Jag medger - vi har inte alltid lyckats diskutera räkningshögarna med vackert honungslena röster. Inte riktigt alltid.
Enter: En Gud. Min Gud. (Här skall du spela en hjälte-tema i huvudet, typ Star Wars tema-melodi eller annan passande musik.)
Jag hade inte bett. Jag hade bitit ihop, och tänkt att "så är det, det är bara att gilla läget. Upp i tjänst och på något sätt måste jag hinna med allas behov. Som vanligt blir det väl att mina egna ramlar ur listan..."
Han hör mig. Även då jag inte ber, utan mest tänker för mig själv...
I förra veckan skrev jag om studiedagen, som hade leende viskat nya tankar och ny inspiration i mitt hjärta. Jag bestämde mig för att ge mitt jobb till Herren. "Gör vad du finner bäst. Jag vill ha med dig även här. Jag vill tänka om min undervisning så att du och ditt budskap finns i dess kärna."
Ser du hur vinden samlar kraft, hur löven stiger i luften..?
Att ge Gud tillstånd är mäktigt.
Att säga "ske din vilja" i bön är mäktigt.
Titta på vad Lärjungen Johannes skriver i sitt första brev:
Och vår frimodiga tro på Gud är denna: om vi ber honom om något efter hans vilja, så hör han oss. (1 Joh 5:14)
Efter hans vilja. Detta är nyckeln. Jesus själv säger samma sak:
Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. (Joh 15:7)
"Om du ber med mina ord i ditt hjärta, med min vilja som det främsta målet, så skall du få det du ber om."
Jag fick ett erbjudande, ett förslag som jag gärna tackar ja till - då detta är vad mitt lärarhjärta också bankar för. "Kan du tänka dig att gå upp till 80% med en sådan här arbetsfördelning?"
Och där löste vi både ekonomin, ångesten, och allting annat, verkar det som.
Min chef vill in i framtiden. Och där väntar även min Gud, leende.