Och visst låter det trevligt. Jag för min del kommer att sätta mig ner och skriva, i ett par tusen år. Böcker. Ikoner. Och så vill jag hemskt gärna ha en liten baby grandpiano, så att jag kan spela och sjunga. Och så vill jag gärna ha ett bibliotek, med alla dessa underbara böcker som jag vill läsa. Mmm... inga mer tvättehögar. Ingen mer disk. Inget mer "jag måste ju jobba med detta här för att kunna få ihop pengarna till hyran". Det låter onekligen trevligt.
Men så slås jag av tvivlan total: men... vänta nu. Visst skall vi ha fysiska kroppar? Det visar ju Jesu egen återuppståndelse alldeles tydligt. Och.. vi ska äta och dricka i den nya skapelsen? Jesus sade ju att han inte skall dricka mer av vinrankans frukt förrän i den nya skapelsen? (Matt 26:29) Och i uppenbarelseboken talas om livets träd, som bär frukt 12 gånger om året. Det kanske inte är för himlens fåglar, utan för att vi kommer fortfarande att äta och dricka? Och... Jesus sprang visst inte sprätt naken efter sin återuppståndelse, han hade på sig kläder, av något slag.
Kvinna som jag är, drabbas jag genast av en del misstankar. Jag tror inte att Gud kommer att förse oss med var sin husängel, som kommer att tömma våra latriner, diska vår disk, laga och lappa våra kläder och sedan tvätta dem, skinande vita. Någonting säger mig att det kommer fortfarande finnas Vissa Saker Som Måste Skötas, oavsett hur många fantasi-bilder de manliga teologerna målar upp om "himmelriket" där man kan toffla omkring dagarna i ända i favvo-morgonrocken utan att lyfta ett endaste finger om man inte känner för det, och som vanligt, så tar "någon annan" hand om detaljerna... Det krävs nog lite kvinnlig sensibilitet här. Förutsatt att det inte, någonstans, finns ett gäng kristna som suckande dagdrömmer om den underbara dagen i återuppståndelsen, då de ääääntligen får sortera tvätt dagarna i ända, lappa-lappa-lappa-kläder tills fingrarna värker och tömma latriner av hjärtans lust så ofta de önskar...
Jag tänker mig att det vi kristna gör nu, i våra liv, när vi försöker efterlikna Kristus, är ett slags genrep. Vi övar. Repeterar in våra roller. För det är väl ingen som seriöst tror att det där med att "den som vill vara störst ibland er skall vara de andras tjänare" är något slags riktlinjer som enbart gäller här och nu, men inte där och sen?
Drömmen om paradiset där var och en får göra exakt vad hen har lust med, är helt enkelt en väldigt västerländsk dröm. Den vita mannens dröm. Och den drömmen har den tråkiga vanan att röva någon annan på hens dröm: jag skall få göra vad jag vill, dagarna i ända, och det kostar dig din frihet och dina drömmar. Det är en väldigt biblisk dröm, samtidigt som den är fullständigt icke-biblisk. Vad menar jag nu med detta?
Den är biblisk, ur det perspektivet, att Adam och Eva föll pladask för den västerländska frihetsdrömmen: "du ska väl ändå få göra vad DU vill, och det är väl ändå DU som skall få bestämma över DITT liv", viskar ormen, och tyvärr tror jag att samma ormiska mentalitet har förgiftat den bild av "paradiset" eller "livet i den nya skapelsen" som de flesta av oss har. "Äntligen är det slut med tvättsorterandet till maken och de tio barnen! NU är det äntligen MIN tur! Visa mig mot vinet och pralinasken!"
Samma dröm är fullständigt icke-biblisk ur den synvinkeln, att Jesus själv, när han vandrar omkring i sitt Judeén och Galileén, gör det redan inifrån det Kungarike, som han predikar. Och det var nog inte så mycket vinglas och pralinask över det livet. Vilket nu inte betyder att Jesus inte var en glad prick.
