Jag tror att just bön är det mest citerade ämnet från nya testamentet. Jesu ord i Matteusevangeliets sjunde kapitel "be så skall ni få" är nog det mest missförstådda i hela bibeln. Hur många gånger har jag inte pratat med besvikna - till och med bittra - människor som säger att de har bett och bett - men inte fått.
Problemet är nog tudelat. Det första missförståndet är att vi tar Jesu ord om bön som någon slags löfte om att Gud, som en evigt givmild jultomte, kommer att genast skicka den där röda cykeln till oss så fort vi bara ber honom. Det andra problemet är Markusevangeliets version av samma versrader:
Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror. (Mark 9:23)
Därför säger jag er: tro att ni skall få allt det ni ber om i er bön, då blir det så. (Mark 11:24)
Det är här bitterheten kommer in i bilden: om jag bara lyckades tro! Är det inte det som bland annat New Age - rörelsen predikar? "Du måste tro! Det är tron som sätter manifestationen igång!" Så - om du inte fick någon röd cykel är det ditt eget förbannade fel - du lyckades inte tro.
Jag skulle vilja närma mig ämnet ur en annan synvinkel. Jag skulle vilja börja med människohjärtat. Den versraden som öppnar en förståelse för dessa andra är Jesu ord om att söka hans rike först:
Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. (Matt 6:33)
Hur lever en människa vars hjärta söker Guds rike? Vad blir viktigt? Vilka är utmaningarna? Vad läser en sådan människa, vad förslags saker går en sådan människa och funderar på?
Det kan förstås låta väldigt torrt. Väldigt gammaldags. Väldigt tråkigt. Men den som söker det Gudsrike som Jesus talar om läser Jesu undervisning. Den som söker det Gudsrike som Jesus talar om gör sitt allra bästa för att omsätta Jesu undervisning till sitt vardagliga sysslande och pysslande. Det blir en livsstil. Sårad, arg och irriterad - med god lust att "ge igen" "svara med samma mynt" "ge lika för lika" vänder jag mig till bibeln och gör en sökning: "the bible on humiliation". "The bible on anger". "The bible on hurt feelings". Sedan sätter jag mig ner. Läser. Och någonstans under läsandets gång förändras mitt sinnelag, mina planer och mina lustar. Jag hittar ett bättre tillvägagångssätt. Ett klokare sätt. Jesus var en livskonstnär. Han vill peka oss mot den vägen, som gör livet enklast att vandra: "Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor..."
Sök först hans rike och hans rättfärdighet. Varför är det så viktigt? Kan det vara för att i det sökandet ändras våra hjärtan, och även vad vi önskar oss - vad vi ber om? Kan det vara för att andra saker blir viktiga först - för att vi lär oss till och med att be för den som förföljer oss, för att vi lär oss att be för våra fiender? Och den stora hemligheten - den som din präst kanske glömde bort att berätta för dig - är, att när du har lärt dig att be för din fiende, för den som gör livet svårt för dig, märker du att du inte längre har några fiender. Du är i sanning fri, och betraktar både ditt och andras vardagliga pysslande och sysslande från ett annat rike.
Men hur funkar det då - i verkliga levande livet? Blir man verkligen mätt på bibelklokhet? Kan man efterleva de där kloka råden i riktiga situationer? Låt mig ta ett exempel från veckan som var:
I onsdags var jag på föräldramöte. Modell - jag är inte föräldern utan pedagogen. Jag presenterade min pedagogiska webbsida, den, som jag använder i undervisningen så gott som varje dag. Jag har byggt den. Jag utvecklar den. Den finns för att erbjuda både elever och föräldrar största möjliga nytta. Jag måste inget av det som finns på webbsidan. Jag måste inte lägga ut mina lektionsplaneringar online på målspråket. Jag måste inte reflektera högt över veckans lektioner en gång i veckan. Jag måste inte erbjuda något av allt det som jag har samlat och samlar till hemsidan. Jag gör det för att jag vill. När då en förälder uttrycker frustration över att det finns så många olika webbplattformer att hålla reda på och hen orkar inte med ett ställe till måste jag välja. Hur skall jag svara den föräldern? Sårat? Snäsigt? Hårt? Eller lugnt och sakligt?
Jag drar djupt efter andan och väljer. "Sök hans rike och hans rättfärdighet först..." klingande i bakhuvudet, svarar jag föräldern lugnt och sakligt.
