Då har vi kommit till fråga nummer nio i vår Odyssé med målet att lära känna Gud bättre.
Bibeln tar upp vår tacksamhet gentemot Gud vid en myriad av olika tillfällen. Men vad är Gud själv tacksam över? Vad känner Gud tacksamhet för?
I förra episoden var jag inne på att vår trepersona-Gud är djupt förälskad i sig själv. I förälskelsen ingår alltid eufori, och den i sin tur är mycket nära släkt med tacksamhet. Den förälskade känner sig oövervinnlig och objektet för kärleken är också ett objekt för djup tacksamhet. Lyssna bara på Jesus i Matteus 11:25;
”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för."
Ni vet känslan. Djup tacksamhet, överflödande glädje så stor, att det blir svårt att hålla känslouttrycket inom ramarna av några rimliga uttryck. Så fortsätter han också, i samma känsla, fångad av samma överflödande kärlek, vänder han sig från himlarna mot sina jordiska resekamrater:
"Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” (Matt 11:28 - 30)
Vem talar så? En galning? Någon med storhetsvansinne? En despot, en envåldshärskare? En maktgalen aspirant till Kungatronen?
Nej.
Så talar en djupt förälskad, djupt lycklig person, som så gärna vill dela med sig av det han känner till alla runt omkring.
Härifrån går vi vidare till Lukas, där vi hittar en brinnande Gud:
Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! (Luk 12:49)
Det är sant att tvära kast sker mellan känslorna, redan i nästa mening ger han uttryck för vånda över det elddop som han måste genomgå, men om vi nu stannar i det här hjärtslaget, i den känslan som detta ovan beskriver - återigen, vem talar så? En person gripen i djup ångest över vad som komma skall?
Nej.
Utropet ovan ger uttryck för djup längtan, och i längtan över det som med säkerhet kommer att hända - i det här fallet spridandet av Gudselden, Gudsnärvaron - finns även djup tacksamhet.
Tacksamheten har många olika färgtoner. Den överlyckliga, längtansfulla, men även den allvarligare, djupare, stillsammare tacksamheten som Jesus ger uttryck för i Johannesevangeliet:
Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem (de utvalda). (Joh 17:10)
Slutligen skulle jag vilja påminna läsaren om, att varje gång som Jesus delade med sig av bröd eller något annat som livnär kroppen, tackade han. En så självklar sak var detta för honom, att det var tack vare den vanan som lärjungarna på Emmausvägen till slut kände igen sin återuppståndne mästare:
”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.” Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom (Luk 24:29)
Jesus undervisade ständigt och konkret, om tacksamhet. Hur många av oss tar emot vår dagliga bröd utan att blinka, utan att känna ett uns av tacksamhet? Jesus lär oss, genom sitt eget exempel, att vara tacksam över både det lilla, vardagliga, och även det stora, underbara.
När kände jag själv äkta tacksamhet senast? Av vilken anledning? Hur fort avklingade den känslan, och blev till nöjd självklarhet?
Gud, du min trepersonliga Gud, hör min vädjan: lär mig mer om tacksamhet. Visa mig fler färgnyanser i tacksamheten, och lär mig tala till dig med ett tacksamt hjärta. Lär mig hur man stannar kvar i tacksamheten. Låt min tacksamhet bli den ständiga bön som du uppmanar oss alla till.
I Jesu namn, amen.