Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. (Jes 61:1)
Därefter räcker han tillbaka bokrullen, och sätter sig. Alla blickarna är på honom. Det är nu som han förväntas säga något om skriftstället, som han valde ut. Mitt ut i tystnaden, talar Jesus:
”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.”
Gått i uppfyllelse? Nådens år är här? Nu? Idag? Hur då? Det stora jubileet, som det judiska vart sjunde-åriga jubile-året, då skulder skulle förlåtas, egendom lämnas tillbaka och slavar släppas fria var enbart en skugga av - det stora jubileet, då Gud blir i sanning Konung över sitt folk - skulle det äntligen ha kommit? Var det verkligen dags nu? Skulle folket - det judiska folket - nu äntligen befrias från hednafolkens förtryck - det som den romerska ockupationsmakten bara var det senaste exemplet av - skulle de blinda få sin syn och de fattiga få rättvisa?
Jesus ser hur den första glädjen byts ut till misstro; inget har ju förändrats. Romarna har fortfarande makten. Min vardag har inte förändrats. Har din? Jag har inte fått mina skulder förlåtna. Min gamla mamma är fortfarande sjuk - hur är det med din brorson? Guds rike - det stora jubileet - har inte kommit. Om den hade det skulle vi väl ha märkt det. Vem tror han att han är - snickarsonen?
Det blir värre. Jesus säger härnäst att Gud sällan handlar som vi förväntar oss. Ja, jubileåret - tiden, då Gud skall bli Konung, är verkligen här. Men betänk - under profeternas tid hände det att Gud valde att verka genom fienden - genom hedningen, fast det fanns gott om egna - gott om Israeliter - att välja bland. Under profeten Elias tid var det enbart en änka som fick uppleva guds under - en utländsk en. Fanns det inte tillräckligt många änkor i Israel för Gud att välja bland? Och hur var det med Syriern, Naaman, som blev helad av sin hudåkomma? Fanns det inte män i Israel med hudåkommor under hans dagar?
Nu går han faktiskt för långt. Att dra in Naaman, en Syrier - som exempel på vem Gud visar sin nåd för! En Syrier! Hör ni vad han säger?! En av de där, som har i det förflutna deltagit i att förtrycka Israel på värsta möjliga vis - skulle Gud sträcka ut sin hand först till en hedning? Vad är det han försöker säga?! Att jubileåret skulle ha kommit - men att Gud väljer hedningen också - eller till och med väljer hedningen och lämnar Israeliten? Sitt eget folk?? Ut med honom! Ut med den där hädaren! Ta honom till klippan och kasta ner honom!
Så ser det ut fortfarande idag. Mot slutet av det här blogginlägget kommer jag att ha retat upp rätt så många människor. Jag kommer att få mejl och pm som påtalar "vad som faktiskt står i bibeln." Och jag förstår. Ingen vill veta av att han eller hon skulle vara en del av problemet. Det är bitter medicin att svälja. Människorna hade - någon gång i det förflutna - deklarerat att de inte behövde någon Gud. Tack för skapelsen, vi tar över nu. Vi behöver inte dig Gud, vi kan vara våra egna Gudar. Allra först börjar vi vårt herravälde med att ljuga, peka finger på den andra och därefter slå ihjäl. Vi behöver inte någon Gud, vi kan lösa detta själva.
När Gud väljer ut Israel som folk är det inte för att de är bättre. Det är inte för att han skulle älska ett folkslag mer än något annat. Han väljer ut ett verktyg. Tanken var att Israel skulle bli världens ljus och jordens salt. Tanken var att Israel skulle leda folken tillbaka till Gud.
Så blev det inte. Istället blev Israel en del av problemet. Och det är detta som Jesus vill komma åt där i sin hemstads Synagoga. Titta på dig själv. Handlar du efter Gudagnistans röst inom dig? Tro inte att det faktum att du är Israelit i sig bevarar dig. Jesus kusin, den stora profeten som döpte folk vid Jordan-floden, hade varit inne på samma sak: "Gud kan väcka söner åt Abraham från dessa stenar, om han så önskar."
Pojkarna är inne på något här. Vi har - som mänsklighet - avsagt oss vår födslorätt. Vartenda en av oss. Vi har sålt bort vår födslorätt - att vara Guds avbild. Och vi sålde billigt.
Israeliterna lullades in i den betryggande bilden att det räcker med att vara Israelit. När Gud kommer för att starta sitt fredsrike på jorden kommer hans vrede att drabba de där andra. Inte oss. Inte mig. Jag går säker. Jag är Israelit. Jag är utvald av Gud själv.
När jag omsätter dessa tankar till min egen tid ser jag oroväckande paralleller. Fast min oro handlar om de kristna i världen. Precis som på Jesu tid har "Guds utvalda folk" blivit en del av problemet. Det kan vilken historiebok som helst intyga. Vi, de kristna - som skulle vara det nya Israel - jordens salt och världens ljus - har, precis som våra föregångare Israeliterna, blivit en del av problemet. Många gånger har jag undrat vad Jesus skulle säga till sina kyrkor världen över, om han kom nu, idag.
