Det största misstaget som jag oftast verkar göra är att jag utgår ifrån att JAG skall ha klart för mig "vad" och "hur". Sen ska Jesus komma in och välsigna min idé. Detta kallas för att spänna vagnen framför hästen.
Det började redan i söndags. I panik började jag leta efter "bra material" med vilken jag kunde påbörja måndagens lektioner. Jag hittade inget. Jag visste ju precis vad jag skulle ha för något - synd bara att nätet inte kunde leverera, den här gången. Ju mer jag letade, desto mer frustrerad blev jag; hur svårt kan det vara??? Varför måste jag titta igenom sjutton stycken videos som alla påstår att de har det jag vill ha och sen visar det sig att ingen av dem innehåller vad jag önskar?!
Till slut gick jag och lade mig, närmare halv elva, trött och irriterad. Vad månne det bli av nästa dags undervisning?
Måndag-morgon ringde klockan lika tidigt som vanligt, jag kände mig lika sömnig som vanligt och jag masade mig mot veckans första tekopp med ungefär lika mycket entusiasm som vanligt. En slags grå rädsla började smyga över mig; det kommer inte att gå. Jag kommer att falla in i samma gamla rutiner, förbereda mina lektioner precis som vanligt, gå till mina klasser precis som vanligt och allting kommer att vara - precis som vanligt. Jag har inte ens någon bra idé om hur jag skall inleda arbetet och första lektionen börjar om fyra timmar. Bittert, bittert, smakar teet, en morgon som denna...
Väl på parkeringen drog jag djupt efter andan och bad en kort bön innan jag öppnade bil-dörren: "Jesus. Du som ser efter himmelens fåglar och ger mat till korpens skrikande ungar. Följ med mig. Var med mig."
Den som vill förändring måste först möta motstånd. Jag öppnade bildörren och steg ut.
Vid mitt arbetsbord, när jag äntligen hunnit sätta mig och starta datorn, slog mig plötsligt en ny tanke; i bilen hade jag lyssnat på James K.A. Smiths bok "You are what you love". Han hade pratat om hur vi alla är liturgiska djur - vi har våra vardagsrutiner som skapar liturgier i våra liv - och oftast går dessa oss obemärkta förbi. Vi kan nå vår omgivning - särskilt barnen - ifall vi talar till dem ett välbekant språk - traditionens och liturgins. Alla har sina vardagsrutiner som de sedan ger en närmast liturgisk betydelse - oavsett om de inser det eller inte. Vi finner trygghet i upprepning.
Så... tänk om...
Tänk om jag skulle låta min undervisning följa kyrkans teman? Den här veckans tema är "ordet" - tänk om jag skulle påbörja veckan med mina elever genom att prata om språkets betydelse? Tänk om jag skulle väva in svenska kyrkans veckoliga teman in i min undervisning - genom att behandla temat i en för eleverna begriplig format? Nu skrev jag redan ivrigt. När jag klickade upp min lärar-webbsida för att uppdatera den slogs jag av en annan tanke: om vi nu är liturgiska djur och symboler, färger och liknande talar till oss på en djupare nivå - hur skulle det vara om jag lät även min webbsida följa kyrkans liturgiska färger? Just nu är vi på väg in i fastan och den liturgiska färgen är lila. Mina ögon föll på färgmöjligheterna för webbsidan. Och - mycket riktigt - visst fanns där en möjlighet att byta färg. Jag växlade raskt grönt till lila - och tjusades själv av omväxlingen.
Vad mer kunde jag använda? I tanken följde jag en vanlig mässas format - hur textläsningen börjar med den gammaltestamentliga läsningen varpå följer läsning ur nya testamentet. Kunde jag möjligen göra en ny vana av att lägga in ett inspirerande citat till veckans planering som hör till veckans tema? Ute på googlebildsök hittade jag ett passande citat av Moder Theresa som just handlade om vilken makt orden och språket har. Den fick följa med till webbsidan. Så! Nu var jag klar och rustad för mina lektioner! Det här skulle bli så bra!
Jag slank ut ur klassrummet med min imaginära svans mellan benen. Tillbaka vid arbetsbordet fick jag syn på dagens citat - något om att inte låta sig besegras av misslyckanden utan att lära sig av dem istället. Jag kände för att bräka högt - ungefär som eleverna nyss: BÄÄÄ-ÄÄ-ÄÄÄH! Men - ve den som ger sig. Jag utvärderade. Ändrade lite. Och tog mig an take two - med nästa klass. Istället för trötta får hade jag nu istället yra höns. Jamen det är väl bättre?!
Inombords flinade jag ändå lite. Det är visst en sak att undervisa i egenskap av den respekterade Smikah-rabbin, han som tar sig lärjungar, och något helt annat att kliva in i en högljudd Torah-skola, bland alldeles vanligt ointresserade elever. Men han vänjer sig, tänkte jag med förtröstan. Totalt ovetande om vad som skulle vänta mig det tredje passet... Min praktikant hade nu rullat upp sina ärmar. "Management by Perkele". Det krävdes bara två lass av sjuor att locka fram det.
Lite matt vacklade jag ut ur salen med en halv tanke om hur skall jag kunna matcha detta - redan nästa vecka? Jag slängde en blick på min vattenkokare, där den står på mitt arbetsbord. Den här sortens undervisning kräver många koppar te i pauserna.
Den nya glädjen smög sig på försiktigt. Tänk om... tänk om det är så här det kommer att vara, från och med nu?
Hemma hade han mig till att kolla upp min favorit-professor som forskar om utbildning. Jag har suttit långa kvällar med drömmar och planer, TED-talks och nya, pedagogiska böcker. Fritid och arbetstid blandas ihop till ett roligt och inspirerat tjänande.
Ni får ursäkta mig. Jag måste sluta blogga nu. Vi har lektioner att planera.