den nya bloggen återfinns på adressen https://ikristitjanst.weebly.com/ . Väl mött, mer specifikt "på fältet".
Hej alla,
den nya bloggen återfinns på adressen https://ikristitjanst.weebly.com/ . Väl mött, mer specifikt "på fältet".
0 Comments
På sistone har Gud haft mig att läsa om fruktträd. Närmare bestämt Jesu liknelser om fruktträd. I Lukasevangeliet tar Jesus upp tre olika slags fruktträd: vi har trädet som bär dålig frukt. Sedan har vi trädet som bär bra frukt. Och slutligen trädet som inte bär någon frukt alls. Ett säkert tecken på ifall vi verkligen går med Honom är ifall vi bär bra frukt. Om jag har förstått någonting om någonting så handlar inte detta bara om att "sköta sig" på jobbet och vara en trevlig prick i största allmänhet, utan att bära frukt för Konungen Jesus, och hans kungarike. Ibland är det riktigt intressant att lyssna på genomgångar av bibelverser som är så genombekanta att man tror att det är rimligen inte kan finnas något mer att upptäcka. Förutsättningen för att bära bra frukt är ju att man går med Jesus. Man kan inte jobba för hans kungarike eller bära frukt för den med mindre än att man har blivit inympad i hans olivträd, eller utan att ha Hans Far som trädgårdsmästare: Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt. (Joh 15:1-5) Alltså: förutsättningen för att bära frukt, för att nu inte tala om att bära rikligt med frukt är att man blir kvar i Kristus. Detta, att tacka ja till Honom och hans inbjudan, är dock bara början på resan: Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den. (Matt 7:13-14) Att tacka ja till Kristus och hans ljus är att gå in genom den trånga porten. SEDAN, efter att man har passerat porten kommer en smal väg, och vandringen längs den smala vägen. Att bara gå igenom porten och sedan bli sittande där leder ingenvart. "Inte alla som säger Herre, Herre, till mig, utan de som gör min faders vilja". Att gå igenom den trånga porten. Tittar man på grundgrekiskan är ordet "trång" "stenos" och roten till ordet är histemi, vilket i sin tur betyder stabil, att stå fast, att grunda något, att vara av bra kvalitet, att inte tveka, att stå stabilt. Det ger en bild av att välja den starka, stabila porten, den ordentligt grundmurade porten. Den är smal, men den är stabil, fast och trovärdig. Enligt grekiskan är den vida porten enkel att se och enkel att hitta, men så fort du går igenom den börjar den omforma dig, influera dig, färga av sig på dig. Den här porten kräver ingen ansträngning, vägen som följer bjuder inte på några större svårigheter, ingen disciplin eller några uppoffringar. Det är lätt att färdas längs den. Här finns inga vägräcken som omger den resande, resandet är ett mållöst runtomkring-vandrande. Här finns vare sig syfte eller hopp. Låter som Liseberg, tycker jag. Den ena attraktionen efter den andra erbjuds i en aldrig sinande ström av egen-nytta och tillfredsställelse. Tillbaka till fruktträden. Att tacka ja till Jesus, be bönen där man bjuder in Honom i sitt liv och sedan fortsätta glatt leva exakt samma liv som innan är som att säga till en gäst "kom gärna in" men sedan hålla dörren låst. Man bokar in ett besök av en hantverkare, och sedan när han står där och knackar på dörren bestämmer man sig för att ligga kvar i sängen. För det är ju bara jobbigt att behöva stiga upp, gå till dörren, låsa upp den och sedan ha hantverkaren i huset. Han kommer ju låta en massa, och sprida sina grejer överallt, och ändra och härja och ha sig. Och förresten är det ju lite osäkert ifall någon faktiskt knackade på dörren. Det kanske inte var någon där? När sedan vännerna kommer på besök förundras de över att handfatet i gästrummet läcker fortfarande, men då är det ju bara glatt svara "jag har bjudit hit en hantverkare. Det gjorde jag redan för en vecka sedan. Det där med läckan kommer säkert snart att fixa sig." Nja. Inte med mindre än att hantverkaren släpps in i huset. Och det är precis här som så mycket av den västerländska välfärdskulturens kristenhet ligger kvar i sängen med sin sovmorgon. Jag hörde precis en briljant predikant som heter Paul Washer i ämnet, detta är vad han har att säga: "Om du beter dig exakt likadant som alla andra i den sekulära världen, pratar som den sekulära världen, njuter för fullt av den sekulära världen och Jesus är något som du sysslar med vid sidan om, på söndagar eller i ungdomsgruppen, då är det stor risk att det där med att bjuda in