Hela tiden får jag höra detta; hur du var den perfekta människan, hur du levde ett perfekt, syndfritt liv och hur du – tack vare ditt syndfria leverne – kunde befria mig och alla andra från våra synder, i vilka vi vältrar oss, lika njutningsfullt som svinen i sin stia.
Min Gud vad jag önskar slita håret ur skalpen och skrika högt – hur är det ens möjligt att de som beskriver dig så inte ser det texterna placerar mitt framför näsan på oss?! Varför vill det inte se? Är det verkligen så viktigt att placera en törnekrona till på dig – bar du inte tillräckliga mängder grymhet redan som det var?
En törnekrona till på dig. En till tvärbjälke på mina axlar. I sanning en börda som vem som helst snubblar under redan från första steget. Du, min Sar-Shalom, hur kan vi se så olika på dig och ändå älska lika intensivt? Jag tar vad jag har av lectio divina – kunskaper och snubblar in i din värld.
Det är vackert här hos dig, vid din djupa sjö. Idag ligger den tyst under solen. Du vandrar snabbt till en stenbumling och sätter dig. Folket omkring dig slår sig tysta ner. Många är vi, från olika bakgrunder – alla åldrar, alla samhällsställningar och tofsstorlekar finns representerade här. Dina intensiva ögon ser på individen, oss alla, och sedan börjar du tala. Åh det första är för mig – du talar till min största oro, till min största sorg – vem tar hand om honom sedan när jag inte längre finns, vad skall det bli av min lille son som inte är som andra, som inte passar in, inte nu inte här, inte i några kommande tider heller – vad om honom? Mjukt lägger du dina ord i mitt och alla autism-mammors hjärtan:
Saliga de som är fattiga i anden,
dem tillhör himmelriket.
Redan där börjar jag svälja. Det här är en bra dag. För dig som för mig. Vinden drar mjukt i dina unga lockar. Din klara arameiska drar vidare genom mitt värkande hjärta:
Saliga de renhjärtade,
de skall se Gud.
Saliga de som håller fred,
de skall kallas Guds söner.
Med mjuka ögon ser du upp mot den ljusblåa himlen och fortsätter med en stark, självklar stämma:
"Döm inte, så blir ni inte dömda - älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner."
Jag blundar och låter orden droppa över mig, en efter en, som ett vårregn. Så vackert. Ja, en bra dag, en inspirerad dag, sannerligen.
Luften omkring mig börjar vibrera. Den klara sjön och den söta luften dras ur mig. Jag kastas in i nästa bild och nästa sinnesstämning. Det gör ont att falla på handflatorna i den heta, grusiga marken. Det svider och sticker i händerna när jag tar mig upp för att med blicken leta efter honom. Ett ögonblick känner jag mig desorienterad – luften är kvävande het, svår att ta in lungorna, solen står mitt på himlen. Ilskan runt mig är tjockare än hettan. Och nu ser jag honom. Han står rak i ryggen framför en hoper män i fina, rena kläder med klara färger. Det slår blixtar om fler ögon här än hans. Och visst är han arg. Mycket arg. Sakta, nästan tvekande, tar jag mig närmare.
”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet.”
”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som är som vitkalkade gravar. Utanpå ser de prydliga ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och annat orent. På samma sätt visar ni upp ett rättfärdigt yttre för människorna, medan ert inre är fullt av hyckleri och orättfärdighet.”
Några av männen i de fina kläderna lyfter trotsigt på sina skäggprydda hakor. Prominenta magar och hakor sträcks på. Ögon brinner. Överläppar krullar sig i hån mot min unga Gud.
”Ormar, huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till helvetet”?
Snabbt sänker jag mina ögon. Kan han läsa tankar? Tänk om han i sin ilska, den här ilskan, får syn på mina? Ändå kan jag inte stoppa dem. Vad i all världen hände med ”döm inte”? ”Älska dina fiender”? Är detta att hålla freden?
Hans ögon lågar av tyst vrede. Jag vet inte om han hör mina tankar, eller bryr sig om dem, men bort vill jag. Jag känner mig som ett barn när föräldrarna bråkar. Jag vill bara bort.
Jag vet inte hur det slutar. För jag tar mig beslutsamt bort från hans stad, bort från bråket med fariséerna, bort från middagshettan och alla upprörda magar och skägg. Vilsen söker jag mig till mitt eget köksbord. Där jag vet att han väntar.
”Har du lugnat ner dig lite nu”, viskar jag och letar efter honom ur ena ögonvrån. Jag tror inte jag vågar se rakt på honom, med allt det här i själen. Till min stora förvåning möter han mig med ett lugnt leende. ”Och värre saker än så gjorde jag”, svarar han mig sakligt. Jag skruvar på mig.
