag på något vis hitta tid till detta - även om våra scheman är aldrig så pressade. Tittar jag på mitt veckoschema vet jag att på torsdagar, fredagar och söndagar har jag en möjlighet för en ensam promenad, som jag får företa mig i precis det tempo som passar mig. Jag antar att jag skulle kunna försöka även på lördag - men jag ser för mina inre ögon följande scen:
lördag förmiddag, hemma hos familjen NPF:
Mamman: "Jo, jag tänkte jag skulle gå ut för en halvtimmas stavpromenad..."
6-åringen: JAG VILL OCKSÅ FÖLJA MEEEED!
Mamma: "Men... då blir det ju inte någon stavpromenad för min del... jag tänkte.."
Pappa: "Promenad? Vad trevligt! Vi kan väl alla gå?"
Mamma: "Jo visst, det kan vi så klart, men jag hade tänkt att motionera, inte gå i takt med ett stimmande barn..."
Pappa: "Vaddå stimmande? Ingen skall stimma, vi ska gå alla tillsammans - kom nu barnen!"
Sonen: "Inte gå promenad!"
Dottern, den äldre: "Måste vi?"
Slutresultat: pappan går i rask tempo ett halvkilometer före med ett eller två barn, medan jag försöker få med mig det stimmande exemplaret. En trevlig lördagspromenad för alla inblandade, som varar hela vägen till grinden, innan sonen har sprungit in i diket efter fler stenar att stimma med, skaffat sig illblöta skor som det klafsar om, och det är dags att vända om och vända hem, och sätta tidningspapper i skorna.
Jag KAN envisas. Säga ifrån med stora bokstäver. JAG ska gå en promenad! Nu ÄR det min tur! Men oftast orkar jag inte ta konflikten, och nöjer mig med att det blir 400 meter till grinden i sköldpaddstempo och sen tillbaka, med ett tjutande barn eller två... Men på söndagar, då jag åker till kyrkan, har jag en möjlighet att efter mässan gå en promenad alldeles själv. Där ser man vad nyttigt det är för hela kroppen, med gudsfruktan.
Tre dagar i veckan har jag en möjlighet att gå ut alldeles själv. Och det är väl bättre än ingenting alls?
Så idag - efter att jag hade lämnat barnen till skolan - parkerade jag bilen och gick en halvtimma i Kungsbackaskogen, alldeles själv. Jag hade inte vare sig musik i lurarna eller ljudbok på och med - det var bara jag, någon kvittrande fågel och blå himmel. Och oj vad bra jag mådde efteråt! Dopamin är fina grejer. Och jag inser att behöver det här. Behöver det så desperat.
Jag ska skapa mig nya promenadvanor under den här vårterminen. Jag kan börja med tre promenader i veckan. På torsdag, på fredag och på söndag. Sen kan jag utvärdera, om en månad, cirka.
Paulus säger att våra kroppar är Guds tempel, Guds boningshus, och därför skall vi ära Gud med våra kroppar. Så som jag ser det skapade han oss för promenader i skog och mark, inte för dunka-dunka musik och rytmisk koreografi i en inomhus-lokal med 20 andra människor. Jag tror att vi mår bra av att omge våra öron med lite tystnad. Jag tror att vi mår bra av att promenera i dagsljus, under solen, inte med pannlampa, mitt i natten.
För snart två år sedan tog jag beslutet att ära min Guds tempel genom att göra om min kost. Nu, tre byxstorlekar lättare, är det dags att ta nästa steg i förvaltarskapet. Min Gud säger mig att jag skall existera för evigt i just den här kroppen. Återuppståndelsens ljus är inte enbart till för Kristus - den är till för alla som har låtit hans ljus bosätta sig i oss. Hans återuppståndelse säger oss en hel del om hur det blir för oss sen: kroppen är fortfarande fysisk. Den är igenkännbar. Och den bär på märken från det gamla livet. Vi skall med andra ord ta hand om våra kroppar - med evigheten för ögonen.