Jesus var en bön du läste en gång, men så var det inte mer med det. Kristen är du inte." Ouch. Hårda ord. Vad han alltså säger är, att detta med att vandra längs den smala vägen är något som kommer att synas i den kristnas liv, och det kommer att synas i omvärlden också. Det kommer att bära frukt genom att preferenserna, saker och ting som man njuter av, livsstilen och livsfilosofin förändras, och i takt med att den gör det, börjar den kristna att bära frukt i Kristi trädgård. Det uppstår en hunger efter mer Kristus, istället för mer omvärld. Det uppstår en längtan efter mer Kristus, istället för mer av den sekulära världens njutningar. En metamorfos har börjat, och den kommer att fortsätta. I dagens bibeltext står Jesus på ett berg, och i djup bön omvandlas han: Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. (Luk 9:28) Jesus förändring är ingen hemlig, inre hjärtats metamorfos. Den syns utåt. Omvärlden kan se hur han förändras. Jesu förberedelser inför den här förvandlingen tycker jag är också något att notera: Han går upp på ett berg. Han separerar sig från vardagens sus och dus, han bemödar sig att ta sig till en avskild plats. Att klättra upp på ett berg är något som tar tid. Vägen som leder upp till berget måste ju på något vis följa bergsryggen, alltså är den med största sannolikhet smal, och där kan nog finnas en hel del stenar, som den resande kan snava på. Jag föreställer mig att där kan också finnas partier som kräver stor koncentration, och kanske en del uppoffringar av den som vandrar; det går inte att ta sig upp med en åsna eller bli uppburen i bärstol. Det är de egna fötterna som är arbetsverktyget, som bär den resande till bergstoppen. Jag har förstått att de judiska rabbinerna ofta undervisade genom att demonstrera. Så gör Jesus, när han under den sista måltiden tvättar sina lärjungars fötter, helt konkret, och sedan frågar dem den retoriska frågan: "förstår ni vad jag nyss gjorde med er?" Först följer alltså en handgriplig demonstration, sedan diskuteras det upplevda i teorin. Jag föreställer mig att Jesus har valt ut platsen för sin transformation mycket noga; det är inte slumpen att han väljer att visa sig sådan som han verkligen är (jämför uppenbarelseboken 1:14) efter en långsam och mödosam klättring upp på ett berg. Det är som om Jesus ville säga till både sina dåvarande och nuvarande lärjungar: "Om ni vill lära känna mig mycket intimt, sådan som jag faktiskt är, måste ni först separera er från omvärlden, ni måste bemöda er att följa mig nära, titta noga hur jag går och sedan gå exakt där jag går, ni kommer att gå långsamt, och ibland kommer ni att snubbla och snava, sedan resa på er, och fortsätta följa mig. Och det är först när ni kommer till målet, till toppen av berget, som ni kommer att se mig, verkligen se mig, sådan som jag faktiskt är." Vilken lektion! Läraren i mig blir inspirerad och imponerad. Vilken lektion! Vilket budskap! Och någonstans här längs vägen, är det meningen att vi skall bära frukt. Att vi skall bli Guds akacieträd, som erbjuder skugga från middagshettan, läkedom för de sårade, mat för de hungriga. Var växer akacieträd, i det bibliska landet? I öknen. Där de behövs allra mest. Tänk dig en smal, stenig väg, antagligen rätt så farlig. Den resande kan se den, även om hen nu inte har klivit igenom porten än. Varför i fridens dar skulle en okänd resande välja porten, som leder till en smal, stenig, uppbrant och antagligen livsfarlig väg? Varför? Men tänk dig nu samma smala steniga väg, precis lika farlig som innan. Men längs den, då och då, hela vägen upp till toppen, växer det fruktträd. Rätt så fantastiska sådana. Det kanske är åsynen av dessa fruktträd som kan få resenären, som tvekar mellan de olika portarna och de olika vägarna att till slut fatta rätt beslut, att gå igenom den trånga, stabila porten, och välja den smala, steniga bergsklättringen? Andra har ju tydligen gått här. Till och med såpas ofta, att de har valt att plantera träd längs vägen, som kräver en viss ansning och kultivering. Träd, som bär frukt. Vad finns där uppe på toppen? Kan det finnas en överraskning där uppe, av rätt så underbara mått? Guds fruktträd omvandlar den steniga bergsklättringen till en klättring i skog och mark. Inte mindre brant, inte mindre stenig. Men med vila och skugga som erbjuds längs vägen. Veckans text blev en historielektion, och den ligger under allmän apologetik/lärjungar.