”Kvinnan från Kanan”, fortsätter han, självmant.
”Hennes tro brukar höjas till skyarna”, mumlar jag med blicken i mina händer.
”Ett finurligt sätt att ta bort uppmärksamheten från vad som verkligen skedde där”, medger han.
”Varför lät du henne följa efter så länge att lärjungarna till slut tröttnade på henne och hennes ropande”, ”varför skulle hon behöva göra sig till en hynda inför dig innan hon kunde få hjälp, skulle det varit på något sätt väldigt svårt att ge henne orden genast”, jag nästan snubblar över orden. Och nu klarar jag av att lyfta blicken, min egen trotsiga, mot honom.
”Jag vet inte”, svarar han utan att vika undan med blicken, ”jag var väl trött”. Förundran över den tolkningen lyser i mina egna ögon. En annan bild formas för ögonen. ”Du och lärjungarna, på väg ner från härlighetens berg”, börjar jag. Han nickar. ”Den fallandesjuka pojken.” ”Men hur tänkte du”, frågar jag indignerat, ”lärjungarna hade precis fått se dig som Gud, och strax efter får de höra ”den Jesus säga ’hur länge måste jag stå ut med er’”.
Det jag inte säger ligger tungt mellan oss. Om jag hade hört min Gud säga ”hur länge måste jag stå ut med dig” skulle jag gått och dränkt mig. Per genast.
”Hur får man allt det där till ’ett perfekt liv’”? ”Hur menar de som kan texterna bättre än jag att du levde ett perfekt, syndfritt liv när du inte alltid orkade leva efter dina egna höga ideal?”
”Och hur skulle du orka med mig om jag hade valt annorlunda”, frågar han mig stilla. Storögt stirrar jag på honom.
”Människa fullt ut, med allt vad det innebär”, fortsätter han allvarligt.
”Päivi”, säger han men jag skakar redan förvirrat på huvudet.
”Visst skulle jag kunnat komma till er som den perfekta människan”, säger han och knäpper sina händer på bordet. ”Men vad skulle vitsen med det ha varit? Hur skall jag kunna bära det som är svartast i dig om jag inte själv vill erfara de djupaste och mörkaste vattnen? Om jag ständigt glider på ytan av människovarandet? Hur skall jag kunna förstå, fullt ut, hur det känns att önska bort hårda ord eller trötta handlingar om jag själv aldrig begått några?”
”Korsfästelsen”, viskar jag med en torr mun.
”Det finns många olika slags korsfästelser”, nickar han.
Tankfull lämnar jag köksbordet. Jag behöver lite tid. Många olika slags korsfästelser, säger han. Hur många upplevde han? Hur många?
Att våga uppleva hela spektrat av människovarande, head on, våga möta allt, inte väja undan för något alls, våga smaka alla smaker, alla nyanser. Att våga komma hit, som en av oss, verkligen uppleva vad det är att vara vi.
Nya tankar börjar surra kring mitt huvud.
Vad händer om allt är salt och inget är mat?
Vad händer om allt är jäst och inget är deg?
En sista bild kommer till mig. Golgata. Soldaterna sträcker ut hans söndertrasade kropp på tvärbjälken. Fader förlåt dem. De vet inte vad de gör. Mitt hjärta värker med honom. Ändå kan jag inte låta bli att undra. Hitintills har han alltid valt det direkta tilltalet; kvinna, man, dina synder är dig förlåtna. Aldrig förut har det hetat ”Fader förlåt denna man hans synder.” Varför byter han ut det direkta tilltalet nu? Varför inte ”soldat, dina synder är dig förlåtna, ty du vet inte vad du gör”?
Tanken når mig långsamt.
Han kanske inte kan förlåta allting själv, längre?
Ordet slår mig oväntat, som en blixt:
Imperfektion.
Den fullkomliga Skaparen, separerad från sin ofullkomnade skapelse, kan inte dra till sin egen perfektion det som inte är perfekt. Det finns ingen möjlighet för honom att bli mindre, att vara mindre.
Mörkret vinner.
Om han inte gör det omöjliga. Om han inte hittar en väg in i imperfektionen.
Jag kastas tillbaka till foten av korset. Och där, i hans största stund av imperfektion föds perfektionen, för oss alla. Genom att sluta till sig även imperfektionen kan han åter kalla oss hem.
Cirkeln sluts.
Ljuset vinner.
Genom hans imperfektion är vägen åter öppen, för oss.
Så den sanna perfektionen föds ur imperfektionen, inser jag och vänder förundrat blicken mot köksbordet.
Nej, perfekt är han sannerligen inte.
Han vågar vara mer än så.