När jag sedan kommer hem skaver det ändå i mig. Jag behöver avreagera mig. Jag behöver säga vad jag tycker, om den sortens kommentarer och attityder. Jag gör ett ironiskt inlägg på facebook, och ackompanjerar den med ett snyggt bibelcitat som illustrerar hur jag minsann valde att svara den jobbiga föräldern fint och prydligt - som den kristna person jag är. Ja, vad fint. Fast nu idag, skäms jag. Inte för mitt svar till föräldern - den var godkänd. Jag skäms för att jag känner ett behov av att springa till sociala medier bakom ryggen på den där föräldern - för att sucka och himla lite med ögonen. Det tar liksom udden av det som var snyggt handlat - innan.
Varför skäms jag? Får jag inte vara mänsklig kanske?
Jo, men... det är nu så här att det här läsandet, det här sökandet efter ett annat, bättre förhållningssätt, sökandet efter Gudsriket - det förändrar mig på riktigt. Det är inte bara glasyr. Det kryper in under skinnet. Det smyger in i hjärtat och tänder en längtan. En hunger. Jag vill vara en sådan här person - inte bara på ytan, utan på riktigt. Hungern efter Gudsriket och hans rättfärdighet - den låter mig inte längre komma undan med att posta halvhåriga morranden på sociala medier. Den vill mer. Den vill sluka mig hel. Den vill ha hela mig. Och det brinnandet låter mig inte längre vifta bort den sortens missar som den i onsdagskväll. Nu är det istället mitt publika avreagerande som skaver i mig - istället för föräldern. Hen är redan förlåten.
Det är så det går till. När vi börjar - på allvar - söka efter Gudsriket förändrar sökandet oss. Och därmed förändras även de saker vi ber om.
Herren är god mot den som kommer till honom,
mot den som sätter sin lit till honom.
Det är gott att hoppas i stillhet
på hjälp från Herren. (Klag 3:25-26)
Men - hur är det nu med den röda cykeln då? Om jag nu råkar verkligen, verkligen behöva en?
Okej - en personlig anekdot till; för en månad sedan satt jag och knappade på en bärbar dator som drog sina sista suckar. Jag fick trycka lite extra hårt på "f":et om jag ville att den skulle alls vara med och leka, en del av ramen hade spruckit och ljudet fungerade så dåligt att man fick alltid ha volymen på max om man alls ville höra något. Och till och med på maxvolym fick jag sitta i ett tyst rum med hörlurar. Det var en jobbdator. Den hade precis blåsts ren i början av terminen - så sannolikheten att jag skulle få något gehör för min hemliga önskan att få en ny var väl lika med noll. Ändå fanns önskan där. Jag använder datorn mycket. Jag är en skrivande människa. Så jag bad. Förklarade i bön hur jag kände det och att jag skulle uppskatta ett arbetsverktyg som fungerade. En ny bärbar.
Det gick en månad. Plötsligt en dag slutade ljudenheten fungera helt. Jag hade inte "gjort något" - den bara lade av. Pliktskyldigast tog jag datorn till IT-pedagogen och påtalade problemet. Hen tog in den och lovade lämna in den för reparation. Jag fick en fin, ny lånedator. Jag gladde mig. Jag förstod ju att den var bara utlånad - att jag snart skulle få min nemesis tillbaka - men jag gladde mig ändå.
Igår pratade jag med IT-pedagogen, och han meddelade mig att jag egentligen kan få behålla den här lånedatorn - och min gamla som har lämnats på reparation behöver jag inte befatta mig med någon mera.
Jag fick min röda cykel. Varför? Varför är det så att detta med att söka hans rike och rättfärdighet först resulterar i att vi får "det andra också"?
"Sök hans rike och hans rättfärdighet först så skall vi nog fixa en ny laptop till dig också ska du se."
Jag tror att det är för att anledningarna till varför vi frågar efter en del saker har förändrats. Det är en stor skillnad mellan att i bön säga:
"Jag behöver en ny dator! Den här gamla funkar inte!"
och att säga:
"Jag vill ju göra ett så gott arbete som det går - jag vill ur hjärtat tjäna dig och vara ett ljus för min omgivning. Använd mig! Just nu har jag en trasig dator och du har gett mig en kärlek för skrivandet. Jag vill gärna tjäna dig med mitt skrivande - jag vill vara din penna - men just nu fungerar inte pennan. Kan du hjälpa?"
Det är attityden i hjärtat som blir bönhörd - inte själva behovet. Och den attityden kan vi inte fejka. Den kommer från det andra sökandet.
Idag avslutar jag mitt inlägg med tacksamhet:
Tack, pappa Gud, tack. Tack för att du lär mig att söka dig först. Och f-tangenten fungerar jättefint.