Sommarlovsledig som jag är, har jag tid att upptäcka nya saker på nätet: det senaste som jag har hittat är en mycket intressant webbsida som heter "Ambassadors of Christ". På den här sidan finns både bibelstudieverktyg, men även väldigt matnyttiga videos, som går igenom både biblisk typologi, profetior och även ren apologetik. Jag rekommenderar dessa videos varmt. Att vara ambassadör innebär ju att man representerar någon eller något. Vanligen ett land. För att kunna representera, måste ambassadören själv befinna sig utomlands. Och det är mycket det som dagens bloggpost skall handla om; vad det innebär för den kristne att "vara utomlands" och hur vi på bästa sätt kan tänka kring vårt "representerande". Jesus Kungarike är alltså det som bibeln ofta kallar "himmelriket". Ofta har detta rike representerats som det fysiska "himmel" vi har ovanför oss, och länge föreställde sig folk att Gud fanns där uppe, nånstans bland molnen. Tjocka pojkänglar svävar runt honom med hopplöst små vingar, och när vi väl kommer dit följer obligatoriska studier i harpospel. Det är förvånande hur många som fortfarande föreställer sig "himmelriket" så. Men vi kan faktiskt få rätt så många vinkar från Jesus själv om vad detta kan vara för en annan dimension: Allra först tycker jag att vi bör uppmärksamma Jesus egen verksamhet under de 40 dagar efter hans återuppståndelse, då han verkar komma och gå fritt som han önskar, mellan vår dimension och denna andra: observera, att han kommer därifrån med en faktisk fysisk form. I Lukasevangeliet ställer han sig och äter grillad fisk inför de förskräckta lärjungarna, bara för att riktigt övertyga dem om att han verkligen inte är vare sig vålnad eller spöke. Han kommer och går, obekymrad över låsta dörrar, ena stunden här, andra stunden... där? I den andra dimensionen. Jag kan inte riktigt föreställa mig att han antar en fysisk form enbart när han skall "hit" till oss, utan jag föreställer mig att han har sin fysiska form hela tiden. Inte bara tar han med sig sin fysiska kropp till den där andra dimensionen, det verkar gå bra att ta med sig kläder dit. Och grillad fisk, som mat i magen. Djur finns där också. Jesus skall komma ridande tillbaka på en vit häst, visst var det så? Observera, att där också skall finnas änglar, som även de verkar märkligt fysiska; de uppenbarar sig med kläder på kroppen, det går bra att bjuda in dem till hemmet, till och med att bjuda dem på mat och dryck. Hur skall vi annars förstå verksamheten i Mamers Lund, i första Moseboks artonde kapitel, då patriarken Abraham lyckas bjuda "tre änglar" på faktisk gödkalv och faktisk bröd, eller vad sägs om första Mosebok kapitel sex, där "Guds söner" blir förtjusta i jordiska kvinnor och gör dem gravida? Eller kommentaren i Hebreérbrevet om att vi alltid skall visa gästvänlighet för främlingar, då vi kan råka ta in änglar, utan att veta om det? "Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det." (Heb 13:2) Och sist men inte minst har vi de förskräckliga våldsverkarna i Sodom, som krävde få ut Lots besökare - de manliga änglarna - för att ha sex med dem: På kvällen kom de två änglarna fram till Sodom. Lot satt vid stadsporten, och när han såg dem reste han sig och gick fram till dem och föll ner och hälsade med ansiktet mot marken. ”Jag är er tjänare”, sade han. ”Ta in hos mig över natten, så får ni tvätta av era fötter, sedan kan ni fortsätta er färd i morgon bitti.” De svarade: ”Nej, vi övernattar här ute.” Men han bad dem så enträget att de till sist följde med honom hem. Där lagade han en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. Men innan de hade gått till sängs kom männen i staden, männen i Sodom, och omringade huset, både unga och gamla, alla utan undantag. De ropade till Lot: ”Var är männen som kom till dig i kväll? Skicka ut dem