I boken ger sig Wright ut på det tämligen hopplösa uppdraget att söka loda det sanna djupet på frågan "vad betydde Jesu korsfästelse - egentligen?" Och tro mig - det är hopplöst. Det finns så många olika vinklar ur vilken vi kan se på den händelsen och vad som hände den där dagen att jag inte tror att vi någonsin blir klara med den frågan. Rent historiskt kan vi konstatera att romarna var ena hejare på att tortera ihjäl människor på det grymmaste möjliga vis: föreställ dig en av våra stora landsvägar. Föreställ dig nu, att istället för lyktstolpar vart 40:e meter har du romerska kors, på vilka det hänger kroppar i olika stadier av förruttnelse. Vissa lever fortfarande, medan råttorna klättrar upp och gnager till sig en bit. Glöm nu alla snygga bilder på en rentvättad, fin och hel kropp som det är inget annat fel på än att den råkar hänga på ett kors. Vad korsfästelsen egentligen bjöd på var synliga inälvor och revben efter piskningen, blod, snor, kiss, bajs, råttor, hundar och kadaver som är fortfarande vid medvetande, medan han (vanligen en han) sakta ruttnar bort på sitt eget kors. "Dog han redan", undrade Pontius Pilatus - efter sex timmar. Underförstått; det här brukar ta flera dagar - vad har ni klåpare nu gjort?
Det är den historiska aspekten.
Sen finns det den teologiska aspekten - det vill säga vad Gud ville åstadkomma - och åstadkom - genom att låta sin brutala skapelse spika fast sin egen skapare i mänsklig hamn på ett kors. Och det är där vi kommer in på det här med avgudadyrkan.
Vad är avgudadyrkan? Hur ser det ut idag? Och vad har det att göra med Jesu kors?
Wikipedia kallar avgudadyrkan för "en slags synd" medan Wright i sin bok menar att avgudadyrkan är Synden som skapar alla våra andra problem, roten till allt vårt onda. Så här går hans resonemang:
Gud skapade oss människor till att bruka och vårda jorden, vi skulle vara de goda förvaltarna. Vi skulle vara en vinklad spegel, genom vilken Guds kärlek strålar till skapelsen, och som samtidigt strålar skapelsens lovsång tillbaka till skaparen. När vi valde att dyrka det skapade istället för skaparen gav vi bort den makten som var given till oss till andra väsen - till det skapade - och det var där som det hela började dra snett. Det sunda alternativet skulle varit att rikta vår lovsång till skaparen, istället riktade vi den mot det skapade. Detta förvränger vårt fokus, menar Wright. Det ger det skapade en betydelse som den inte klarar av att bära, och vi ger den en makt som den inte klarar av att ha. Makten över oss, och vår tillvaro. När vi placerar det skapade som vår första kärlek, det som får oss att gå upp på morgonen, som vår främsta fokus, när vi placerar det skapade som den som styr över oss och vår tillvaro - när vi placerar vad som helst förutom Skaparen i vårt hjärtas första rum - då missar vi målet med själva vårt varandes syfte. Vi skulle vara - är skapade att vara - Guds avbild på jorden. När vi avsäger oss detta och insisterar på att vi är djur - visserligen intelligenta djur, men dock djur, att vi inte är ett dugg mer betydelsefulla än hjorten, myran och skalbaggen - som inte skapades till Guds avbild - då missar vi målet med vår existens. Vi ger bort den oerhörda makt som vi skulle kunna besitta som kloka förvaltare till väsen som inte vet vad de skall göra med de tändstickor som vi så aningslöst räckt dem.
Detta är betydelsen av både ordet synd - att missa målet - och avgudadyrkan; att placera vad som helst - må det vara jobbet, må det vara familjen, må det vara pengar, sex, utseende eller prylar - i vårt hjärtas första rum. Skaparen vill ha det utrymmet i oss - det är den drivmedel som våra väsen är designade att gå bäst på. När vi knör in något annat där istället börjar maskineriet hosta och skaka.
Detta förstod Jesus. "Sök Gudsriket först", säger han, "så kommer också allt det andra att ges dig".
