Har du en hemlig aning om hur du kommer att dö?
Märker ni hur en del av frågorna riktas till Gud Fadern, och en del av frågorna tydligt är riktade mot Sonen? Säkerligen kommer det även frågor som bara den tredje aspekten av GudPersonen kan svara på - den Heliga Ande. Men den här frågan är tydligt riktad till den delen av GudPersonen som faktiskt upplevde - kunde uppleva - döden.
Stormen Gorm röjde sig igenom mina skogar natten till måndag. Hans storasyster Helga vräker omkring trädtopparna just nu. Det är lätt att minnas sin egen dödlighet mitt i natten. Ett barn ropar "mamma, mamma" i sömnen. Vinterrutorna skakar. Det är becksvart där ute. När morgonen inte gryr undrar åtminstone jag ifall något stort, fjälligt odjur kanske har svalt hela min del av världen under nattens ylanden, och vi nu i själva verket befinner oss djupt nere i dess vattniga buk. Hade du sådana nätter, min Gud? Sådana här mornar?
Det är december. Vi gör oss redo att fira min Guds födelse in i det allra svartaste mörkret. Inget vårbarn detta - inget ljust majbarn, född när blommorna knoppas och körsbärsträden sjunger. Nej, han slungar sig in i det värsta mörkret; som en motvikt mot alla drakar som ylar i stormvindarna, motvikt för allt som är redo att trasa sönder våra hyddor med sina vassa klor och sedan sluka innehållet med gapande, glittrande käftar. Drakmånaden. Träden suckar nakna i vinden, marken drar åt sig öronen i ett försök att komma undan den värsta isen, bergen kurar ihop sina kala axlar och regnmassorna vräker och spyr sin iskyla över hela härligheten. Radiosändelserna har missat dramatiken i det hela fullständigt. Istället för att spela Wagners Valkyriernas ritt får vi lyssna på en Carola som jollrar något om själva himlen i sin famn. Att hålla hela himlens vrede i famnen - all denna mäktiga raseri som faller över oss varje år - hur har vi kunnat missa vad julen egentligen handlar om? December - drakmånaden. Glöm alla gulliga bilder på ett rosenkindat barn som ligger i ett mysigt upplyst stall - Miriam födde sin bebis i en mörk grotta, ensam, utan andra kvinnor, skrikande av smärta och rädsla;
Hon är havande, och hon ropar i barnsnöd och födslovånda. (Upp 12:2)
och utanför står en eldröd drake, med sju huvuden och tio horn, redo att kräla in och slakta den nyfödda:
Och draken stod framför kvinnan som skulle föda, för att sluka hennes barn när hon födde det. (Upp 12:4)
Ett motiv som vi mera sällan ser på julkorten.
Min Gud föds in i en värld som rasar i sitt svartaste mörker, en värld vars självutnämnde härskare gör sig redo att mörda och sluka och förgöra - medan opponenten fortfarande är liten, svag och hjälplös. Hade du en aning om hur du skulle komma att dö - redan den där första natten, med en drake ylande och dräglande precis utanför din kolsvarta, iskalla entréhall?
och kvinnan flydde ut i öknen, där Gud har berett henne en tillflykt, så att hon skall bli livnärd i tolvhundrasextio dagar. (Upp 12:6)
Ut i Egyptens öken flyr hon, med bebisen på ryggen och med en ängel med draget svärd vid sin sida. Där blir hon i tolvhundra sextio dagar, tills pojken hunnit bli tre och ett halvt.
Nej, julen handlar inte om äppelkäcka nyfödingar som ligger och tindrar i en krubba. Det här är en vågad räddningsmission där ockupationsmakten skall vräkas via en specialtränad insatsstyrka som ormar in sig i fiendelägret mitt i natten i skydd av mörkret, för att genast desperat fly till en säkrare plats av det fiendeockuperade territoriet för omgruppering och träning inför den slutgiltiga drabbningen. Undertiden som mamman vyschar den nyfödde så att hans skrik inte skall bedra dem deras gömställe ser hon sig omkring med rädda ögon; vem kan hjälpa henne? Vem kan ställa sig emellan henne och draken som förföljer henne?
Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. (Upp 12: 7-9)
Inga goda nyheter för oss som ser på vår lilla nyföding med ångest och hopp växlande om vartannat i ögonen.
Och draken rasade mot kvinnan och gick bort för att strida mot hennes andra barn, mot dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd (Upp 12: 17)
Det mesta av Jesu vuxna verksamhet skedde i omedelbar närhet till Draken och det stora mörkret. Markusevangeliet - det äldsta av de fyra evangelierna präglas av brådska och stor målmedvetenhet:
Tidigt nästa morgon, medan det ännu var mörkt, gav han sig av därifrån och gick bort till en enslig plats, och där bad han. Simon och de andra skyndade efter honom, och när de hade funnit honom sade de: ”Alla söker efter dig.” Han svarade: ”Låt oss gå åt ett annat håll, till byarna här omkring, så att jag kan predika där också. Det är därför jag har gått ut.” Och han gick och predikade i synagogorna i hela Galileen och drev ut demonerna. (Mark 1:35-39)
Även i Matteus-evangeliet lyssnar vi på en överbefälhavare som tränar sina trupper i all hast och skickar dem i strid med knappa, korta order:
Jag skickar er som får in bland vargar. Var därför kloka som ormar och oskyldiga som duvor. Akta er för människorna. De skall utlämna er åt domstolar, och de skall piska er i sina synagogor. (Matt 10: 16-17)
Vad jag säger er i mörkret, det skall ni säga i dagsljuset, och vad jag viskar i ert öra, det skall ni ropa ut från taken (10:27)
Naturligtvis visste han. Hans största drabbning hade han fortfarande framför sig - men så klart att han visste vilka vapen fienden hade i sin arsenal:
De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först. De var fyllda av bävan, och de andra som följde med var rädda. Då samlade han de tolv och talade om för dem vad som skulle hända med honom: ”Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall göra narr av honom och spotta på honom, prygla honom och döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.” (Mark 10:32 - 34)
Den avgörande striden utspelar sig i samma mörker som den började i. Judas slinker ut från den gemensamma måltiden:
Men Judas tog brödet och gick genast ut. Det var natt. (Joh 13:30)
Molnen tätnar. Drakarna samlas.
"Detta är er stund, nu har mörkret makten.” (Luk 22:53)
Visste du Gud, hade du en hemlig föraning om hur du skulle komma att dö?
Jag avslutar dagens inlägg med att bjuda på lite riktig julmusik.