till oss, vi skall ligga med dem.” (1 Mos 19:1-5) Vad jag försöker säga med allt det här är, att det verkar för mig som om den där andra dimensionen inte alls är särskilt eterisk; det låter inte som något ställe där enbart själar flyter omkring i vita lucialinnen, det låter faktiskt som en parallell, märkligt fysisk verklighet, som angränsar till vår egen. Hur representerar man ett ställe där man själv aldrig varit? Jag tycker att Judarna som folk fungerar här som utmärkta vägvisare; mellan åren 70 AD och 1948 AD hade de inget eget land. Inget stycke jord som de kunde kalla sitt eget. Generation efter generation av judar föddes och dog utan att någonsin satt sin fot i det egna landet. Ändå försvann inte judarna, som folkslag. Vad det alltså handlar om, är att representera kulturen. Det är den himmelska kulturen som den kristna förväntas representera, som Kristi ambassadör. Det är Kristus undervisning som ambassadören skall spegla till sin omvärld. Detta är den inre metanoian, omvändelsen, som Kristus ropar oss till. Att möta Kristus är att möta sitt eget hjärta. Att möta Honom är att möta all sin längtan, den som ropat sig hes tills ingen lyssnar, och i Honom, äntligen möta ett "ja". "Ja, du gör rätt som längtar. Ja, det finns något annat, något mer, som du är skapad för, och ja, du har rätt i att det inte går att stilla den längtan med den här världen; inte dess skönhet, som är en avspegling, inte dess smaker, som inte mättar mer än för stunden, inte dess dofter, som försvinner och dör lika fort som de uppstår, inte med något eller någon som kommer från här och nu kan du stilla din längtan." Botemedlet är det enkla, självklara, svåra: att ge bort. Ge bort hjärtat till hans väntande händer, förlora det, kasta det ifrån sig, skapa ett tomt rum. Han kommer att fylla det. Och sedan börjar det. Äventyret, resandet, ambassadörskapet. Har ni tänkt på en annan sak? När Kristus andra kommande är ett faktum, och han börjar sin tusenårs-regering är det meningen att de kristna lärjungarna skall regera tillsammans med honom. Hitintills har jag hört detta porträtterat som om vi alla får oss tilldelade våra egna riken, i vilka vi arbetar som ett slags under-regenter under stor-konungen. Men jag får inte ihop det..! Vi är ju så många. Under århundradens lopp har myriader med kristna gått bort, och om alla dessa återuppstår och skall regera tillsammans med Kristus Konungen, då blir det ju... ja, vad blir det? Det blir ett omtänk. Där dör dessa monstruöst stora "länder" såsom vi förstår dem idag, tror jag. Om alla kristna som verkligen har trott i sitt hjärta och med sin mun bekänt skall ges någon slags med-regerandeskap, då kan jag inte se något annat än att vi måste börja se det lilla som det stora. Att vi verkligen är planterade i små ursprungs-samhällen, att vårt resande och regerande begränsas av hur fort och långt våra fötter orka bära oss, och då är kanske mitt "regerande" begränsat till en liten, men underbart vacker trädgård, där jag som vårfru-träd tjänar det som växer omedelbart omkring mig. Det som är här och nära, nu. I denna, kanske inte alltför avlägsna framtid, måste vi människor äntligen sluta upp med att erövra hela världen, sluta upp med att mäta "framgång" i termer av "hur många likes", "hur många besökare" "hur många människor som känner till just underbara fantastiska mig" och helt enkelt lära oss det stillsamma, anonyma tjänandet. Den, där vi inte blåser i basuner varje gång vi gör något, utan tjänar vår Kristus i anonymitet och otackad hemlighet, fullt medvetna om att Han Ser och Han Vet. Att tjäna det som är omedelbart nära, och våga lita på att någon annan tar hand om det som ligger tio kilometer längre bort. Små, små riken. Gud planterade Adam och Eva i en trädgård. Det kristna tjänandet, amassadörskapet, måste börja gå ut på