Lyckligare barn, bättre betyg, nya golfklubbor, snyggare kropp, mer sex, ett större hus, mer fritid, ett par biljetter till operan eller hockeymatchen.
"Score a job you'll really love!"
"Perfect skin, gorgeous hair - zero effort!"
"Feed your cravings!"
"Get the love you deserve!"
"Smart ways to double your money!"
Det funkar inte.
Det drivmedlet är inte det ultimata för oss, säger livskonstnären Jesus. Det kommer aldrig att funka, vi kommer inte att bli mätta, det nya jobbet kommer inte att göra oss sant lyckliga, inte heller medlemskapet i den nya klubben, och läkaren har ingen medicin i världen som skulle kunna komma åt roten till problemet. Inte heller ett nytt nummer av "Cosmopolitan".
Eftersom det inte fungerar - detta att placera världen i första rummet - börjar Jesus sin mission med att fasta i öknen, och avslutar den hängande på ett kors. (Party hela tiden!) Han, precis som vi, är frestad till att låta världen bli nummer ett: titta bara på hans tre frestelser ute i öknen:
mat
makt
förhärligande av det egna jaget
Även korsfästelsen handlar om att tacka nej till avgudadyrkan: om själva livet, om kroppen och dess välmående får bli viktigast av allt, om smärtan tvingar Jesus att placera dessa saker i hjärtats första rum - då har han begått samma misstag som du och jag. Då har han gått med på att placera en annan Gud där istället för den, som han hitintills så förtroligt kallat för "Pappa".
Smärta är en demoniskt effektiv metod; den tvingar till sig fokus. Den vill böja människan till lydnad, den vill ha dig till att placera kroppen och livet i hjärtats första rum.
Återuppståndelsen, Jesu återuppståndelse - talar om för oss att ondskan fick blåsa sig tom på Jesu kors. Den fick göra sitt allra värsta med den enda som klarade av att låta detta hända utan att tappa fokus på vad som bör finnas i våra hjärtans första rum.
Vi klarar det inte. När cancerbeskedet kommer, när en familjemedlem dör, när ytterligare en diagnos knackar på ditt barns dörr, när miljonvinsten är ett faktum eller när drömmen om olympisk guldmedalj äntligen går i uppfyllelse - vi klarar det inte. Vårt hjärtas första rum byter ockupant ständigt, och det inre skavandet går inte över. Den läker inte. Vi fortsätter att pilla på såret, tills det börjar vara sig och lukta illa.
Till och med människan som till slut lyckades skapa sig sin absoluta drömtillvaro medger detta. Det hjälpte inte. Det blev inte bättre. Det gick inte över.
Så - vi får inte njuta av livet? Vi får inte tycka att livet är härligt och gott att leva? Vi ska leva ute i vildmarken på gräshoppor och vildhonung, och sedan avsluta våra liv, söndertorterade på ett kors?
Knappast. Vildmarken och korset är inte heller de meningen med livet. De är metoder för att upptäcka det som viskar inom oss - att vi är menade att vara mer. Betyda mer. Tjäna det skapade, med skaparen i hjärtat som en ständigt slående puls.
Livet uppstod inte från ett tomt ingenstans. Ja, jag sätter ner min fot här. Det gjorde inte heller vårt medvetande, det som gör oss unika bland alla levande varelser. Det har vi fått i gåva. Den gåvan är fantastisk, unik. Värd att älskas och vårdas, ja. Men inte bara gåvan. Aldrig bara gåvan. Våra liv blir tomma skal som rasar omkring utan innehåll när vi glömmer bort gåvogivaren. ("Feed your cravings! Get the dreamjob! Double your money!") Detta visste och förstod människan Jesus.
Korset har många olika betydelser. Jag har i den här bloggposten låtit ljuset skina på en av dem. Det jag placerar i mitt hjärtas första rum spelar roll.
Inte det godaste, inte det vackraste, inte det mest välsmakande, inte heller det grymmaste, det hemskaste, inte det råaste. Inget av det där är menat att vara nummer ett för mig när jag vaknar och välkomnar en ny dag. Jag iklär mig Kristus, en dag åt gången, för att låta honom lära mig hur mitt hjärtas rop äntligen blir stillat.