Vad är vänskap? Är det inte ett givande och tagande? Ungefär 50-50? Är det inte så att en sann vän umgås med dig för att hen anser att du är en intressant person? En sann vän vill veta mer om dig, vill veta vad som händer och sker i ditt liv just för att du är intressant och rolig att umgås med. En sann vän tar egna initiativ till ett ömsesidigt umgåsande. Precis som du själv gör: du hör av dig för att du bryr dig och vill veta vad som händer i vännens liv. Men när du har frågat: "hur är det" och ställt en del följdfrågor, handen på hjärtat, förväntar du dig inte då att vännen skall komma med en motfråga: "och du då"? "Hur är det med dig"? Vänskap går helt enkelt ut på ett ömsesidigt intresse.
Har du någonsin tänkt på att Jesus kallar sina lärjungar för vänner strax innan han skall bli arresterad? Strax innan Getsemane, hans mörkaste stund på jorden, säger han detta till sina lärjungar:
Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. (Joh 15:15)
Vad säger Jesus här?
1. Han kallar sina lärjungar för "vänner". Inte slavar eller betjänter.
2. Han kallar dem för vänner därför att han har anförtrott sig till dem, han har "låtit dem veta allt".
1. När vi behöver.
2. För att prata om oss själva.
3. För att vi vill ha en lösning på ett problem.
4. För att klaga och grumsa.
Kul vänskap.
Kära vänner; sanningen är den, att när det gäller mänsklig vänskap skulle vi inte acceptera den där sortens ensidighet från "vår vän", inte för en nanosekund. Så klart att alla har perioder då de mår dåligt och behöver verkligen få vara helt och hållet ego, men kom igen, om det alltid såg ut så här - du är "the go to guy" - hur länge skulle du stanna i det förhållandet? Hur intresserad skulle du vara? Hur noga skulle du lyssna? Hur helhjärtat skulle du engagera dig i förhållandet? Här kommer en ledtråd till:
Närma er Gud, och han skall närma sig er. (Jak 4:8)
"Men jag närmar mig ju Gud! Jag ber till Honom varje dag och ber Honom fixa alla mina problem och hjälpa mig med allt det som är fel i mitt liv! Jag märker inte att han närmar sig mig oavsett hur mycket jag söker Honom!"
- Hm, nej... som Guds avbild kanske våra egna reaktioner kan ge oss en ledtråd till hur det här är meningen att funka... du ser att du har fått ett sms och du ser att det är från den där vännen som bara vill ha. Din tid. Dina råd. Din hjälp. Hur ivrig är du med att öppna och läsa? Eller får sms:et sitta där tills du till slut suckande tar dig tiden att läsa vad det kan tänkas vara den här gången?
"God morgon, Jesus".
"Vad skulle du vilja prata om idag, Jesus?"
"Tack, Jesus, jag uppskattar verkligen..."
"Vad fint det blev med himlen imorse, Jesus. Jag gillade verkligen färgerna och molnen i kombination, det var så snyggt med alla nyanserna, jag blev verkligen inspirerad, tack!"
Ytterligare en tanke att ha i huvudet är, att påfågel-vänskap är djupt sårande. Påfågel-vänskap gör ont, på riktigt. Gud är fullständigt kapabel till att ha ont. Det har Jesus visat oss en gång för alla, genom att ta på sig människovarandet, head on, fullt ut, med kors och allt.
Vem vill du vara? Vem är du okej med att vara, i relation till Jesus? En rolig påfågel som sprider ut sin fjäderdräkt för att få Hans Uppmärksamhet, vars enda agenda är självet, jaget, jag, mig, mitt, eller en äkta person som faktiskt vill lära känna Honom som har gett oss allt?
Food for thought.