vad jag kan åstadkomma i min omedelbara närhet, inte hur stor, känd, rik, och "lyckad" jag kan tänkas bli i den sekulära världens termer. Metanoia. Metanoia. Jesus talar om oss som lampor, som lyser upp rum. Inte som solar, som lyser upp hela planeter. Ett rum. En lampa. Välkändhet. Intimitet. Låt amabassadörskapet börja med att varje kristen lärjunge tänker, att de, som han eller hon representerar bland och hos skall känna amabassadören intimt väl. Amabassadören är inte ett anonymt ansikte, ett namn där ute och borta någonstans, såsom det så ofta är med våra sekulära ambassadörer. Vi känner dem inte. Inte personligen. De som jobbar där ute med att representera "Sverige" är för oss okända främlingar. Det Kristna ambassadörskapet måste våga vara annorlunda. Paulus startade små husförsamlingar, som han sedan ivrigt skrev brev till. Vi måste våga vända våra blickar från det stora mot det lilla. Det som finns finns just här, just nu. Jag. Här. Nu. För Dig. "Hycklare":En hycklare eller hypokrit predikar om en särskild tro, religion eller livsstil, utan att själv följa eller tro på det personen själv förespråkar. ὑποκριτής, (hypokrithes); 1. one who answers, an interpreter (Plato, Lucian). 2. an actor, stage-player (Aristophanes, Xenophon, Plato, Aelian, Herodian). 3. in Biblical Greek, a dissembler, pretender, hypocrite En skådespelare. Någon som spelar ett spel. Någon som låtsas. I dagens bibeltext tar Jesus till väldigt starka ord och bilder. Det är viktigt för honom att vi förstår. Det handlar om domen, och ifall vi verkligen har rättigheten att döma andra. Om vi nu själva misslyckas hela tiden, om vi själva mest snubblar fram på vägen, om vi nu alls är på den, vilka är vi då att tala om för någon annan hur de bäst lyckas med att följa vägen? Det är så jag vanligtvis brukar förstå texten. Men nu när jag har tittat lite närmare på just ordet "hypokrithes" som Jesus använder sig av i den här liknelsen, börjar texten leva ett annat liv i mina öron. En person som tror sig följa vägen, men som begår misstag, snubblar och faller av vägen titt som tätt är så klart en dålig guide. Den som tror att han läser kartan rätt men som i själva verket hållet den upp och ner kommer ju inte att lyckas i sin guideroll. Ett sådant drumlande kan vi nog alla göra oss skyldiga till, av och till. Men det är inte en sådan person Jesus beskriver. Jesus beskriver en skådespelare. Någon som spelar teater, som spelar en roll, vet ju alldeles utmärkt väl om att han inte är "äkta vara". En sådan person gör inga försök att "följa vägen" utan står bara och låtsas. Och en sådan person är så klart inte särskilt intresserad av att leda andra rätt heller. Den första drummeln, han vill gärna försöka, och han tror på allvar att han faktiskt har något att ge till sin bror. Den här typen, skådisen, låtsas-vandraren, han är inte alls inne på att hjälpa. Hans främsta uppgift är ju att stå på scenen och höras och synas. Sak samma hur många flisor brodern har i ögat, det är ointressant. Det intressanta är imagen. Hur man framstår i andras ögon. Det finns en annan aspekt här, som också är intressant, och det är den ständiga självförbättringen, växandet, mognandet, som, enligt Jesus, måste ligga först på vår agenda. Att hjälpa vår broder är många gånger att först hjälpa oss själva. Jag kan inte hjälpa dig upp ur diket om jag själv ligger raklång där. Jag kan inte ösa ur min egen tomhet. Alla som någonsin har flugit flygplan vet, att i en krissituation är det meningen att den vuxne skall först ta på sig sin egen andningsmask innan hon böjer sig ner för att hjälpa barnet. Inte tvärtom. En avsvimmad vuxen är inte barnet till någon hjälp. Många gånger har jag funderat över om Adam och Eva där i sitt paradis hade förmågan att veta vad lögn var för något. De möter en varelse som vill locka dem