För att förstå vad det innebär - att människan är skapad till Guds avbild, måste vi till en början förstå åtminstone någonting om denna Gud, i vars avbild vi är skapade. Genesis börjar som ett gigantiskt byggprojekt; Skaparen ger sig in ett sju-dagars tempelbygge, där hela kosmos, komplett med materia, tid och rumsrelationer är skapade för att han själv ämnar att komma och bo i detta magnifika tempel.
"Gud är Ande", avslöjas i den vackraste kristologin som evangelierna har att bjuda oss, nämligen i Johannes skildring av Jesu liv och undervisning. Så hur bosätter sig något, som inte själv är gjord av materia, i materia?
Det enkla, och komplexa svaret är - genom och i oss. Gudsrösten viskar i varje enskild person som en unik aspekt av vem Gud är, och eftersom hans komplexitet, djup och ändlösa nyanser är bortom den mänskliga horisontens fattningsförmåga, avbildas denna Gud på ett alldeles unikt sätt i just dig och just mig, och det är verkligen ingen klyscha att ingen annan person är dig precis lik. Det magnifika tempelbygger fortgår - i oss. Vem vet vem han hade ursprungligen i tankarna, när idén om dig bildades i Hans väsen?
Hör, min vän kommer!
Där är han,
han springer över bergen,
dansar fram över höjderna.
Min vän är lik en gasell,
lik en ung hjort.
Min vän är min och jag är hans,
han som vallar sin hjord bland liljor.
Tills vinden vaknar
och skuggorna flyr,
ströva omkring, min vän,
som en gasell, som en ung hjort
på de kryddoftande bergen. (Ur Salomos sång)
"Min vän". I Johannesevangeliets stora avskedstal säger Jesus till sina lärjungar att han numera kallar dem för sina vänner. Den Ortodoxa kyrkan påminner oss om, att varje gång vi öppnar våra biblar finns där, förutom historiska texter som skall läsas genom ett kulturhistoriskt filter, också ett personligt tilltal, till läsaren, idag, direkt från skaparen själv. Gud vill ha en intim relation med vartenda en av oss; dialogen är - personlig. Det som talas om i djup, förtrolig dialog mellan Honom och mig är något annat som det han tar upp med dig. Och så är också metamorfosen, omvandlingen som sker i varje person, skräddarsydd och anpassad till att först gälla var och ens akuta behov, och när det mest akuta är åtgärdat, går han, efter den erfarenheten jag har, vidare till att arbeta med att fördjupa den bilden av sig själv som han ser reflekteras i oss.
Har du någonsin feltankat en bil?
Jag erkänner, jag har gjort det, en gång. Och aldrig mer. Det jag lärde mig den gången var, att det spelar roll vilken färg pumphandtagen har. Att min bil börjar hosta och skaka och hoppa som en drucken känguru på fel drivmedel. Tills den till slut stannar helt. Vill inte alls mer. Och sedan står jag där, utan bil och utan medel att ta mig framåt, och väntar på att bli bärgad till närmaste verkstad. Där det kanske, kanske går att rädda den stackars motorn, som hade blivit utsatt för fel drivmedel. En mycket dyr historia, för övrigt.
Så är det med oss också. Vi är designade att fungera med ett specifikt drivmedel, och när vi feltankar oss själva protesterar samtliga system; först kanske genom att livet bara känns allmänt grått och meningslöst. Symptom ett. Motorn börjar yla istället för att spinna. Sedan börjar vi själ(v)medicinera. Vi tar oss rättigheten att sätta guldkant på tillvaron, utan att ifrågasätta hur det kommer sig att molnet, som det skall sättas guldkant på, är så alltigenom grått att den alls behöver piffas till med en guldkant. Symptom två. Nu hostar och hackar motorn. Det sista, och mest farliga tecknet är när längtan själv dör. Vi nöjer oss. Förlikar oss. "Det är så här livet är." När frågan kommer: "vad vill du ha i julklapp/födelsedagspresent / vad skulle du göra med en helt ledig dag om alla nödvändiga hushållssysslor var redan omhändertagna" - märker vi att inget rör sig inombords. Inga särskilda önskningar kommer till ytan, den lediga dagen försvinner i ett slött surfande och skärmtittande. Längtan är död. Symptom tre. Motorn hoppar till en sista gång och sedan blir det tyst.
Att gå in i ett ensamt självskapande, istället för ett samarbete med Skaparen, är att gå in i en avhumaniseringsprocess. "Utan mig kan ni inget göra". Motorn hostar och hackar vidare på fel drivmedel, och det kan den göra rätt så länge, kanske i en hel livstid, men det sliter på människan i förtid, och särskilt roligt är det inte. Fler och fler röster, där uppe på den mänskliga toppen, på krönet av "det lyckade livet", vittnar om detta enda; att driva motorn på fel drivmedel går, men det är inte roligt och livsglädjen saknas, oavsett mängden mink i garderoben, eller raden av lyxjakter och villor på Spaniens kust.
Det är att jubla, i lättnad.
Fiskarbloggen önskar sina läsare ett gott, nyskapande år.