Igår firade jag Finlands självständighetsdag. Det är tradition att ställa två ljus i varje fönster. Vi ställer ljusen nära varandra, men inte för nära. Ingen ställer två stearinljus precis intill varandra - alla lämnar lite luft mellan ljusstakarna. "Att vara ett ljus är inte enkelt", skriver poeten Rumi, "för att ge ljus måste man först brinna".
Jesus förstår sig på ensamhet. Han var ensam rakt igenom hela sitt liv. Oavsett hur många lärjungar han hade omkring sig, var han själv alltid ensam, i sin mänsklighet. "Men han hade ju Fadern", är det många som säger. "Han var aldrig riktigt ensam". Jo, det är så klart sant. Men i Johannesevangeliet hittar vi ett av de ensammaste Jesusbeskrivningar som jag någonsin stött på:
Medan han var i Jerusalem under påskhögtiden kom många till tro på hans namn när de såg de tecken han gjorde. Men själv anförtrodde sig Jesus inte åt dem (Joh 2:23-24)
Tänk dig ett liv där du ständigt gör gott i andras liv, du är beundrad, tackad, älskad - men du själv har ingen som du kan anförtro dig åt. Ingen människa, som du kan gå till, och prata med om det som är viktigt för dig. Du är i den lyssnande rollen gentemot andra, du är den som människorna kommer till, men själv har du ingen som du skulle kunna anförtro dig åt.
Detta är ensamhet.
Svaret på den frågan får bli ett lugnt "nej". Gud själv säger så här om Adams unikhet bland det skapade:
"Det är inte bra att mannen är ensam". (1 Mos 2:18)
I just den stunden var inte Adam ett enda dugg mer ensam än Jesus var; han hade Gud vid sin sida. För Adam var Guds närvaro lika självklar som den var för Jesus - och om enbart Gudsrelationen skulle ha räckt för att mätta Adams relationella behov, då finns det ingen anledning att bruka vare sig ord sådana som "inte bra", eller "ensam". Adams ensamhet var Jesu ensamhet, och tvärtom.
Å andra sidan tror jag, att detta med att bli mer och mer Kristuslik i lärjungevandringen är att vara ensam. Att följa Honom i ett sekulärt samhälle, att låta sig själv omformas till att likna Honom mer och mer, är att säga ja till ensamhet. Det är att säga "ja" till Kristus egen ensamhet, att gå in i den och låta jaget brinna i den, oavsett hur plågsamt det är, från tid till annan.
När jag tänder mina två ljus i fönstren en svart självständighetskväll, blir jag påmind om Herrens ensamhet. När min egen ensamhet kommer och knackar på, hämtar jag styrka från Herrens ensamhet. Jag låter hans ljus tända mitt eget, och rätar på ryggen. Han har placerat mig här. Det här är min station, min utpost. Just precis här har han tänt mig, just precis här är det meningen att mitt ljus skall brinna. Må mitt brinnande bringa välsignelse i andras mörker.