att göra tvärtom mot hur Gud önskar att de skall göra. Rent erfarenhetsmässigt blir det svårt för dem att döma ormen som en "lögnare" eller ens tvivla på hans avsikter, om de nu inte har några erfarenheter av lögn och svek. Det kanske vara game-match-set för deras del samma sekund som Eva började lyssna på ormen. Men vi är minsann annorlunda. Vi ser flisan i broderns öga, för rent erfarenhetsmässigt vet vi alldeles utmärkt väl om, vad den där flisan är för något, och vad det handlar om. Vi har ju själva varit där, komplett med flisor och allt. Och eftersom vi vet, korrigerar vi så gärna alla andra. Med andra ord: samma sekund som vi känner igen broderns misstag och synd, och dömer brodern som en syndare, står vi där och erkänner vår egen skuld. Och för att kunna hjälpa vår bror, som nu har en flisa i ögat, måste vi själv först äga kunskapen om hur man tar bort flisor ur ögat. Vi måste kunna "se klart". "Hjälp dig själv först", säger Jesus, "sedan har du kunskapen och styrkan att kunna hjälpa andra". "En lärjunge är inte förmer än sin mästare, men när han är fullärd, är han som sin mästare". (Luk 6:40) Jesus uppmanar oss att bli fullärda, och sedan gå och ösa ur våra goda förråd. Det är då vi "ser klart". En annan intressant sak är detta med hur vi skall gå till väga, för att bli fullärda. Jesus väljer ytterligare ett starkt ord när han säger "ta först bort" bjälken i ditt eget öga. Engelskan säger "cast out" och detta är en översättning av grekiskans "ekballo". Samma uttryck som används när Jesus kastar ut och driver ut onda andar. Även utan den starka hänvisningen till våld, betyder det här verbet att man drar eller kastar ut något "med en styrka som inte går att motstå". Att driva det onda bort från sig själv är alltså något som skall ske med yttersta styrka, med all ens kraft och beslutsamhet. Den här liknelsen har alltså samma undertoner, som den om skatten i åkern: bonden som hittar en skatt i åkern glädjer sig; han går och säljer allt han har för att kunna köpa åkern. Att satsa allt. Att offra allt. Springa loppet med bara guldmedaljen i åtanke. Att anstränga sig till sitt yttersta, för att rubba den bärande ( ! ) bjälken som bär upp hela syndens husbygge. Att hastigt, nästan med avsky, kasta ifrån sig något. Det är den typen av handlingar Jesus beskriver, när han vill ha oss till att rensa framför egen dörr först, innan vi stövlar in med smutsiga skor hos någon annan. "Du skall vara fullkomligen absorberad av ditt inre rensningsarbete. Du skall ge detta projekt allt du har. Du skall vara så fokuserad på att vinna loppet, hitta skatten, rensa huset, bygga väl, att du helt enkelt inte hinner se och begrunda andras fel och brister, än mindre döma dem. Du är, bokstavligen, blind för dem." Det kanske inte är slumpen, att direkt efter den här liknelsen kommer den om trädet, som bär antingen bra eller dålig frukt, hur vi som människor bär fram saker från antingen våra goda förråd eller också ur vår hjärtas ondska. Bygg väl. Bygg huset på berggrunden. Sedan kan du ösa ur dina goda förråd till andras välsignelse. Och människorna skall möta dina goda handlingar ur sin egen överflödande godhet. Ögat är kroppens lampa, säger Jesus vid ett annat tillfälle. Om nu ögat är förblindat av en bärande bjälke, som bär upp alla våra egna synder, hur skall vi då se klart för att hjälpa vår bror? Det är alltså oerhört viktigt med vårt eget inre rensningsarbete, detta metanoia, den förnyelse av anden, som Jesus ständigt kallar oss till. Vad jag kan se kallar han oss till en livsstil där vi verkligen satsar allt. Några skådespelare har han inget intresse av. "Inte alla som säger "Herre, Herre", till mig, utan de som gör min himmelske Faders vilja." |
Viktigt:Om du önskar att använda dig av mitt material, ange källan. Tack. Archives
July 2020
Categories
|