Min pappa dog när jag var 10. Där och då - mitt i det känslomässiga kaoset - började jag för första gången fundera kring livets stora frågor: vad händer när vi dör? Finns det något liv efter döden? För mig var dessa inte några "intressanta frågor" utan mycket viktigare än så. Vad det handlade om var ju om jag någonsin mer skulle få träffa en familjemedlem som mycket plötsligt och utan förvarning ryckts ifrån mig.
I nästan 30 år sökte jag. Jag läste New Age - litteratur och någon gång ibland besökte jag kyrkan. Det sistnämnda var dock för mig helt obegripligt - syndernas förlåtelse? Vaddå, vad har väl jag gjort? En korsfäst Gud - varför det? Domedagen - larv! Obegripligt, obegripligt.
New Age - böckerna hjälpte inte de heller. Varje gång jag köpte en ny bok kände jag samma upphetsning som ett barn på julafton - presenter! Spännande paket att öppna! Och så länge jag läste hade jag fantastiskt roligt. Men när boken var slut återgick livet tillbaka till sina vanliga vardagsgängor. Ingen märkvärdig "andlig växt" hade skett. Till slut började jag känna mig misstänksam. Hur många böcker till skall jag köpa? Hur många stenar till skall jag äga, hur många änglakortlek till skall jag lägga till samlingarna? Det började mer och mer kännas som om jag gång på gång sprang lyckligt fram till julgranen för att hämta nästa paket och nästa paket - alla underbart vackert inslagna - men när jag väl öppnat färdigt var lådan tom. Nå - nästa paket måste väl ändå ha ett innehåll? De kan väl inte alla vara tomma?
Mitt i allt det här fanns min konfirmationsbibel som tyst beskådade både mig och springandet. Med tysta, allvarliga ögon följde den mig och mitt sökande - men till den hade jag bara otålighet till övers: kom inte du här och kom! Jag har försökt läsa dig - du är den obegripligaste av dem alla! Talande ormar. Djur på en båt. En korsfäst Gud och en korsfäst Gud är en korsfäst Gud - vad VILL du mig?!
Vad vill du mig?
Resan började i trotsig irritation. Jag ville ha svar. Logiska svar. Svar späckade med historiska fakta. Någon blind tro hade jag inte - och tvivlade på att jag någonsin skulle hitta heller. Antingen skulle det vara vettigt eller också fick det vara!
Oroväckande nog började det i Edens lustgård - med en rädd och ångestfull Adam. En Adam som hade gjort något som han visste inte var så lyckat - och som nu bestämde sig för att gömma sig bakom ett träd. "Fort Eva, göm dig! Här kommer G U D, den Allsmäktige, Alltvetande Allt Skapande Guden - han som skapade allt ur intet - skynda dig - vi gömmer oss bakom ett träd!"
Jag suckade. Pedagogen i mig suckade. Mamman i mig suckade djupast. Vad menar du att jag skall med barnsagor till?
Lugnt leende satte sig dock Guden, snickarpojken från Nasaret, min i kvällsvinden vandrande Gud vid mitt köksbord, och menade att där skulle han stanna. Jag betraktade honom med stegrande huvudvärk. Vad månne det bli?
Det blev en annorlunda resa. Men till min stora förtjusning hade han lyssnat på mig och alla de kryddorna som jag hade bett om fanns där. Logik. Historiska fakta. Ett intelligent resonemang. Och ögonvittnen. Faktiska, riktiga ögonvittnen. Långsamt, långsamt började min världsbild tippa runt.
Om du vill, tar jag dig gärna på rundvandring i den bibliska världen som jag hittade - och fortsätter att hitta. Och Guden med de vackra fötterna vandrar med raska, riktiga steg vid vår sida.