Att vara ambassadör innebär ju att man representerar någon eller något. Vanligen ett land. För att kunna representera, måste ambassadören själv befinna sig utomlands. Och det är mycket det som dagens bloggpost skall handla om; vad det innebär för den kristne att "vara utomlands" och hur vi på bästa sätt kan tänka kring vårt "representerande".
Allra först tycker jag att vi bör uppmärksamma Jesus egen verksamhet under de 40 dagar efter hans återuppståndelse, då han verkar komma och gå fritt som han önskar, mellan vår dimension och denna andra: observera, att han kommer därifrån med en faktisk fysisk form. I Lukasevangeliet ställer han sig och äter grillad fisk inför de förskräckta lärjungarna, bara för att riktigt övertyga dem om att han verkligen inte är vare sig vålnad eller spöke. Han kommer och går, obekymrad över låsta dörrar, ena stunden här, andra stunden... där? I den andra dimensionen. Jag kan inte riktigt föreställa mig att han antar en fysisk form enbart när han skall "hit" till oss, utan jag föreställer mig att han har sin fysiska form hela tiden. Inte bara tar han med sig sin fysiska kropp till den där andra dimensionen, det verkar gå bra att ta med sig kläder dit. Och grillad fisk, som mat i magen. Djur finns där också. Jesus skall komma ridande tillbaka på en vit häst, visst var det så?
Observera, att där också skall finnas änglar, som även de verkar märkligt fysiska; de uppenbarar sig med kläder på kroppen, det går bra att bjuda in dem till hemmet, till och med att bjuda dem på mat och dryck. Hur skall vi annars förstå verksamheten i Mamers Lund, i första Moseboks artonde kapitel, då patriarken Abraham lyckas bjuda "tre änglar" på faktisk gödkalv och faktisk bröd, eller vad sägs om första Mosebok kapitel sex, där "Guds söner" blir förtjusta i jordiska kvinnor och gör dem gravida? Eller kommentaren i Hebreérbrevet om att vi alltid skall visa gästvänlighet för främlingar, då vi kan råka ta in änglar, utan att veta om det?
"Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det." (Heb 13:2)
Och sist men inte minst har vi de förskräckliga våldsverkarna i Sodom, som krävde få ut Lots besökare - de manliga änglarna - för att ha sex med dem:
På kvällen kom de två änglarna fram till Sodom. Lot satt vid stadsporten, och när han såg dem reste han sig och gick fram till dem och föll ner och hälsade med ansiktet mot marken. ”Jag är er tjänare”, sade han. ”Ta in hos mig över natten, så får ni tvätta av era fötter, sedan kan ni fortsätta er färd i morgon bitti.” De svarade: ”Nej, vi övernattar här ute.” Men han bad dem så enträget att de till sist följde med honom hem. Där lagade han en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. Men innan de hade gått till sängs kom männen i staden, männen i Sodom, och omringade huset, både unga och gamla, alla utan undantag. De ropade till Lot: ”Var är männen som kom till dig i kväll? Skicka ut dem till oss, vi skall ligga med dem.” (1 Mos 19:1-5)
Vad jag försöker säga med allt det här är, att det verkar för mig som om den där andra dimensionen inte alls är särskilt eterisk; det låter inte som något ställe där enbart själar flyter omkring i vita lucialinnen, det låter faktiskt som en parallell, märkligt fysisk verklighet, som angränsar till vår egen.
Botemedlet är det enkla, självklara, svåra: att ge bort. Ge bort hjärtat till hans väntande händer, förlora det, kasta det ifrån sig, skapa ett tomt rum. Han kommer att fylla det. Och sedan börjar det. Äventyret, resandet, ambassadörskapet.
Har ni tänkt på en annan sak? När Kristus andra kommande är ett faktum, och han börjar sin tusenårs-regering är det meningen att de kristna lärjungarna skall regera tillsammans med honom. Hitintills har jag hört detta porträtterat som om vi alla får oss tilldelade våra egna riken, i vilka vi arbetar som ett slags under-regenter under stor-konungen. Men jag får inte ihop det..! Vi är ju så många. Under århundradens lopp har myriader med kristna gått bort, och om alla dessa återuppstår och skall regera tillsammans med Kristus Konungen, då blir det ju... ja, vad blir det? Det blir ett omtänk. Där dör dessa monstruöst stora "länder" såsom vi förstår dem idag, tror jag. Om alla kristna som verkligen har trott i sitt hjärta och med sin mun bekänt skall ges någon slags med-regerandeskap, då kan jag inte se något annat än att vi måste börja se det lilla som det stora. Att vi verkligen är planterade i små ursprungs-samhällen, att vårt resande och regerande begränsas av hur fort och långt våra fötter orka bära oss, och då är kanske mitt "regerande" begränsat till en liten, men underbart vacker trädgård, där jag som vårfru-träd tjänar det som växer omedelbart omkring mig. Det som är här och nära, nu.
I denna, kanske inte alltför avlägsna framtid, måste vi människor äntligen sluta upp med att erövra hela världen, sluta upp med att mäta "framgång" i termer av "hur många likes", "hur många besökare" "hur många människor som känner till just underbara fantastiska mig" och helt enkelt lära oss det stillsamma, anonyma tjänandet. Den, där vi inte blåser i basuner varje gång vi gör något, utan tjänar vår Kristus i anonymitet och otackad hemlighet, fullt medvetna om att Han Ser och Han Vet.
Att tjäna det som är omedelbart nära, och våga lita på att någon annan tar hand om det som ligger tio kilometer längre bort. Små, små riken. Gud planterade Adam och Eva i en trädgård. Det kristna tjänandet, amassadörskapet, måste börja gå ut på vad jag kan åstadkomma i min omedelbara närhet, inte hur stor, känd, rik, och "lyckad" jag kan tänkas bli i den sekulära världens termer. Metanoia. Metanoia. Jesus talar om oss som lampor, som lyser upp rum. Inte som solar, som lyser upp hela planeter. Ett rum. En lampa. Välkändhet. Intimitet.
Låt amabassadörskapet börja med att varje kristen lärjunge tänker, att de, som han eller hon representerar bland och hos skall känna amabassadören intimt väl. Amabassadören är inte ett anonymt ansikte, ett namn där ute och borta någonstans, såsom det så ofta är med våra sekulära ambassadörer. Vi känner dem inte. Inte personligen. De som jobbar där ute med att representera "Sverige" är för oss okända främlingar.
Det Kristna ambassadörskapet måste våga vara annorlunda. Paulus startade små husförsamlingar, som han sedan ivrigt skrev brev till. Vi måste våga vända våra blickar från det stora mot det lilla. Det som finns finns just här, just nu.
Jag. Här. Nu. För Dig.