Precis som Israeliterna på sin tid väntade på att Messias skulle komma, till att Guds Konungavälde skulle överflöda världen - väntar de kristna världen över på Jesu andra kommande. Israeliterna skulle gå fria från det rengöringsarbete som Gud skulle starta.
Idag låter det så här istället: "När Jesus kommer igen kommer han att först rycka undan alla sina trogna och sen... sen minsann..."
Jag kan inte låta bli att sucka. Hur är det möjligt att vi ingenting lär oss? Är vi människor verkligen så obildbara? När den unge profeten från Nasareth vandrade omkring på sin tids landsbygd var det ingen som ville höra talas om att Gud kanske möjligen planerade att handla - handlade - på ett annat sätt än som folk förväntade sig. Folk hade sin tolkning av den heliga skriften klar för sig. Gud hade blivit placerad i en ask. Man visste precis hur han skulle gå till väga - det enda man inte visste var när.
Låter det bekant?
Med samma självgodhet förväntar sig dagens kristna att de minsann vet exakt hur Gud kommer att handla, och vilka som kommer att "drabbas" och vilka som kommer att "räddas". Det talas högt och ivrigt om "parousia". Jesu andra kommande. Det talas med brinnande ögon om hur det kommer att bli sedan när Guds folk "rycks bort":
Japp. Att tolka Paulus bokstavligen är fina grejer. Vi kristna, vi vet. Vi vet precis hur det kommer att hända. Tyvärr vet vi inte när. Ungefär som Judarna på sin tid...
Jag misstänker att vi kommer alla och envar att råka ut för en del överraskningar. Vi kommer kanske att finna att barnsliga tolkningar om flygande kostymnissar med bibeln prydligt under armen inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Det kan till och med vara så att andra saker som Jesus faktiskt sade klingar med en obehaglig sanning i våra öron:
Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. På deras frukt skall ni alltså känna igen dem.
Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. På den dagen skall många säga till mig: ’Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många underverk i ditt namn?’ Då skall jag säga dem som det är: ’Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare! (Matt 7: 20-23)
Enligt Jesus går det alltså jättebra att vara "en kristen" - en person som profeterar i Jesu namn (jag har lite svårt att tro att någon som "inte tror på Jesus" skulle göra det) driver ut demoner, väsnas och har sig- och ändå överraskas med att "inte vara känd" av Guds närvaro.
"Bara de som gör min himmelske faders vilja." Åh vad det har bråkats om den meningen!
"Vad hann brottslingen som hängde bredvid Jesus göra för att få frisedel till paradiset? Hur hann han göra 'den himmelske faderns vilja'?"
Jag har funderat på det. Kanske gjorde han Jesu faders vilja genom att tala sanning, visa respekt för Gud, försvara den förtryckta, genom att visa medkänsla. Så som jag ser det hann han med rätt så mycket där han hängde på korset.
Jesus vill ha folk som i handling är världens ljus och jordens salt. Som avslutning skall jag lämna dig att meditera över följande scenario:
Det var en gång en man som reste världen runt bärandes på ett stort kors. Han tog sig in i de värsta oroshärdarna för att tala om Kristi kärlek, för att sprida ljus och hopp till sina medmänniskor. En dag var han ute på vandring på den Afrikanska landsbygden. Det var varmt. Han svettades. Han var trött, smutsig, törstig och hungrig. Korset vägde tungt idag. Han hade hört talas om ett missionshus, en dagsvandring bort. Han satte sikte på den. Åh, ett luftkonditionerat rum! Vila! En möjlighet att tvätta sig! Sova!
När han äntligen kommer dit vänder de kristna missionärerna honom på dörren: "vi kan bara ta emot riktiga missionärer. Visserligen är härbärget tomt, men vi kan inte släppa in dig. Du är ingen riktig missionär. Vi beklagar." Inte ens en timmes vila kunde de i sin kristna kärlek bevilja mannen. Förkrossad vände han sig om för att gå.
Efter en timmas vandrande till möter han en bil. Den stannar. Inne i bilen sitter ett par ateister. De ser att mannen är varm, trött och ledsen. De erbjuder honom skjuts hem till sig. De har ett gästrum. De säger att han är välkommen att stanna så länge han vill, så länge han behöver. Självklart gratis.
Där tar min sanna historia slut. Känner du dig obekväm? Känner du dig bortstött av tanken att då och då skulle en ateist kunna göra faderns vilja bättre än "den som tror"? Fundera då över Jesu berättelse om den barmhärtige Samariern. Googla sedan vad Judarna under Jesu tid tyckte om Samarierna, och vice versa. Tanken, att en ateist skulle kunna vandra in i Gudsriket medan den kristne "bränns ute" är för oss lika frånstötande som tanken på en barmhärtig samarier var för Jesus publik: precis som i min lilla berättelse hade, I Jesu liknelse, den tidens "sant Gudtrogna" passerat den nödställde utan att så mycket som blinka.
Vem är den sant kristna? Vem är den som i sanning gör faderns vilja? Vem är den som i sanning är bekant med Guds närvaro?
Jag misstänker att flertalet av oss kristna kommer att överraskas, när detta slutligen skall granskas i ljuset av Kristi kärlek.