Om den nya skapelsen fylls med en massa övergödda, bleka västerländska mega-bebisar, som alla önskar göra vad de vill dagarna i ända, så tror jag nog att vi finner oss mycket snart i ett alldeles förtjusande nytt helvete, som återigen är alldeles förtjusande självskapat. Och det är ju inte det som det kristna livet och ljuset, som strålar från Kristi korsfästa ansikte, uppfostrar oss emot.
Enligt Galaterbrevet 5, skall frukterna av detta arbete mynna ut i:
Kärlek. Glädje. Frid. Tålamod. Vänlighet. Godhet. Trofasthet. Ödmjukhet. Självbehärskning.
Väldigt långt ifrån mega-bebisskap. I mitt tycke. Och där finns särskilt tre som skakar om mig: i en återupprättad framtid, där Guds regering råder, kommer jag att alltså ha god nytta av att ha fostrat fram tålamod, ödmjukhet och självbehärskning? Kan det helt enkelt vara så, att vägen till en sann återuppståndelse helt enkelt måste gå igenom korset, oavsett om det sker här eller där? Nu pratar vi alltså inte om ett bokstavligt, romerskt kors. Den biten har allas vår Herde tagit hand om, en gång för alla. För oss i Kristus, finns ingen dom. Men det, i min värld, utesluter inte att det kan finnas självvald uppoffring, som vi tar på oss för att vi älskar. Nu och sedan. Att det, även sedan, i den nya skapelsen, kan finnas stunder av prövning, där vi, om och om igen, lär oss att säga "ske din vilja" istället för att välja mega-bebisskapet. Och det i sin tur innebär att man ibland väljer att lägga undan det man älskar bäst, för dem man älskar bäst, för att stillsamt gå iväg och göra saker som kanske inte är ens favoritsyssla? För din skull, min bror, min syster, min mor, min far, väljer jag idag att lägga undan det jag älskar mest, för att jag förstår att du måste hinna öva färdigt inför konserten, som jag sedan skall få njuta av.
Kan det helt enkelt vara så, att om man inte är redo att leva ett liv, format som ett kors, så upplever man livet i Guds rike som ett helvete? Ett evigt helvete, där jag aldrig får göra det jag vill, utan jämt måste ta hänsyn till andra och vänta och välja den sista platsen i kön? Där det är ett rent helvete att vara alla andras tjänare, nu idag igen, för att man inte har tagit emot den första frukten, av alla andens frukter?
Kärlek.
Vårt västerländska tänk går hela tiden ut på att skapa mera tid till självet, jaget, egot. "Egentid". Ska man ha. Ju mer, desto mer lyckad är man. Ju mer jag lyckas göra det jag verkligen älskar, ju mindre tid jag behöver ägna åt att tjäna, hjälpa och ge, desto bättre! Diskmaskin! Tvättmaskin! Robotgräsklippare! Robotdammsugare! Dyrt liv, mycket pengar, långa dagar... mindre egen tid..?
Första gången mänskligheten mötte Jesus blev den rätt så omskakad. Från grunden. Han tänkte ju inte alls som vi. Värderade inte som vi. Räknade inte lycka och lyckad som vi. Israeliterna, de tog för givet att de hade sin resebiljett klar, till Gudsriket. De var ju sanna Israeliter. Det utvalda folket. Abrahams ättlingar. Sedan kommer jobbiga Jesus, som säger att det räknas inte alls, i Guds värld.
Ibland undrar jag om vi inte gör samma misstag, idag? Vi kristna, som håller i vår kristenhet lika hårt som resenären i sin resebiljett. "Vi är kristna. De utvalda folket. Jesu lärjungar." Så klart att VI kommer vara de första som träder in i det nya Jerusalem! Så klart att VI inte har missförstått fullständigt Guds budskap, heliga skrifter och plan. Haha, nej då. Bara för att det första gänget fick allt om bakfoten..!"
Och varför har jag en allt starkare och starkare känsla om att vår fallna uppfattning om vad som är "gott" och vad Gud anser vara "gott", vad vi anser vara "himmelriket" och vad Gud anser om det, inte riktigt är samma sak?
"En profet är aldrig erkänd i sin egen hemstad". Frågan är om Gud och hans rike duger åt hans folk, den dagen då de dånar ner över oss, megabebisarna?