Nej. Jag tror, att när det är dags, när min tid är utstämplad, kommer jag snarare fråga mig själv: "älskade jag tillräckligt"? "Hann jag berätta och visa tillräckligt många gånger på tillräckligt många sätt för alla dem som Gud i sin godhet gav mig, att de hade mitt hjärta?" "Förstod X verkligen hur mycket jag älskar, på djupet? Hann jag? Förmedlade jag? Visade jag? Är det helt glasklart i huvudet på X nu, när jag ska gå?"
Den här veckans tema är kärlek. Kärlekens väg. De första kristna kallade sig själva för följare eller vandrare av Vägen. Via Sacra, kristendomens heliga pilgrimsvandring, är en vandring i kärlek. Vår Gud är en upp över öronen förälskad Gud.
Den förälskade själen önskar i första hand ge. Objektet för förälskelsen blir överöst med gåvor av alla de slag; tid, uppmärksamhet, rosor, böcker, god mat, omtanke, omsorg, lyssnade öron, you name it, he's got it.
En del gäster har redan börjat vandra. Vi har alla varit på bröllop, men nu talar vi Westminster. Konungasonen skall gifta sig. Alla kommer att vara där, heter det. Hur ofta blir vi bjudna på kungliga bröllop egentligen?
En del tokstollar har tydligen tackat nej. Kan du tänka dig? Någon tyckte att det var viktigare att testa vad den nya bilen går för, och någon annan hade precis köpt sig en ny lägenhet och ville gå och kika på den. Någon tredje hade precis levlat på fallande tetrisklossar och kunde absolut inte slita sig från vilken skärm det nu var. Och en del skeptiker skrynklade ihop inbjudan och körde ner den i toaletten, övertygade om att det bara var bluff och lurendrejeri. Kanske ett sånt där Nigeria-mejl, fast i kuvert-format då. "Bjuden på Kungabröllop." Jomenvisst. Händer varje dag.
Guds förälskelse talar, och har talat, sitt tydliga språk i årtusenden:
Himlarna utropar Guds ära
himlavalvet berättar om hans verk
Dagen förmedlar dem till dagen,
natten förkunnar för natten
Det är inte tal eller ord,
inte någon röst som kan höras med örat
Ändå ekar det överallt,
över jordens krets till havens horisont.
Där har han gjort för solen en boning,
och solen stiger fram som en brudgum från sitt bröllopstält,
som en hjälte som fylld av jubel springer sin bana fram (Ps 19:2-6)
Och på detta svarar vi med att vända uppmärksamheten mot skärmar och fallande tetrisklossar?? Vad var det för symptom Jesus gav fenomenet? Förstockade hjärtan?
Under tiden, på via sacra:
Herrens lag är fullkomlig
den vederkvicker sinnet
Herrens råd är pålitliga,
de gör den oerfarne vis.
Herrens påbud är rätta,
de skänker hjärtat glädje
Herrens befallningar är klara,
de öppnar upp mina ögon
De leder mig, din tjänare,
att följa dem ger rikligt med lön (Ps 19:8-9, 12)
Ett vederkvickt sinne, visdom, ett glatt hjärta och öppna, klara ögon.
När vi ligger på vår dödsbädd tror jag inte att vi kommer att vara särskilt nöjda om vi valde att döva våra hjärtan till ett "jomen-det-är-okej"-liv. Vid det laget tänker vi på den där gången då vi valde att inte åka till kattfotens katthem för att rädda en till, fast våra hjärtan sjöng. Om det var rätt val att säga nej till det där jobbet, huset, graviditeten eller hundvalpen. Vi undrar om vi verkligen har förälskat oss huvudstupa ofta nog, helt enkelt om vi är mätta på att känna.
Vid det laget är det via sacra i hela sin skönhet som leende spökar för oss, en gång till.
"Jamen jag levlade i alla fall i tetris rätt så ofta".
Att välja kärleken är att välja livet.