Skulle det då bli så att svaret blir något helt oväntat annat, står eleven sedan där, med ansiktet brännandes och magen i uppror: men du skulle ju svara X! Jag var faktiskt förberedd här på att du skulle svara X! Istället kommer du dragandes med en fyrkant! Det är ju inte ens en bokstav ens en gång!
Kärlek mot de unga kan vara jobbigt. Det är inte enkelt, det är inte renpolerat, och vissa gånger är det rätt så rörigt. Det som ungtuppen till elev tror att jag gör för att beskydda mig själv kanske jag gör för att beskydda honom, från honom själv. Och den informationen som den unga människan frågar efter är kanske något som jag inte alls kan ge - för jag har inte hans tillstånd, även om han själv tror att jag har det. Ojoj. Rörigt, hårigt, och skrovligt i kanterna. Ungefär lika skrovligt som ett kors, som skrapar mot ryggen och lämnar stickor i renrakad, nyligen piskad hud.
När jag går från jobbet hör jag eleven fnittra med en annan elev: "jag frågade faktiskt henne, men hon sade liksom inte rakt ut något, jag tror att hon säkert tänkte på det där med X som jag sagt! Det var därför som hon inte kunde svara på min fråga rakt!"
Visa mig, Herre, din väg,
så att jag kan vandra i din sanning.
Min arbetsuppgift är att vandra i Herrens sanning. Och hans sanning är, att vi skall älska varandra. I, och genom Galatierbrevet viskar Herren till dig och till mig:
Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: Du skall älska din nästa som dig själv. (Gal 5:14)
Och vidare, i versrad 24:
Om vi har andligt liv, låt oss då följa en andlig väg.
Tålamod. Vänlighet. Godhet. Trofasthet. Självbehärskning. Frukter att plocka längs vägen. Ibland innebär allt detta att låta eleven tro att det är mig själv jag beskyddar, när det i själva verket är honom jag ger skydd. Och låta eleven tänka mindre gott om mig för att han inte skall behöva tappa ansiktet inför mig. Låta honom tro att han har övertaget, för att han inte skall behöva tappa ansiktet, och sedan efter det tvingas fortsätta komma till mitt klassrum. Jag vet ju, även om han själv inte vet, att jag har hans förtroende. Att när han tror att han talar i kod med mig talar han i själva verket helt öppet med mig, språknörden, som hör och märker när ungtuppen precis gick över till en ton av absolut auktoritet, som kommer sig av det självupplevda.
Egna upplevelser, som gömmer sig i dubbel distansering, samtidigt som jag tappar ögonkontakten med eleven. Rödflagg.
Jag hör dig, raring.
En stämma av absolut auktoritet, när han går över till att exemplifiera det egenupplevda, fast så klart genom att distansera, igen. "Jo, jag känner den här snubben som..."
Jag hör dig, raring.
"Om man", som strax går över till "om jag", som han inte själv märker.
I flytande språk plockar han ner den ena skölden efter den andra, och kikar försiktigt fram från bakom dem. Jag hör dig, det är ok, jag dömer dig inte.
Nöjd går han ifrån vårt samtal. Han har gömt sig så väl, så väl. Han har sagt X. Har han.
Nästa vecka frågar han mig, och förväntar sig att jag också skall svara X. Och jag svarar försiktigt, undvikande. Jag ser på honom att han inte är nöjd. Frustrerad, är han. Han vill veta, få det bekräftat att hans världsbild är fortfarande intakt. X gäller, inte sant? När jag inte omedelbart bekräftar detta, dömer han mig, hårt: "hon vågar inte säga som det är. Hon beskyddar sig själv."
Och för nu, får det vara så. Det är okej, han får tro så. Ibland, för att beskydda den som är yngre måste den äldre bära på ett sjakal-huvud. Ett hundhuvud.
Eller... ett pedagogens kors?